Fredagskvällens saga tar sig så en början. Men det är noga att du faller i rätt stämning. Texten skall i den mån det går läsas med bakgrundsmusik… och tack vare Sarah Brigthman, har jag hittat den som passar.

För er som vill känna lite av vad jag kände då jag skrev den…så börjar ni läsa först när låten hunnit avverka 1:19, den har ett långt intro och inspirationen fick flöde först då….*ler*

http://www.youtube.com/watch?v=4A-1zulBANs 

Goa Zedd bjöd oss på en aptitretare av hans kommande bok. Det gav mig inspiration att skriva min lilla story med evt fortsättning. Den kan bli ytterst kort, eller lång…bara livet vet*ler*

****************

Hon reste sig sakta upp på knä, mötte det karga landskapet med sina grå. Stormvindarna slog emot hennes kropp men inget kunde få henne att falla mer. Hon kom på fötter och hennes mantel vecklade ut sig som en sammetsröd ursinnig eld. Hon lyfte sina händer mot den upprörda himmelen och tömde sina lungor på luft i ett enda långt skrik. Hon visste att den skulle höra henne och det var precis det hon ville. Inom sig kände hon glöden pulsera ut genom blodomloppet och slå sig samman med kärnan, urenergin från hennes själ. Därefter kastade hon sig fram och ut över stupet. Dånet av vindarna, maktlösa att hindra hennes fall, piskrappen från den röda manteln, kylan som önskade sänka hennes blick, inget kunde stoppa henne nu. Marken därnere stämde möte med hennes vansinnesfärd, redo att utplåna henne där och så skulle det blivit om hon varit den hon inte längre var. Nu landade hon i ett moln av sten och grus med fötterna djupt i den kalla jorden. När dimman lättat runt henne såg hon  rätt in  i den enorma tunnel som låg där, gapandes framför henne.
Hon visste att djupt därinne i mörkret fanns den, tålmodigt väntande hennes ankomst. "Allt för länge har du ägt mina sinnen" väste hennes inre, "Nu är det min tur att dansa med dina".

Hon lät manteln falla och därefter klänningen, som blivit näst intill en andra hud som gåva från regnet. Naken stod hon där inför den svarta avgrunden. Och även om marken var täckt av vassa stenar, klädda hala i sin mossa, kände hon ingen smärta. Hon valde sin riktning och blev ett med skuggorna…

Forts följer….verkar det som….