Hej graleh ! Det är nog ganska vanligt att dom vuxna ignorerar sina barn & avfärdar det som "fantasier" då dom ser ! Jag har själv en dotter som varit medial sedan hor var liten & jag bestämde mig för att lyssna på henne iaf utan att för den skull "ludda till det" alldeles för mycket! Kan ju oxå skapa mer förvirring för ett barn då man pratar om seende & medialitet! Det var alldeles säkert för att din pappa är rädd om dig som han ignorerade dig vid dessa tillfällen!

Låtsaskompisen..Har du försökt få fram mer om henne & har du själv en känsla av att hon är från andevärlden ?

Kram Anna

Hej :) Tack för svar :)

Ja, visst är det så! Jag har själv arbetat korta perioder på dagis så jag har ju sett att barn tramsar och fantiserar, speciellt i den åldern. Men jag tycker ändå inte om när vuxna talar över huvudet på sina barn, typ skrockande "Hå hå hå, ja se lille Lisa, hon har ju så mycket låtsasvänner, hå hå hå", varpå lilla Lisa tittar oförstående på de vuxna.

Jaa, man kan hoppas att det var så. Jag vet t.ex. att min mamma är medial, men hon är rädd för spöken och förnekar sina talanger. Trycker undan impulser osv.

Jag vet inte om min låtsaskompis är samma som skuggvarelsen, men hon jag har idag är, vad jag och de som healat/spått mig, tror en tjej från mitt förra liv. Jag har alltid vetat hennes namn, konstigt nog. Jag vet inte hur, det var bara självklart. Sedan under min uppväxt har jag fått mer och mer intryck från henne och mitt tidigare liv. Jag tror att hon var min bästa vän i förra livet, som jag såg upp till. Hon tog hand om mig när jag var sjuk och stöttade mig. Hon är precis mot mig iag som hon var i mitt förra liv.

Hmm, flummar jag för mkt? Samtidigt som jag tror på det, låter det himla flummigt och så skäms jag lite.

Du flummar inte alls för mycket…!!Jag tycker att det är väldigt intressant det du berättar! Säkert är det många som haft en låtsaskompis som barn,kanske som oxå följt med upp till vuxen ålder..!? Konstigt nog så tror jag en del människor tycker att det är jobbigt att berätta om av olika anledningar..!Jag tror att du kommer att få svar på om låtsaskompisen & skuggvarelsen är samma "väsen" !  Kram Anna

väldigt intressant läsning!

Så synd när föräldrar trycker undan sånt o kallar det för fantasier o trams *arg*

Kram

Ja, det är ju tråkigt när ens föräldrar inte kan prata om det.     Jag minns också mina låtsatskompisar, vi satt på golvet i ring och jag läste högt för dom. Jag hade även 1 som ständigt fanns vid min sida. Har tänkt att fråga min mamma om hon minns något om det men jag vet inte, får säkert något dumt svar tillbaka så jag håller det för mig själv.

mina tankar leder till min svåraste tid, då jag kände mig mkt ensam pga en jävla massa.

Vissa kvällar när jag låg i min säng så fick jag alltid denna känsla av någons närhet.  detta fick mig att byta läge i sängen och då får jag syn på mänskliga former av (vad jag uppfattade) en man. Dock hela skepnaden var svart, inga ögon kunde jag se..precis som om det var en skugga el dyl.

Ofta var skepnaden hukad eller som om han satt ner i lugn o ro med huvudet vilande på en knutennäve. en bevakande känsla

varje gång blev jag rädd som fan pga chocken.

nu på senaste året har jag inte märkt av detta el sett nåt. Som om jag klarar mig på egen hand nu utan denna varelsen?

Anna_K  (#3) s-tjej (#4)> Nej det är ju inte det. Men sedan umgås jag också rätt mkt med matematiker och killar, vilka över lag tenderar att inte tro på sådant. Inte alla killar är skeptiker, såklart, men många. Och speciellt som sagt tekniker, matematiker och ingenjörer är ofta skeptiska och tror att bara det som finns i litteratur och bevisat av forskare, är på riktigt.

Däremot blev jag ju rädd för varelsen när jag var liten, idag är jag ju inte rädd för min osynliga kompis. Fast det är kanske så när man är liten, ingen aning.

Ljuset (#5)> Åh, vad sött att läsa högt för dem :) Jaa, precis, man blir rädd för att fråga saker.

EllinorOlsson (#6)> Shit, det låter fräckt. Jag hade velat se min andliga vän även idag, om det nu är samma. Jaa, kanske var varelsen där under en jobbig tid för att stödja dig :)

7

Gud så intressant. Jag har alltid velat ha en låtsaskompis när jag var liten men jag kunde bara se den korta stunder. Sedan försvann det helt när jag tappade intresset, det var väl bara min fantasi. Men kan du inte be din kompis att visa sig? Eller det kanske skulle vara lite skrämmande att sitta och vänta på att plötsligt få syn på något?

corax (#8)> Jaa, jag hade velat se henne, men jag kan inte. När jag frågar henne om jag kan få se henne, brukar hon svara "Du vill inte det egentligen". Jag vill, men samtidigt inte. Jag hade blivit vääldigt rädd, tror jag. Jag har aldrig sett spöken t.ex., bara hört eller känt. Om jag skulle se henne vet jag inte vad jag hade gjort. Och vad händer sen, dyker hon bara upp i soffan när hon vill? Jag lär ju hoppa till varje gång och känns det som att jag inte kan göra vad jag vill hemma för att ngn kan dyka upp och se på mig.