Kanske mer handlar om tillitsproblem?

Ja, visst, men varför har jag ingen tillit. Ja, det är som det är. Men funderingen kommer ibland

Om ni haft en taskig relation så är det väl inte så konstigt?  För mig låter det som att obehagskänslorna du får av din mammas beröring snarare beror på upplevelser i detta liv än i föregående. En mors beröring och kärlek är oerhört viktig när man växer upp, om du inte kände att du fick den kärleken du behövde är det klart du har ett motstånd mot henne nu. Jag är ingen psykolog men det är så jag tolkar det.

alla människor går inte ihop…
Ger hon dig "dåliga vibbar"?

signemo, naturligtvis så kan det handla om ett tidigare liv, att göra regressioner är alltid intressant för att kunna förstå vad det handlar om.

#3 , 4.  Det är nog så att vi inte går ihop kanske. Och om man inte hade bra kontakt som barn. Varför skulle en bli bättre sen.. Ja det var bara en fundering

Ha en fin och skön sommar.

Jag tror inte att man nödvändigtvis måste ha en nära relation till sina föräldrar.
Men det innebär ju inte att man inte älskar sin mor eller far utan det kan ha med att förutsättningarna inte funnits riktigt för att bygga upp en bra kärleksfull relation.

Visst kan det ha med tidigare liv att göra likväl som det kan ha med föräldrarnas egna uppväxt och arv de för med sig in i föräldraskapet.
Jag känner igen mig själv i exakt det du skriver signemo, jag skulle kunnat skriva hela texten själv.

Det smärtar mig men samtidigt har jag på något sätt lärt mig att acceptera det som det är.
Jag älskar dock min mor ändå och jag vet att hon har gjort det hon kunnat för att skapa en bra relation sedan jag var liten.
Jag tror att mamma lider mer än vad jag själv gör.

Detta är en av de stenar vi ofta bär i våra ryggsäckar som är bra att kunna bearbeta i vår personliga utveckling.
Bearbetningen handlar inte alltid om att rätta till saker och ting utan att mer kärleksfullt acceptera att vissa saker är som de är.

Må så gott
/Hellas

Inlägget är borttaget

Jag förstår dig mycket väl Signemo, och det är inte något konstigt att du känner så, men alla vill vi ha en så bra relation som möjligt!

Själv är jag sorgligt nog uppväxt utan kramar och närhet, och det var först för tretton år sedan när min mamma fick stroke som jag kände att det var naturligt att krama om henne.

Skönt att du kramar dina andra nära och kära!

Finns det något hos dig som du inte tycker och behöver "jobba med" som din mamma har så det är därför du känner såhär?

För mig låter det som att din mamma kan ha haft svårt att krama dig när du var liten, har du några sådanan minnen…. hon kan i sin tur växt upp i ett kärlekslöst hem och därför haft svårt med den där viktiga närkontakten…

Vi människor är ju så olika och reagerar väldigt olika….jag växte upp med en kall och elak far, var ett skiljsmässobarn, före fick man massor av kramar av mamma, men efter deras seperation så blev vi barn uppdelade mellan dom och jag med äldsta bror hamnade med min far….efter det hade jag väldigt svårt att ta emot och kramas tillbaka med någon….inte förän jag fick mitt första barn så vände det…..den kraken blev nästan ihjälkramad…he,he,he….men skämt åt sido, så blev jag extra kramig med mina barn….

men jag har hört att det är väldigt vanligt, att man inte kan ge kärlek eftersom man inte fick någon….att det fortsätter likadant i nästa generation…tyvärr…

Man tycker ju att det skulle vara tvärtom…att man ger så mycket kärlek man bara kan till sina barn eftersom man själv vet hur det var att sakna den känslan av att vara älskad….

Va skönt att du har det så kramigt och gott med dina barn, så du verkar vara tillfreds med det iallafall…men visst är det synd om din mamma som inte får känna den speciella kärleken som finns mellan mor och barn.

Här kommer en bamsekram iallafall

Hej och tack alla goa vänner för era svar. Ska läsa och begrunda dem mer. Tex. Kommer jag inte ihåg nån närhet från henne som liten. Kommer för all del inte ihåg speciellt mycket från när jag växte upp så det kan nog bero på det. Och det finns säkert saker som vi är väldigt lika i, fast jag inte kommer på dem nu. Och andra tycker att mamma är bra och trevlig att prata med. Men jag har inget förtroende för henne.

 En sak som jag kom på är att jag och morfar ( mormor dog innan jag föddes) hade en jättebra relation. Var där en del på sommarlov och så. Det är liksom där det känns som hemma. Och honom kände jag jag kunde prata med. När han dog så hände nått väldigt tryggt och gott tyckte jag iallafall. Vid den tidpunkten han dog vaknade jag  satte mig upp i sängen. tänkte att nu fick morfar somna in. Nu har han det skönt och bra. Det kändes helt naturligt att han på nått vis sa hej då .

Det här med närhet och kramar han jag inga problem med hos andra. är nog överkramig med tex. barn och gubbe. Så jag har det jättebra.

Men det känns så bra att kunna ta upp sina små funderingar här. Ni är så kloka och får en att tänka lite längre.

Ha en fortsatt bra dag. Kramis från mig

#11 Ja du Signemo, vi två har nog levt parallelt med varandra i varsin del av Sverige. Men i mitt fall var det både mormor och morfar som fanns speciellt på sommarloven :) men även på helgerna.

Jag kan inte heller krama min mamma direkt… hatar när hon rör mig.

#13, har ni kramats förut….för en period så vet jag att mina barn slutade att kramas med mig….att jag var världens töntigaste morsa och fatta ingenting, allt var fel…min klädsel, va jag sa, och allra helst när någon kompis till dom var med…..det uppstod diverse dispyter med…hårda ord kunde vina i luften och jag var en jäkla kärring…och jag hade tre som gick igenom detta i omgångar….ja, man var typ en alien från någon annan planet…..men gudskelov så gick det över efter ca två/tre år…..

Detta hör liksom till utvecklingen…..detta pågick när dom var i ungefär 13 - 16 års åldern….så om det är tillfälligt så lovar jag dig att ni kommer att kramas igen…..

kramiz på dig