Våga be om hjälp!
Jag vill uppmana alla som mår dåligt och har det svårt att våga be sina andehjälpare om hjälp när det verkligen behövs.
För ett tag sedan hade jag haft en längre period av depression, disharmoni och till och med panikångest attacker. Jag vet att detta inte är jag och förstod att saker och ting va fel men kunde inte riktigt ta mig ur det. En kväll när jag gick och lade mig stod jag inte ut mer. Jag bad rakt ut i luften, öppnade mig för min hjälpare som jag vet en gång i tiden va där för mig. Jag frågade om hon övergett mig och sa att jag kände mig så vilsen och jag bad om hjälp.
Plötsligt visste jag att hon var hos mig och allt inom mif som kändes så fel, allt ont och all ångest….bara släppte och försvann. Jag blev helt i harmoni och kände mig för första gången på länge som migsjälv igen. Jag kom även att inse en sak som länge funnits där men som aldrig varit så uppenbart tydlig. Meningen med mitt liv på denna jord.
Sedan dess har jag mått väldigt bra och detta va länge sen nu.
Våga be om hjälp rakt ut.
Kramar och lycka till.
Det du skriver om är mycket intressant. Jag har också fått hjälp på samma sätt som du beskriver med den skillnaden att jag inte vetat om vare sig guider eller väktare eller annat.
Jag har i mitt jobb ställts inför uppgifter som jag helt enkelt inte haft nån lösning på men jag försöker alltid hitta lösningar från alla möjliga och omöjliga håll och vinklar.
Många ggr har det gått bra men då det inte gjort det så har jag aldrig gett upp och vanligtvis legat och funderat hur löser jag det och det när jag gått och lagt mig. Jag brukar inte fråga som du beskriver utan jag frågar/ber mest i tanken. Sen när jag vaknar på morgonen har jag svaret eller lösningen klar.
Nu idag förstår jag hur det hänger ihop och jag tror också att får man inga svar så har man helt enkelt inte försökt nog mycket :-) det går inte att lura dom där rackarna och få svar innan man gjort allt man kan själv.Dom som försöker fråga om lottoraden göre sig icke besvär tex. ;-)
"Om inte NU........när då?"
"Vad som än händer......så är det OK"
Ja jag är övertygad om att det måste vara väldigt viktigt och att man VERKLIGEN måste behöva hjälpen för att det ska gå.
![[Cleopatra]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Det är som du säger. Om man vill ha hjälp så får man den. Men det är inte alltid man vill, ibland är man blockerad i sitt elände.
om det ändå vore så lätt *suckar* har försökt
Ja visst får vi hjälp och stöttning så långt de nu kan "lägga sig i" ett händelseförlopp som sker i ens liv.
Ibland är det ju dock, av någon väldigt konstig anledning, meningen att man ska ha prövningar till bristningsgränsen och då kan de inte lägga sig i och ändra den utstakade vägen som vi valt.
Jag tror ju att vi, innan vi föds, väljer vilka vemödor vi ska gå igenom och jag beundrar verkligen de modiga, starka själar som verkligen valt den svåra stigen att vandra.
Fast jag tror ju att de stöttar lite ändå, sådär i smyg och i lagom dos så att vi förhoppningsvis ska slippa få bakläxor :)!
Ha det så bra denna söndag
//Hellas
Ja jag tror dom kanske "sätter stopp" om det är på väg att gå fööör långt
Visst får man hjälp om man ber om det. Det är inte alltid man märker av det. Det är ju vi själva som har ansvar för vårt eget liv, söka hjälp när vi blir sjuka.
Min ohälsa började för 10-12 år sedan. Jag gick till läkare, de hittade inget fel på mej. Jag blev sämre och sämre, gå tillbaka till vårdcentralen verkade inte vara nån ide. Jag fick tips om en bra homeopat och gick till henne. Hon sa nästan genast att jag var kvicksilverförgiftad och föreslog amalgamsanering. Hon rådfrågade en docent som forskade inom området, han rådde mig också att sanera. Jag bad att få träffa honom. Han skrev en remiss till min tandläkare så saneringen bekostades av sjukförsäkringen. Jag blev sakta bättre och bättre, har idag inga sympton kvar.
Jag tror bergsäkert på att det var någon som vägledde mej rätt!!! Det är nog meningen att vi skall hjälpa till själv också.
Härligt att du fick hjälp Sophia_doos.
Starta ny diskussion