Du är påhittig du! Kul!

Tack Zedd! Vilken rolig tävling! Det blir alltså några små noveller att läsa här sen, vad spännande! :)

Kram

#1,2 vi bhöver något och glädjas ått efter alla troll som har härjat här ett tag nu tyckte jag

MVH Zedd

Jag vill lämna lite tips.

Om din berättelse är lång kan du först skriva den i ett program och bifoga den som en pdf-fil t.e.x. Kom ihåg att dela in det i stycken :)

Hahaha zedd, jag har ju väldigt många sanna berättelser så jag kanske skriver ner någon av dom :)

Bra tips elsibeth, det skulle ju jag tänkt på så tack.

Det är klart du ska :)

MVH zedd

Då börjar väl jag då. Det fanns en tid då vi bodde ute på landet och kvällarna var kolsvarta, inte ens handen framför sig kunde man se.Vi hade kommit från stan och parkerade bilden framför porten. Släckte och låste alla dörrar och gick in.

Vi sitter och tittar på TV ungefär vid 12 slaget då min syster ropar på mig och säger………kom och titta fort. jag gick och tittade och vad får jag se………jo, HELA bilen lyste. All belysning var på både från insidan och utsidan. Ingen av oss vågade gå ut och släcka, så bilen fick stå som den var till nästa morron. Döm om vår förvåning när bilens alla belysningar var släckta och bilen gick igång som vanligt. Vi hade svårt att somna den natten och låg och tisslade och tasslade om vad det kunde vara. Denna historia är alltså sann och inte påhittad.

Jag kan även tilläga det att ni får läga ut mer en en. Men ni bhöver ju inte övedriva ;)

Kram Zedd

  OO.nu är klockan åtta o jag skall gå o ta in hästarna.jag traskar in i hagen har hundarna med.Rotvejl..kopplar den ena för det käns lite ruggit,traskar på hagen är rätt stor ca3hg. men jag vet vad dom brukar vara, det är så himmla dimmit, o uppför.Förbannade hästar so skall gå längst bort i hagen,Men vad nu!jag får släpa hunden med mig.Vet han inte att han är vakthung."skit#.Ja jag är uppe för baken nu,ser ingen ting fiklampan har så lite ljus så det är löjligt,dumma hund gå.Vad är det som lucktar fy vad det lucktar skit,hunden har nu svansen mellan bena men det är ju en stritshund, men nu ser han mer ut som en knähund.Lyser runt med ficklampan lukten stör mig..ETT PAR RÖDA ÖGON,,,,,,,,HJÄLP jag skriker rätt ut

Kul, Zeddan! Ska leta i mina gömmor… :)

Nästa berättelse. En sen kväll vid TV:n igen. Hunden låg på golvet bredvid soffan där jag satt. Plötsligt reser han sig och börjar morra och raggen reser sig. Han tittar upp i taket och då får jag oxå syn på samma sak. Lampan i taket snurrar först sakta för att sedan snurra allt våldsammare och våldsammare. Ute blåste det inte och lamporna i fönsret hängde som vanligt, helt stilla.

Sen smäller det, högt och ett brakande ljud hörs. Mitt hjärta slår fortare och fortare. Ändå var jag nyfiken och ville gå upp på andra våningen där smällen hördes. När vi hade hunnit upp ungefär halvvägs så smäller det igen. Hunden ville inte gå upp, utan stannade halvvägs medan jag fortsatte upp. Där  blir jag som förlamad. Dörren till vindsförrådet står på vid och gavel och hade slagit i bakomvarande garderobsdörr med en sån smäll att färgen hade lossnat på den dörren. Dessutom hade handtaget gått av och det var av järn. Den var helt försvunnen, vi hittade den aldrig.

Nu började jag blir riktigt rädd. Tog hunden och åkte till stan för att sova hos en bekant. När jag skulle köra upp på stora vägen, så ser jag en mörk skugga bredvid på passagerarsätet. Vid det laget var jag så uppskärrad att jag höll på att köra i diket. Hjärtat slog så hårt att jag hade svårt att andas. Äntligen kom jag fram, men kunde inte sova på hela natten. Så när morron kom, åkte vi hem igen och då var allt lugnt.

Hihi! Inte för att jag är bra men det kanju vara lite kul :)

Jag låg och halvslumrade i min säng en helt vanlig kväll. Mitt rum var mörkt och det ända som hördes var björken som prasslade utanför mitt fönster.Plötsligt kände jag mig iaktagen av någonting.. Jag blev yr och skulle precis gå och öppna mitt fönster. Då någon la handen på min axel. Jag kippade efter andan och jag kunde inte vända mig om. Jag blundade och tårarna höll på att komma. I mitt huvud snurrade allting.

- Snälla säg att det är en dröm,Snälla sa jag för mig själv.

Jag Hållde hårt i min kudde och skakade. Så rädd var jag. Det blev svart,Helt svart.

 Jag vaknade av att att jag hade en kall trasa på mig och att min bror hållde i min hand. Han kollade på mig så om han visste exakt hur allt hade varit under kvällen. Jag höll hårt i hans hand . Det är ingen fara sa han,Det är ingen fara.

Av:Nadja 10 år

(dubbel inlägg)

Oj vad roligt! En espressobryggare vill jag absolut ha!  Måste ge mig på ett försök!

Klockan närmade sig 01.00. En ensam tjej satt instängd på sitt rum och skrev för glatta livet på sitt tangentbord. Imorgon skulle hennes novell lämnas in till tidningen hon jobbade för, och hade knappt börjat! En rysare skulle skrivas, men hon hade skrivkramp. det fanns inget att skriva om som ingen annan redan skrivit före henne.
Nu hade hon spenderat två dygn i sträck, sittandes klistrad framför dataskärmen. Dagarna innan hade hon sökt insperation i skräckfilmer och böcker. Varför kunde hon inte koncentrera sig? hon hade alltid så lätt för att skriva noveller annars, om romantik, drama och humor.. men nu när det skulle vara om skräck, kände hon sig chanslös.  

Hon skrev, sudda, skrev och suddade igen. Det blev aldrig bra. Hon hoppa till av förvåning när en iskall nos kändes mot hennes ben. Med en suck såg hon ner på sin hund som satt bredvid och såg sorgset upp på henne. "Mento! Skräms inte sådär!" hon förstod direkt vad han ville. "jaja, vi ska gå ut. Ge mig 5 minuter att skri.." Hon avbröts av att datorn plötsligt dog. "vad i?!" hon knäppte förtvivlat på knapparna och knuffa på skärmen. Den var död. Efter många, långa svordommar reste hon sig från skrivbordet. Det hade blivit Strömavbrott. Hon suckade djupt och tröstade sig med att hon endå inte hunnit skrivit särskillt mycket, och alltid kunde skriva om de få meningar hon fått fram. "vi går väl ut då." suckade hon och tog fram kopplet. Den lilla hunden hoppade upp och ner av glädje och följde gladerligen med henne ut i mörkret!

Hon stod snart ute på gatan, halvsovande och lutade sig mot en lyktstolpe medans hunden gjorde sitt. "jäkla skit.." mumla hon för sig själv och kämpa med att hålla ögonen öppna. Den mörka natten gjorde inte saken bättre! Hon gäspade och vände upp ögonen mot den klara stjärnhimlen. Fullmåne. I vanliga fall älskade hon åsynen av den vackra fullmånen, men just ikväll kändes den olustig. Hon tittade drömmande upp på himlen och funderade på vad sjutton hon skulle skriva. Hon hade aldrig varit intresserad av spökhistorier och hade ingen som hellst erfarenhet av dom, men nu närmade sig Halloween, och tidningen skulle ha det som tema. "kanske.. något om aliens?" Hon log lite när hon såg ett stjärnfall. Hon visste precis vad hon önskade sig! Att få insperation till en riktigt otäck spökhistoria! Precis när den tanken slagit henne vakna hon ur sitt dagdrömmande av att hunden började skälla. Hon såg ner på den lilla hunden som stirrade rakt ut och skällde som besatt. "vad är det med dig?! Tyst! du väcker ju alla!!" Hon hade aldrig sett sin hund bete sig såhär förut. "Tyst sa jag!!" hon satt sig ner på huk och knuffa lite i hunden. "sluta skälla!" Hunden reagera inte alls på hennes ord. Hon såg besvärat på den. "Vad skäller du för?!" Hon vände upp blicken åt de håll hunden skällde, och vid tre lycktstolpar bortom henne, syndes en kontur. Hon ställde sig upp på raka ben igen och ansträngde blicken för att se vem det var, men allt som syndes var någon stor, bred, och tungt andandes kontur bakom stolpen. Hon stod stilla länge och tittade på den. Vad sjutton var det? ingen människa kan vara sådär stor! En björn? Mitt inne i storstan? Hon backa några steg och drog i kopplet. "kom nu." Hunden stod kvar och skällde. Hon kände hur det knöt sig i magen på henne. "jag sa, Kom nu!" Hon såg upp på konturen, och tycktes skymta ett par stora ögon. Gula! Hon fick en klump i halsen och drog nu våldsamt i kopplet. " Kom nu din dumma hund!! Rör på dig!!" Hunden stod kvar. Plötsligt började konturen gå mot dom. långsamt. Hon såg den knappt, men hörde hur fötterna släpades mot asfallten. Hon spärra förskräckt upp ögonen. "s..shit..!!" Hon Gjorde ett försök att springa men på nått sätt stod hunden orubblig och skällde. Den lilla hunden, hur kunde den vara så oerhört stark att hon int lyckades rubba den överhuvudtaget? Hon fick tårar i ögonen och paniken spred sig över hela henne. " Hundjävel!! Spring för fan!!" När hon sedan vänt tillbaka blicken mot vägen var figuren borta.

Hon såg sig förskräckt omkring. Vart tog den vägen?! Gick den upp i rök, bara sådär? Hon var hundra procent säker på att hon INTE inbillat sig! Hon inte bara såg den, hon hörde den ju också! Hon stod nu och skakade och försökte dra i kopplet igen. "snälla..snälla kom nu.." Helt plötsligt, innan hon hann reagera, Med ett högt rytande ljud, kom den flygande fram ur mörkret och in i ljuset från lyktstolpen. Mitt framför henne for den som en vind förbi, och med ett ryck tappa hon kopplet! Den var försvunnen, lika snabbt som den dykt upp. Allt hon hann se var en enorm varg, större än en människa. Hon föll ner på rumpan på asfalten av chock. så var den borta! Vad det än var, så var den helt spårlöst försvunnen nu! Hon satt stilla ett tag, och plötsligt upptäckte hon att något saknades. Skällandet var borta. Det var helt tyst utomhus. Kopplet låg framför hennes fötter. Men bara hennes del. den andra var avsliten. Och hunden borta. Hennes haka darrade. Inte förns minuter senare insåg hon vad som hänt. Hon gav ifrån sig ett isande skrik som eka över hela staden. Hennes hund hade blivit uppäten av en varulv!!

Med ett skrik slog hon upp ögonen! Hon såg sig förskräckt omrking i rummet. Hon satt vid skrivboret i hennes sovrum. All såg normalt ut. Hon såg ner på datorn framför sig. På skärmen såg hon "ssssksfirmmaaa236a69aaald.." Hon tog sig för pannan och pustade ut. Hon hade somnat med huvudet mot tangentbordet! Hon reste sig och ropade. " Mento! " Den lilla vita hunden kom intussande och viftade på svansen. Hon log stort. "det var bara en dröm.." Hon lyfte upp hunden i sin famn och krama om den hårt. "en fruktansdvärd mardröm!! tackolov!!" Hon släppte ner hunden på golvet igen. "Tack Mento. Du har nu gett mig en spökhistoria att skriva om."

Oj så lång den vart! ursäkta! Jag är inte van att skriva berättelser.

Denna berättelse är sann, det handlar om min morfar August när han var ung, han bodde och levde uppe i norra finland, han var 18 år gammal. Han var ingen lapp men han hjälpte till på "fjället" med att vakta renhjorden, han bodde i en kåta, och färdades med skidor eller snöskor. Denna dag och natt var mörk och stormig han hade sett att hans sköte renar hade det bra, han kokade kaffe och täljde torrkött medans kåtan värmdes upp av brasan. August såg att stormen lugnade ner sig och ett stilla snöfall täckte alla spår utanför kåtan, ute var det 30 grader kallt och ett blåskimmer.

August var ensam ute, plötsligt hörde han att någon kom skidande mot kåtan, genast satte han panna närmare elden för att värma upp kaffet. Han hörde hur någon stod utanför och borstade bort snön från kläderna, och hur skidorna ställdes upp mot kåtan och det såg han när duken lutade innåt.

Han väntade nu spänt på vem som hade kommit, han var ganska säker på att det skulle vara renägaren som kommit för att kolla att allt var ok.

Plötsligt öppnades kåtadörren och snö yrde in, han blinkade lite med ögonen men kunde inte se någon där, men eftersom han hade vuxit upp med det övernaturliga så att det blev naturligt visste han att han hade besök av någon som var död.

Han hälsade och bad denna gäst att sitta ner, och bjöd på kaffe, kaffe koppen svävade framför honom, och hunden viftade på svansen han förstod då att det var renägaren han jobbade åt som var hans gäst, och han förstod att den gamla lappgubben dött, och ville titta till sina renar.

Sen reste sig gästen och gick ut, August hörde hur han tog på sig skidorna och ljudet av när han for iväg.

Genast gick han ut för att titta, men inget spår syntas, men på kåtan fanns spår efter att två skidor stått lutandes.

Dagen efter kom lappens son och berättade om dödsfallet. 

Den här historien har berättats av min morfar, han kunde även höra barn gråta som inte var begravda i vigt jord. Oäkta barn och  missfall som gömts undan.

snipp Snapp Slut.

Bra ni är ju på G nu  !!!

Kram Zedd

Här kommer min. Vet inte om det är en spökhistoria, men håll till godo:

Resan

En mörk natt när stormen ven och regnet piskade mot fönstret vaknade jag med ett ryck. Någon hade strukit mig över armen. Först försiktigt, sedan hårdhänt. Rispat mig. Vassa klor rispade mitt skinn som en diamant mot glas. Jag satte mig hastigt upp med uppspärrade ögon, tände sänglampan och där…där i bortre hörnet av mitt rum såg jag den. I det svaga skenet från lampan kunde jag urskilja en kontur. En varulv! Jag skrek! Halsen blev ett öppet sår. Öronen värkte. Jag skrek igen. Och jag vaknade med ett ryck ytterligare en gång.

   Jag såg mig om i kupén. Ingen var kvar. Det var en lång resa jag gett mig ut på. Utanför fönstret rusade granar förbi i väldig fart. När jag somnat hade vagnen varit fullsatt, men nu var jag ensam bortsett från en äldre man i andra änden. Magen kurrade och ropade efter middagsmat och jag reste mig upp för att gå till restaurangvagnen. Precis när jag passerade mannen krängde tåget till och jag tappade för ett ögonblick balansen. Den grånande mannen tog tag i min arm för att hjälpa mig. Det var något bekant över honom, men jag kunde inte placera honom. Jag log generat och skyndade vidare.

Tåget verkade ändlöst och inga passagerare syntes till. När jag förstod att jag gått åt fel håll vände jag. Magen skrek högre och högre. Väl tillbaka i min vagn var mannens plats tom. Platsen bredvid min var upptagen. Jag satte mig ner och tog emot blomman han sträckte mot mig. En förgätmigej. Fansögon.

Detta är sant.

När jag och min man kom ihop.Då var jag 16 år gammal.

Vi skulle åka på bio. Först skulle vi hämta en jej i Sandared i skogen. Ingemars kompis Bernard körde. När vi var i skogen fick vi stopp på bilen.Ingemar och Bernard gick ut och titta om dom kunde heta felet. Men dom hetade inte något fel. Då sa jag till dom jag kan försöga att starta bilen. Och bilen startade jag körde en bit.

Så fick vi pungtering på bilen. Där såg jag min farmor. Jag bbörjade att skaka Ingemar frågade mig om jag inte måde bra. Nej sa jag . Jag känner mig inte bra så vi åker hem i stället. När dom satte på reserv däcket. Så åkte vi bit Där hade det hänt en stor trafik olycka

Det var två person bilar och en last bil som hade krockat.

Det var två döda. Nästa morgon frågade jag Ingemar om han såg damen men det gjorde han inte. Jag hade hört om man såg någon från den andra sidan skulle man inte säja det för dagen

Efter varför vet jag inte.

En sann berättelse som har berört mig mest av alla…..

Vi är och hälsar på mamma, och som vanligt har vi fått rummet med dubbelsängen.

Efter dagen och kvällens samvaro med mamma så går vi och lägger oss och jag somnar med tårarna i ögonvrån som alla andra kvällarna den senaste månaden…

Jag börjar att sakta vakna upp av att min älskade lägger armarna om mig och kör in sitt ansikte bak i håret på mig, han gnuggar sin näsa i nacken och kramar mig hårt…jag ler för mig själv och mår toppen…det har jag inte gjort på över en månad, det har varit så tungt och sorgset, nu äntligen är det som vanligt igen….

Där ligger vi och och jag bara myser, men sakta börjar jag att vakna mer och mer….då känner jag hur jag får ståpäls, hjärtat börjar att klappa som en trumma…jag ligger alldeles stilla, vågar inte röra mig……känslorna går upp och ner….glädje, rädsla, skräck och sorg….allt i en tumultande karusell…..jag vill bara skrika rakt ut, samtidigt som jag bara vill sjunka in i en dvala och behålla allt kvar ännu en stund…..vill inte släppa honom igen, vill hålla kvar han för alltid……men ju mer jag vaknar upp desto mer försvinner han………

Jag sätter mig tvärt upp i sängen och tänder ljuset…härtat klappar fortfarande som en hammare i bröstet på mig…jag vänder mig om och kikar ner på våran lilla dotter som ligger och sover så sött med ryggen emot mig. Hon har inte märkt något..

Jag sitter en stund och låter allt smälta in och äntligen kommer bara glädjen av all känslor som for igenom mig, jag hade fått en påhälsing från min älskade, kanske som en tröst efter hans hemska bortgång i en bilolycka en månad tidigare…….

Denna tydliga hälsning gjorde så att den allra minsta tvivel försvann om ett liv bortom denna….

Trots att det gått arton år, så får jag en tår i ögonen igen, bara jag tänker tillbaka vilken känsla det var……..

Eija

Här kommer min…

En gammal man kommer och öppnar dörren för mig eftera att jag har knackat på hans dörr. Han presenterar sig som Bengt. Han ber mig att stiga in. Vi sätter oss i köket.

Tro eller ej säger Bengt, men mitt liv har verkligen varit upp och ner det senaste 50 åren. Jag har inte kunnat sova en hell natt sedan 50 år tillbaka. Varje natt så stor de vid min säng…. och varje natt så sjunger de samma sång….dödens väg är en lång och skrämmande väg att vandra…..

Bengt börjar att berätta sin historia från början. Jag träffade Maria när jag var ca 25 år gammal. Hon var vacker som en blomma. Det var kärlek i första ögonkastet. Tyvär så blev jag inte omtyckt ut av hennes föräldrar så vi fick smyga med vårat förhållande. Detta var inte alltid så lätt eftersom Maria hade flera bröder som hade uppsikt på Maria.  Jag och Maria hade haft sällskap i några år då en olycka hände, Maria råkade bli gravid. Hon bestämde sig för att berätta detta hemma….och det blev ett himla liv. Jag lovade Maria att ta mitt ansvar för henne och barnet, bara hennes föräldrar först fick reda på detta.

Den kvällen satt jag och väntade på Maria som jag alltid gjorde, men hon kom alldrig. Jag fattade misstanke på att något inte var som det skulle. Jag gick hem till Maria. Jag blev i väg kört ut av hennes pappa och bröder…….

Jag gick hem till min bostad….denna som jag fortvarande bor i. Efter några dagar fick jag höra att Huset som Marias familj bodde i hade brunnit ner samma natt och hela familjen hade omkommit. Jag sörjde Maria länge och gör det fortvarande. Efter denna natt så började hennes familj besöka mig på natte tid….då det skyller det hela på mig….och det har sagt till mig att de kommer att spöka hos mig tills den dagen jag dör och får vandra samma väg som de gör….dödens väg.

Ca 6 månader efter min besök hos Bengt sitter jag en morgon i min lilla etta och läser den lokala tidningen. Jag kommer till sidan döds anonser och ser Bengts namn….ja tänkte jag då hade han äntligen efter en lång tids sjukdom fått somna in.

Sedan kommer jag tänka på att Bengt inte hade några barn och inga andra släcktingar kvar i livet. Jag forsätter att läsa dödsanonsen till jag kommer till den sista raden som det står saknad och sörjd ut av din kära Maria….

Puter up tråden ;)

Jag har flera men skriver ner två st som sitter fast i minnet för dom var så starka.

Den absolut första gången jag tog över ett spöke till andra sidan är en stark upplevelse.Det här hände för säkert 6 år sedan när min dotter säger till mig på morronen - mamam jag kan inte sova för det går omkring en liten flicka i mitt sovrum och hon sätter sig på min kudde.

Jag tog då mina vinkelpinnar en dag och frågade om det fanns några spöken därinne och mycket riktigt gjorde dom utslag,Då känner jag helt plötsligt någon som drar i min tröja och jag tittar ner, dör strå en liten tjej (kanske&år5-6år)och undrar var hennes mamma var..hon var så söt ! Jag prtat med henne lungt och fint ocfh förklara för henne att jag skulle hämta hennes mamma.

Då ser jag et ljus ett virvlande ljus komma ur tapeten mitt framför mig ochjag ber henne gå in i ljuset för att träffa mamman. Då ser hon sin mamma och spinger dit- Allt gick så fort !Pekarna for ihop när allt var över och jag blev gråtfärdig och helt matt!*ler*

När min dotter och jag flyttade hit för 4 år sedan bodde vi först i en gammal skola som var renoverad till lägenheter.

Allt var frid och fröjd tills en dag då åter min dotter påpekar för mig att någon skriker och gråter så hon inte kunde sova.Bara ett stenkast från våran lägenhet ligger en gammal kyrkogård. Jag drogs till köksfönstret och till den gården,När jag står där så ser jag i mitt inre en man sittandes på en grav med händerna i ansiktet och en kvinna som går nedanför och gråter och skriker.

Får sedan se hur denna man var hängd i en stor ek precis där han sitter och kvinnan dog av sorg.Jag bara skickar en tanke till dom båda att gå in i ljuset och det var sån kraftig energi att jag höll på att trilla baklänges,Jag känner när spöken går över till andra sidan. Otroligt! sen var det lungt med skriken. Tog även över en gammal lärarinna som satt på våran vind och sjöng och spelade piano,som då min dotter också hört.stackarn.

Detta är några "spök"historier .

kram monica

Fortsätter med berättelser från min morfar.

Långt tillbaka i tiden uppe i Norra lappland samlades en massa folk i en stuga för att ta farväl av en nära anhörig till dom som bjöd på kött, bröd och kaffe till gästerna som samlats.

Stämningen var lite hätsk pga av att man skulle dela på ägodelar efter den avlidna, alla ville ha dom bästa bitarna. Plötsligt gick en liten krumbukt man ut och svor att alla som är giriga skulle bli dårar innan kvällen. Alla tystnade eftersom mannen som gått ut var en vindpinad äkta nåjd (samisk trollkarl) Kaffepannan kom fram och människorna började prata om när det hemska ska ske.

Det dom inte visste var att denna nåjd hade tagit sig in i likhuset, tagit något onämbart från en döings ögon och blandat in det i kaffet som serverades på likvakan.

Antingen blev man allseende eller så blev man galen av giftet i ögat.

Tre st av dom girigaste och rikaste blev som förbytta, och dom blev inte som vanliga människor igen, dom kunde inte tala mer eller gå utan blev fångar i sin egen kropp.

Arvet delades till föräldralösa barn.

 Nåjden blev högaktad av folket i byn, ingen vågade ens titta på honom, ingen vet vems krafter han använde, men det talades om att han hade den "svarta bibeln" där man kan läsa om det övernaturliga.

snipp snapp slut.

Jag envisas med att putta upp den tråden för jag vill ha mer historier !!!

Kom igen nu jag vet att ni kan

MVH Zedd 

Hjälper till och puffar

Jag gör ett försök, men jag tror fantasin har smält i värmen.

Ina har nyss flyttat in i en lägenhet, hon vet inte så mycket om vilka som bott där förr och hon bryr sig inte heller för det är hennes första egna lägenhet. Nyss fyllda 20 år och fått ett jobb som hon trivs ganska bra med, trevliga arbetskamrater, både kvinnliga och manliga.

Livet leker för Ina och hon älskar att pyssla i sin lilla 2:a, inreda är jätte roligt och hon har ärvt en hel del prylar som hon blandar med nya saker, mest Ikea för priserna är lägre där.Hon har ingen pojkvän än men det spelar heller ingen roll för hon har jättekul när hon är ut med kompisgänget, och vill hon kramas så har hon sin lilla kattunge som hon fick i inflyttningpresent av mamma för hon inte skulle känna sig så ensam.

Efter ungefär 1 vecka i lägenheten kom det en konstig doft, hon vädrade och städade men doften gick inte bort. Hon bad sin mamma ta kontakt med hyresvärden och de synade lägenheten, men då var doften borta.

Veckan därpå var det ommöblerat varje morgon när hon vaknade,vissa saker hade flyttat sig. Ina ställde tillbaka sakerna och tyckte att det var väldigt konstigt, men hon har aldrig varit mörkrädd så hon tänkte att hon hade väl gjort så där kvällen innan och varit väldigt trött, hon kom ialla fall inte ihåg det.

Den tredje veckan då var ytterdörren öppen när hon vaknade, men då tyckte hon att det började bli lite otäckt, den stod på vid gavel och så hade hon inte lämnat den, Ina var noga och kollade att allt var låst och lysen släckta innan hon gick till sängs.

Hon diskuterade detta med sin bästa kompis Sofie, de har varit kompisar sedan dagis och kan prata med varandra om allt.
Sofie tyckte att hon skulle flytta därifrån för det måste spöka där, hon skulle aldrig tordas bo där om hon vore Ina.

Men Ina kämpade på några veckor till och det blev mer och mer konstiga saker som hände. Efter tre månader gav Ina upp, gråtande bad hon sina föräldrar att komma och hämta hem henne och alla saker för ny fick hon inte sova ifred heller.
Sagt och gjort hon flyttade hem igen och allt blev lugnt, hon fortsatte på sitt jobb som vanligt där också Sofie jobbade.

Sofie började att bli så konstig att det inte gick att umgås med henne längre, hon hade träffat en kille som Ina inte tyckte något vidare om så Ina brydde sig inte om henne, hon tyckte det var tråkigt men hon var inte snäll i alla fall Sofie, för ryktes vägen fick hon höra att det var Sofie och hennes kille som  gjort allt för att Ina skulle flytta för de ville ha lägenheten själva. Det var dom som hade stört och skrämt henne på nätterna. Killen var son till fastighetsägaren så snart bodde de där båda två.

Men efter en vecka så kom det en konstig doft i lägenheten, ingen visste var den kom ifrån.
Efter en vecka till så började saker flyttas omkring, efter tre veckor fick de inte sova ifred.
Vecka fyra flydde de hals över huvud ur lägenheten, förhållandet sprack och nu står lägenheten tom igen.

Gamla Sara var nöjd, nu äntligen fick hon vara ifred i lägenheten sin, som hon bott i över 40 år. Nu kunde hon ställa sina saker där hon ville ha dem och inget annat stod ivägen. Det var hennes bara hennes, katter tyckte hon inte om och karlar var vidriga, gamla Sara hade varit ogift lärarinna och varit död i 15 år.
Vad jag vet är lägenheten outhyrd än.

Jag har svårt att komma igång och skriva och sedan är det jättesvårt att göra ett avlsut. Det blev ialla fall en liten historia.
Från Tatsu

Nu är det nog snart dax att stäng tråden. vi säger till i kväll kl 22:00. så in med mer berätelse nu ! Ni kan det vet jag

MVH Zedd75

Detta upplevde jag en natt för några år sen på sensommaren jag var på besök hos min vänninna som bor i kyrkbyn i Bjuråker Hälsingland (alldelens vid kyrka)vi hade en trevlig kväll och hade precis lagt oss(klockan var närmare 24.00)Då började plötsligt kyrklockorna tok ringa min väninna blev jätte rädd hon trodde det hänt något allvarligt.Det ringde väldigt länge sedan tystnade klockorna,det var svårt att somna om igen. Vi hade precis somnat när klockorna satte igång igen. den enda förklaring vi fick dagen efter var att det troligen hade bivit ett elektriskt fel. Den natten blev det lite sömn och vi skojade länge om det som hänt.    Glad Sommar från Solblomman

I Nord Norge, vid en fjord i en liten stuga där bodde 2 underbara människor, Aksel och Kristina hette dom. Bägge två befinner sig just nu på andra sidan och är nog änglar.

En sommar dag träffade jag dessa människor, krokiga och väderbitna Aksel var lång, Kristina var kort men med ett leende och utstrålning som jag aldrig sett innan.

Dom berättade om sitt liv, och sorgen att dom aldrig fått egna barn men om lyckan att ha tagit hand om ett barn ingen annan ville ha pga av att det barnet var handikappad.

Dom berättade även hur dom levt och hur dom levde av vad jorden, naturen gav dom, några får hade dom samt fiske.

All medecin tog dom från naturen och dom talade mycket med "dom under jorden" små folket. Av dom hade dom lärt sig livets gåta, samt tagit på sig ett uppdrag att hjälpa människor som behövde stöd och hjälp med att bota eksem, stoppa blod mm.

Det var till dom människor kom när inget annat hjälpte. Dom hade även tagit sig ett annat uppdrag det var  att hitta några som skulle föra denna gåva vidare, det som var viktigt för dom var att den som blev utvald var ung, och förstod vad denna gåva är värd. Och att den personen redan var utvald.

Jag fick denna sommar för över 20 år sedan ta emot denna vackra gåva av dom, det jag fick se och höra skulle häpna många, och den dagen blev jag ödmjuk till naturen och allt levande runt omkring.

Jag ber om tillåtelse av något större än vi, även om jag endast vandrar genom skogen, jag ärar alla energier som finns omkring mig och mina barn.

Att bota, hjälpa med hjälp av en högre makt är ingen självklarhet, utan en gåva av 2 underbar ljus själar, som trots ett hårt liv var vackrare och klokare än någon, både Aksel och Kristina blev gamla men ända in i det sista höll dom varandra i hand.

Inga spöken eller annat finns i denna berättelse, men övernaturliga saker hända, det hände då och det händer nu.

Tack för mig!

Måste försöka jag också med en påhittad berättelse som bygger på en verklig händelse 

Överläkare Tidström vid psykiatriska kliniken hade annat att tänka på denna höst än det krig som pågick i  grannländerna, en inkallad soldat hade legat svårt chockad på hans avdelning sedan över en vecka tillbaka. Det som förbryllade Tidström var att mannen inte var kontaktbar så det gick inte få reda på vad som hänt förutom de knapphändiga uppgifterna som gavs av de militärsjukvårdarna som lämnat mannen. Syster Ulla kom in genom dörren och sa att chockskadan har kommit till sans, äntligen tänkte Tidström och gick genast dit. Du måste hjälpa mig vädjade mannen i sängen hela mitt inre kokar. Försök att berätta vad som hänt, du kommer inte att tro mig men jag svär att det är sant svarade mannen . Vi är ju förlagda på den stora gården utanför Tidan nära ån och ett av uppdragen är att vakta bron ja en märklig bro förresten det är mera som ett hus. Ja skulle börja mitt pass vid 8 denna kväll och gå av vid 12. kompisarna hade sagt åt mig du är väl inte rädd för spöken va för flera hade upplevt konstiga saker under sina vaktpass. Efter ett par timmar hörde jag att det plaskade nere i vattnet och det lät som en kvinna som jämrade sig, jag gick ner för att se efter. Mitt barn rädda mitt barn skrek hon, vad har hänt undrade jag, han slet pojken ifrån mig och slängde honom i vattnet jämrade hon ,herregud var! skrek jag  och försökte dyka ner i det kalla svarta vattnet när jag kom ner under ytan såg jag till min fasa inte ett utan tiotals små barn som började dra ner mig det måste vara spöken tänkte jag och lyckades med uppbådande av alla mina krafter ta mig upp till ytan. Av kvinnan fanns inte ett spår däremot såg jag skimrande vidriga gestalter komma farande mot mig från bron de slog in i mitt bröst och försökte slita mig i stycken.Väl uppe på stranden sprang jag allt jag orkade, mitt huvud höll på att sprängas, såg nån komma emot mig sedan blev allt svart.

 Att det ska vara så svårt att skriva kort o inte är jag nåt vidare på styckesdelning osv heller men hoppas ni orkade läsa

Provar på en till sannberättelse…..

När min yngste son var omkring 3 år, så flyttade vi in i ett äldre hus, som vi hade köpt. Det fanns inte några barn i närheten, så han var mycket ensam på dagarna när den äldste var i förskolan.

En dag kom han in och sa att han hade en kompis som hette Arto, - jaha, va kul, sa jag…och tittade ut bakom honom, men jag såg ingen…så jag frågade lite försiktigt vart han var någonstans… Men han står ju där på gården, sa sonen.

Då förstod jag att han hade en låtsaskompis, så jag lät det bero och hängde med på hans lek. Man hade hört talas om sådant, när barn var ensamma….tänkte för mig själv att det självdör väl om ett tag… samtidigt undrade jag lite över vart han hade fått det namnet ifrån…vi kände ingen med det namnet, och det var finskklingande tyckte jag…men sen tänkte jag inte mer på det.

Men dagar gick till månader och denna Arto fanns med honom varje dag nästan, dom hade väldigt kul både inne och ute verkade som. Sonen berättade vad dom hade gjort och så när dom lekte. Ibland hörde jag när han pratade med någon i sitt rum och lekte med sina bilar.

Efter ungefär ett år, så kommer han in och ser så ledsen ut…och säger, - mamma, Arto är död……- nämen, vad säger du, va tråkigt…svarade jag…och tänkte att nu har han tröttnat på sin låtsaskompis och vill ha ett avslut på det hela…….- han drunkna, och jag såg när han sjönk längre och längre ner i vattnet….fortsätter han….Nu tycker jag att det börjar bli lite för dramatiskt, så jag avbryter honom och får han på andra tankar…och det lyckades jag med.

Ett halvår senare åker vi, min mamma hennes man och min lillasyster och så vi fyra, iväg på en bilsemester till Polen och vidare över Tyskland, Danmark och hem…I Polen tältar vi i tre dagar, första dagen går vi ner till stranden och lägger oss, det är en ganska så stor badstrand med mycket människor, pojkarna är vid vattnet och har snart hittat en kompis ser vi. Vi skojar om att det är otroligt att dom kan förstå varandra trots att ingen kan varandras språk….

Efter en stund kommer min yngste son med sin kompis, pojken är nog lite äldre än min son, men han är så mörk, svart hår och mörk i hyn…han ser absolut inte ut som en Polsk kille, mer som en Indier….så fin och söt var han…då säger min son att han heter Arto…….jag ser nog ut som en fågelholk och får inte fram ett ord…pojken ler och pekar på sig och säger Arto, sen pekar han på min son och säger hans namn…och vips så springer dom iväg till vattnet igen…

Vi dividerar på filten om  hans namn, och ingen av oss fattar någonting, hur kan han heta Arto, för det är ju inget Polskt namn….och mamma säger att det är ju ett finskt namn…och vilket sammanträffande att han hette samma som sonens låtsaskompis…..Vi tar iallafall upp kameran och fotar killarna tillsammans…

Dagen efter åker vi iväg på en svävarbåt, och döm om vår förvåning när min son skriker av förtjusning när han får syn på Arto där…vi blir såklart glada för hans skull, men sen vill dom ut och titta, men det får dom inte göra själva så jag följer med, undertiden börjar jag att titta efter Artos föräldrar, men jag ser inga vuxna alls med honom….va skumt tänker jag, men dom är väl så här borta tänker jag bara…..när vi sen kliver iland, ser vi inte till Arto någonstans, så jag frågar min son, och han bara rycker på axlarna, och säger att han vet inte vart han tog vägen.

Väl hemma efter resan och när fotona var framkallade, får vi till vår sorg se att Arto inte var med på någon av fotona. Så jag ber mamma kolla om dom hade någon bild på honom, för isåfall ville jag ha kopian…..men, nej….inga bilder på honom hos dom heller, trots att dom med hade tagit bilder på stranden på alla….till saken hör att Just dom fotona som jag tog på alla tre, mina grabbar på varsin sida om Arto…finns, fast det är en tomrum emellan dom…….

Så man kan ju undra om det var en ande, för han höll sig hela tiden där det var vatten, och enligt min pojke så drunknade han, så jag tror iallafall, att min son och han har levt ett liv tillsammans någonstans……

Tackar för mig nu…..

Hej käre Zedd!

Kanske är jag för sent ute, började skriva för 40 min sedan, men var tvungen att skriva om några gånger då min busiga dotter har tagit isönder mitt tangentbort och det har sin egen vilja. Jag hade egentligen inte tänkt att skriva men jag gör det ändå. Detta är baserat på en sann historia:

När jag var 20 år gammal (för ett antal år sedan alltså… ;)) så bodde jag i en liten etta i centrala Malmö. Ofta när vänner besökte mig så klagade de på ljud från vardagsrummet. Eftersom jag inte förlorat någon vid den tidpunkten och det övernaturliga var främmande för mig, så sköt jag det från mig. Trams tyckte jag då. Tills en natt då jag vaknade och satte mig upp i sängen. Minns klart och tydlígt hur jag såg mig om i rummet och kände mig väldigt olustig till mods. Strax därefter så uppenbarade sig en svart skugga runt hörnet av min sovalkov. Jag kunde inte urskilja något ansikte men skepnanden hade en svart kåpa över huvudet och jag kunde känna ondskan strömma ifrån honom (kände att det var en manlig gestalt). Ord kan inte göra rättvisa åt skräcken jag kände, denna person ville mig ont och närmade sig mig centimeter för centimeter. När gestalten var uppskattningsvis 5 cm från mitt ansikte och jag tydligt kunde känna andedräkten nudda mitt ansikte, så väste han Kriiistiiina (vilket jag inte heter) i mitt öra. Jag kunde känna paniken stiga inom mig, det var som om gestalten ville suga livskraften ut ur mig. Jag kunde höra mitt hjärta slå högre och högre och på allvar så trodde jag att min sista stund var kommen, någon ville mig riktigt illa. Precis när hjärtat slog som värst, så uppenbarade sig en ljus gestalt vid sidan om den mörka. Plötsligt så var jag inte rädd längre, det fanns ju inget att vara rädd för när hon var där (upplevde den ljusa gestalten som en kvinna). Ju närmre hon kom, desto tryggare blev jag och desto längre bort knuffades den onda gestalten som ville mig illa. Till slut var det bara hon och jag kvar och jag kände enbart lycka i min kropp. Det var en fruktansvärt omskakande upplevelse men till slut så lyckades jag somna om. Jag är 100% säker på att det jag upplevde var sant, jag satt t o m upp i sängen. Kanske var Kristina någon som bott i lägenheten före mig, vem vet. Men en sak är säker, om den goda ljusa gestalten inte hade kommit, så hade  jag inte suttit här idag. så stark var känslan av ondska.