Min treåring "ser"
Har en underbar liten historia att berätta för er. Mitt busfrö på tre år har börjat berätta och visa att han ser saker som andra "inte" kan se. I bland sover han mellan oss i maken och min säng. För några veckor sedan hade han svårt och komma till ro och pekade hela tiden upp i taket och frågade "mamma, vad är det?". Jag trodde han menade taklampan, men det menade han bestämt att det var det inte. Efter ett tag somnade jag, men vaknade ett par timmar senare, då satt han nere vid fotändan och tittade fortfarande upp i taket. Jag frågade vad han tittade på nu och då sa han, "mamma, det ser ut som hår". (Inte lätt att beskriva saker när man bara är 3 år*ler*) Hur som helst somnade han strax därefter och jag som inte blev klok på vad han menade, somnade också.
Men så för några nätter sedan var det dags igen. Sonen låg i vår säng medan jag och min man tittade tv, men jag blev strax sömnig och gick in i sovrummet och lade mig bredvid honom. Vi hade endast det mycket svaga ljuset av bordsfontänen på.
Det dröjde inte länge förrän sonen började peka upp i taket och luften igen. Han log ett strålande leende och sa ivrigt "ser du mamma, dom flyger". Jag kikade upp på det tomma taket och och beslöt att ta tillfället i akt. Jag började fråga honom om det han såg.
Jag :"Flyger dom säger du?"
Sonen:"ja, ser du inte"
Jag : "Vad har dom för färg?"
Sonen: "Vita och röda"
sonen skrattar till och pekar ännu mer ivrigt åt alla håll i rummet, "ser du inte dem mamma?", "Dom är glada" säger han och ler.
Jag ber honom ställa sig upp i sängen och peka exakt var dom är. Han reser sig upp och pekar. Jag förstår att det han ser är på flera ställen i rummet, flygandes överallt. Jag fnissar till när han börjar skälla på dem och säga till dem att "gå och lägga sig" och strax därefter konstaterar med ögonen på mig "mamma dom vill inte lägga sig, bara flyga". Så tystnar han och börjar följa något med blicken, så till den grad att han får vända på huvudet och sedan få han en ny skrattattack "Mamma" ropar han glatt och pekar mot väggen snett bakom mig. "Den flög ut genom väggen".
Jag ber honom lägga sig igen och ler varmt. Jag känner att vad det än är han ser, så är det inget annat än värme och gott. Han förklara för mig att en del av dem är STOOORA och en del av dem flyger över min mage till och med. Vi beslutar oss att säga godnatt till dem och båda somnar gott med "de flygande" runt omkring oss.
Nu till det lilla extra i historien som inte slog mig förrän en kort stund sedan. Jag tog följande foto på mitt altare i går…ljusprickarna som dök upp på fotot är "vita och röda" precis som sonen sa att det han ser, har för färg. Kan det vara så att jag lyckats fånga det han ser på fotografiet.
*Kan tillägga att ingen blixt användes för fotografiet och förutom en svag varm belysning från bordsfontänen så reflekterar den ingenting.
*stolt mamma*

*Puff* Ingen?
som har några tankar kring detta?
*Puffar igen…envis* ;-)
Jätte intresant Eleri - vist är det dem som din son såg- vad annars!? naturligt vis för din komfirmations skull - förstora dem så kommer du se något märkligt eller
Vist ser din son - låt han bevara det men pursa inte förmycket!
Kram Jane
Sajtvärd på spiritualism.ifokus. Min hemsida www.lyztran.com "Jag Är"
#3 Känns bara så otroligt om jag lyckats fånga dem på bild, stort ju*ler* Har aldrig sett sådana ljusounkter förut*ler*
Behövde lite svar från er som är "gamla" i branschen;-)
Jag lovar att inte puscha, allt har sin tid*ler*
Kraaaaaaaaaam o en extra för att du svarade*ler*

Barn är väldigt öppna redan från födseln så misstänker att alla 3 åringar ser.
Alla barn är öppna och kan se och uppleva andevärlden redan från födseln.
Det är först när vi vuxna säger i från om att det är fantasier och att det ör inbillning som barnen tycker deta är ngt onormalt och inte vill uppleva detta längre och tar avstånd från det och på så sätt stänger ner.
Så jag ser det som något högst normalt ngt som man sak ta som ngt helt naturligt så inte barnen blir rädda eller tror dom är fantasifulla.
Men tycker inte man ska uppmuntra det heller.
Har sett skrämmande exempel där föräldrar ska träna upp den mediala sidan hos sina barn.
Låt dom vara barn så länge som möjligt och låt den mediala biten vara som en naturlig händelse i vardagen i stället för att börja utveckla och träna på det redan som barn.
Lasse
#5 Jag har inga intentioner att påtvinga honom någon riktning dit han inte själv vill gå=). Just nu när han är så liten så handlar det mest om att han ska vara trygg och må bra. Inget annat!:-)
Jag tror oxå att alla barn "ser", men visst tycker jag det är härligt att han fått en sådan här positiv upplevelse*ler*
Vad spännande, och vad kul att du fångade de små besökarna på bild! Roligt att se fotot, tack:)

Ja dety är jätte härligt när man får dessa bevis från våra småttingar.
för din son blev det ju en positiv upplevelse och det mycket beroende på dig som förälder hanterade detta på ett bra sätt.
Inta alla som hanterar en sådan här situation på dett sätt och då är det lätt att en sådan här upplevelse istället blir väldigt negativ och barnet blir rädd för detta i framtiden.
Lasse
#7 Ja om det är dem jag fick på bild så är det ju helt otroligt roligt*ler*
#8 Jag förstår vad du menar. Jag är mycket mån om att han ska bli en så pass trygg liten människa i sig själv som det bara går, så jag gör mitt bästa för att han ska se detta som "naturligt" och positivt.:-)

Vilken härlig upplevelse :) Känner igen det där med mina egna barn när dom var små, ja nu med förstås men dom små barnens härliga beskrivningar när dom ska förklara på sitt sätt är sååå mysigt :)
Elisabeth
Medarbetare på Övernaturligt iFokus, Sajtvärd på Gravid iFokus

Vilken härlig upplevelse må jag säga! Påminner mig om när min dotter var lite drygt ett och ett halvt år.
Jag låg med henne i sängen och läste en saga! Plötsligt tittar hon upp och följer något med blicken som går runt rummet. Titta, gubbe, och hatt, säger hon! (Hon var tidig att prata.)Vi tittade en stund tillsammans, men jag såg ingen gubbe, men kände hur håret reste sig på hela kroppen!
Efter den händelsen var hon lite orolig varje kväll det var läggdags, och när hon blev lite större ville inte vara ensam på övervåningen!
ja du ,, detta berättade du när jag o jocke var hos dig,, o den är sååå tok mysig upplevelsen,,
#10 Ja, jag blev riktigt varm i magen av denna lilla stund. speciellt när jag såg hur glad han blev av "dem":-)
#11 Det kan nog vara både och i hur de upplever det andliga när de är små. Denna gången var det tack och lov med ett leende, men man vet ju aldrig vad som komma skall.
#12 Jo..vet, men inte att jag fick med fenomenet på foto jue*Krama* ihihi Be J kolla in bilden*nyfiken*
Puss

*ler* härligt! kram
Nu så här några dagar senare kan jag berätta att sonen fortfarande ser "de flygande" om nätterna i vårt sovrum. Dom är fortfarande "vackra" säger han*s*
Ja barn är naturliga och öppna av sig.. Så härligt och jag njuter av att läsa de som ni och er son upplever. Jag tror säkert att han ser dom och att du har fått dom på bild.
tina
Ja, alltså detta känns som en magisk liten solskenshistoria. Jag önskar jag kunde återge exakt hur glad han blir av att se dem*ler* Ren lycka!!!=)
Ja jag förstår dej att dert är en riktigt magisk solskenshistoria. Känns skönt att veta att han inte är rädd för dom.. Jag kan nästan se det framför mig hur glad han är när han ser dom. Måste vara en härlig stund.
Ja det är det verkligen*ler* o det känns bra oxå. Vårt sovrum är som en liten trygg oas, men lugna fina energier i…så det är kanske inte så konstigt att "de" samlas där*ler*

Men vilken form de har! *kikar kikar* Spännande! =) Vilket litet pussgull du har gumman =) Puss!
#20 Klart jag har;-) *PUSS*

Hej!
Ville bara säga att jag tror att alla barn ser - å just i 3 års åldern såg jag själv älvor…min mormor berättade innan hon dog att jag lekte med osynligt knytt…men att hon aldrig var orolig för mig =)
Min mormor kom till mig morgonen hon dog, jag blev 8 det året… Nu kan jag INTE se längre…känner bara… =)
Jag tror att som barn är man så OTROLIGT öppen å känner ingen oro - för ont eller gott…för man har ju inte den förståelsen heller…Tycker bara att det är kul med annorlunda vänner…
Liksom Alfons hade en låtsas-kompis - så har nog de flesta barn en osynlig kompis…en ande =) eller flera =))
KRAM
#22 Jag håller med i mångt och mycket=)
#22 Jag håller med i mångt och mycket=)