Jag ska börja med att utfärda en varning, att detta är ap-långt :)

Jag tänkte bara berätta min lilla spökhistoria, som har fått mig att fundera, gråta, bli skräckslagen, nyfiken och glad på samma gång.

 Jag har alltid trott på att det inte tar slut när man dör. Själen lever vidare i andeform, och att dessa andrar susar omkring mitt i bland oss. Även om jag alltid har trott på spöken, så har det varit lite av "jag tror på det när jag ser det!". Frågar mig nu i efterhand, vad var det jag behövde se som bevis? Jag tror själv att det för många år sedan krävdes ett spöke á la spöket Laban med vitt lakan över huvudet som kommer och skriker "Boooo!" till mig :)  

För drygt tio år sedan, då bodde jag i Borlänge. Vi bodde i gamla baracker som bygdes runt sekelskiftet som bruksbostäder. Det som jag minns starkast av vad som hände där, är att när jag om nätterna låg och läste i mina böcker brukade jag höra en bebis gråta. Det är väl inget konstigt med det, bebisar vaknar om nätterna och gråter av olika anledningar. En dag så frågade jag mamma om den där bebisen, som jag hörde så ofta med aldrig såg röken av. Mamma berättade för mig att hon vägg i vägg, hon var barnlös och ensamstående….  

En annan sak som hände i den lägenheten, är något som jag fortfarande inte kan förstå att jag bara ryckte på axlarna åt. Men ibland så hörde jag att någon gick i trappen. Lägenheten vi bodde i var i två plan, så jag, mamma och lillebror som i varsitt rum av de 3 på övervåningen, och lillyrran ensam på nerevåningen.Men så en natt fick jag för mig att jag skulle kolla vem som sprang i trappen. Var det ingen av familjemedlemmarna så var det vår tjocka katt som dunsade som en elefant när han gick. Men mamma låg och sov tillsammans med dunderklumpen i sitt rum, lillebror sov i sitt, och likaså lilla syster på nerevåningen. Jaha tänkte jag, och kröp ner i min säng igen. Idag hade jag inte alls kunnat släppa en sån här grej så lätt ;)

Från Borlänge bar det av till Avesta/Krylbo för att börja i skolan. När jag hade bott där i ca 8 månader, dog en väldigt närstående familjemedlem till mig, väldigt hastigt och oväntat i en hjärnblödning. Det var såklart väldigt jobbigt att förlora denne famlijemedlem. Men en annan sak som var väldigt jobbig, var att denne person hade ett beroende som gjort många av oss väldigt illa. Väldigt väldigt många saker kommer för alltid att förbli outredda, även om jag inte var osams med denne person vid tillfället h*n dog, så är det så mycket jag skulle vilja ha sagt.  

Jag bytte bostad två gånger det följande året, och tillslut köpte jag mig en lägenhet på Åsgatan. Gud vad jag älskade denna lägenhet! Dessutom så fanns det ganska bra med pengar i reparationsfonden, så det gjordes en hel del tapetsering mm.  

Men det var här på Åsgatan som jag fick mitt bevis upptryckt i ansiktet, och det som hände där, kommer jag aldrig att glömma.   Det första som hände, vad jag vet iaf, var ett och ett halvt år efter att denne person hade gått bort. Det var allahelgona, och jag och min dåvarande sambo N skulle på en liten fest. Innan vi gick storstädade vi, och jag hade precis dammsugit klart i köket och dragit vidare med dammsugaren, när jag kom på att jag glömt nåt i köket. Döm till min förvåning när jag ser att nån jäkel rivit sönder mina tapeter! Jag skällde på N varför att han skrotat tapeten som vi nyss satt upp, som dessutom krävde en hel del svett. Han bedyrade sin oskuld, och när jag tänker efter så var han inte ens inne i köket när jag dammsög, och då var tapeten hel. Jag undersökte väggen och biten som blev ner riven, och ja, mina katter blev verkligen uteslutna som tänkbara banditer.  

iaf, så var väggen tapetserad med enfärgat nederst och mönstrat överst och eb dård i mitten. Bården är sönderriven så att lagret med mönster på har lossnat, medans underlagret sitter kvar på väggen. Den är riven snett, vet inte vad den figuret heter men ser ut så här: /_____/ Förstår ni då? ;) iaf så var den så precis riven, att den är 14 cm lång både uppe och nere. Jag fotade detta även, då ingen skulle tro mig. Jaja, tänkte jag, det här var ju inget roligt och jag klistrade tillbaka denna bit efter ett par dagar.

Tiden gick, och det var en hemsk tid som fortsatte. Aldrig i hela mitt liv har jag varit så rädd och otrygg som jag var då. Jag vet att jag skrämmer upp mig själv och ahr sett på för mycket film, men då detta är så främmande för mig, så vet jag ju inte heller vad jag kan komma att få se. Och jag vet inte om jag skulle kunna hantera detta. Jag har heller sldrig haft någon kunnig i min närhet som kunnat hjälpa mig vidare i detta.  

Kort efter alla helgona började saker försvinna och komma fram igen, glödlampor skruvades ur på nåt konsigt vänster osv. Ni som har katt kanske vet hur det känns hur täcket sjuker ner när kissen kommer och tassar i sängen? Iaf så kände jag väldigt ofta att "katten" gick bakom min rygg, kände ju hur täcker sjönk ner sådär. Lika många gånger så satte jag hande bakom ryggen för att klappa katten som kom. Men det fanns ingen katt där. Det var väl bara en inbillning då ansåg jag.  

Vi den här perioden så gjorde N lumpen, så jag var ensam i lägenheten väldigt ofta. Jag gick sista året på gymnasiet och skulle iväg på praktiken vi hade under höst terminen. Jag står då och drar på mig ett par brallor och har jättebråttom ut till bussen. Jag står då vänd mot fönstret när jag klär på mig, och då flyger bara en kruka ner i golvet mitt framför ögonen på mig. Stressad som jag är blir jag lite irriterad och tänker att det där var ju väldigt onödigt gjort av blomman och rafsar upp den lite snabbt och drar.  

På bussen hinner jag reflektera lite över vad som egentligen hände på morgonen. Krukan som blomman stog i, är en kruka jag ärvt av den där familjemedlemen som gick bort. Dessutom så hade den 3 ben, och var lite för rund för att få plats i min fönderbräda, så 2 av benen hade jag petat ner i glipan mellan fönsterbrädan och fönstret, så den satt "fast" där. Men ändå åkte den i golvet, utan hjälp av någon levade iaf…  

När jag kom hem den dagen kände jag mig så fruktansvärt otrygg i mitt eget hem, och det var så illa att jag ville inte ens vara hemma. Vet inte hur länge jag satt med mamma i telefonen på kvällen med en stor klump i magen och gråten i halsen. Den kvällen var TV:n på och jag vågade knappt blunda för jag visste inte vad jag skulle få se om jag öppnade ögonen.  

Sen så rullade det bara på. En kväll tex när jag och N satt och kollade på film flög "Blairwitch project" ut ur filmhyllan bara sådär. N vart så skraj att han höll på att göra i brallan, men jag ljög mig blå och sa att det var katten som råkat peta ner den med svansen, han låg alldeles bredvid. Att det inte var så sa jag ju inte för att då hade han skrämt upp mig också.  

En annan gång så flög lampan i badrumstaket ner och gick i tusen bitar vid halv ett tiden på natten. Det var en såndär kupa över glödlampan som man skruvar fast, så hur sjutton den kunde trilla ner har jag bara en förklaring på…  

Jag började bli både trött och arg på dessa fasoner som utspelade sig hos mig. Jag trodde ju att detta var denne familjemedlem som kom och hälsade på, så jag satte mig och skrev ett brev till denne person. Sedan la jag en penna bredvid ifall h*n hade något på hjärtat. Dagen efter så kikade jag på detta brev, inget var skrivet men det såg däremot ut som att någon hade gråtit och låtit tårarna droppa över brevet.  

Jag fick nog, och stövlade hem till en av mina grannar. Jag skulle iaf lämna tillbaka ett hänglås till henne så jag kunde använda det som en ursäkt. Vi kan kalla henne för A. Hon hade hjälpt till att sälja min lägenhet åt hennes vän B som bodde i en annan stad, så det var A som skött hela försäljningen. Så jag frågade rakt ut, om hennes vän B hade varit med om någon hokuspokus när hon bodde i min lägenhet. Hon bjöd in mig och vi hade ett långt samtal. Hon trodde inte jag var knäpp, utan jag fick ett nummer till ett medium hon brukade gå till. Jag ångrar att jag aldrig tog mig dit.

Å så rullade väl livet på. Det knackade i skåpen så jag vart livrädd och sov över hos en kompis en gång. Min ena hund brukade få frispel emellanåt och bara rusa upp som om han jagade bort något. Han stannade alltid med nosen tryckt emot väggen och morrade och visade sina små tänder. Jag såg en konstig skugga i ögonvrån väldigt ofta osv. Det var väl lite sånt där smått och gott. Men inget trevligare för det. Men det gick så långt att jag sedan den dagen med blomman inte vågar sova med släkta lampor, och N vågade inte gå på toa om nätterna om inte jag gick upp och tände lampan åt honom…  

Så kom vi till den tiden då jag flyttade därifrån och hamnade i Falun och här bor jag än i dag ;) Men det var bara djuren som fick följa med, N vart kvar i Avesta. Jag var rädd att det skulle bli livat nu när jag äntligen bodde själv. Men det hände inget som jag kan minnas av betydelse. Men jag tror att det även kan ha berott på att jag har fått frid i mitt inre ang den där familjemedlemen. Jag slutade grubbla på allt, och insåg att det kommer bara göra mig galen då jag aldrig kan göra något åt det iaf.  

Nu har det varit lungt ett bra tag, och det enda som jag kan lägga märke till är att en del saker hamnar där jag, så vitt jag vet iaf, inte har lagt dem. Men jag känner inte ett obehag som jag gjorde när jag bodde i Avesta. Men lite läskigt är det ju när min son kan sätta sig upp på nätterna och bara stirra på något i tomma luften (som han även har pekat på en gång vid benämningen spöke) och alla katterna är helt plötsligt puts väck ur rummet…  

Men någon dag, när jag känner att jag har tid och ork och pengar så ska jag leta reda på ett medium, för ja, jag har sannerligen fått mitt bevis på att spöken, visst finns dom :)