Allt ska ju vara en prövning. Jag kan bara tala för mig själv. Nu är jag kanske inte medial. Men jag kan känna ganska väl på min intuition, då är det extra svårt att leva med en egocentrisk person. Alltså jag kan känna stor empati för många. Och jag är absolut inte en materialistisk person. Då är det jobbigt att leva med någon som absolut inte kan känna empati, om det inte handlar om personen själv ifråga.

Men vad ska man göra då, kan jag undra?

jag arbetar ju inte med met mediala utan lever med det privat, men min man tycker att det är coolt. ibland blir han sur när jag kan parera hans bus innan han gör dom men det vägs upp av komunikationen med djuren och när jag berättar vad jag sett.

dom andra innan har jag inte varit så seriös med så jag har berättat min gåva.

Undrar om man inte ska gå igenom vissa relationer för att lära sig. Och en vacker dag när man är någorlunda klar så hittar man sin hälft som man har väntat på. Kan ju alltid hoppas det iallafall

Har haft ett antal förhållanden ingen av dessa har haft den förmågan. Så jag vet inget annat, det enda som slår mig är att det är lätt att genomskåda när en partner kör med osanning. Och detta är både på gott och ont. Ibland mår man bättre när man inget vet. Dom har svårt att förstå att man vet.

Det är jobbigt att ha en sambo som intuitivt ser vad man precis är på väg att börja göra och som tror att hon just kommit på vad det är för något jag borde göra… så att jag nästan varje gång är i färd med att göra något får en order eller skarpt förslag att göra detta. det blir som om man aldrig får nöjet att ha tagit egna initiativ och då tappar jag sugen att göra det öht.

Ja jag arbetar ju heller inte som medium är uder utblingn.

Men den erfarenheten jag har. Så kan det var såvårt för många och förstå. Jag har en gång fått välja mellan en tjej eller spökena som hon sa. då valde jag spökena. i dag ser jag det som ett klockt val. men jorde inte då men kände som jag inte kunde bli fri från andevärden.

Men i dag är jag glad för det.

Men den rätta fins nog där ute någonstans det gäller bara och hitta henne.

Jag har tidigare levt i ett förhållande där mannen inte hade särskillt stor kontakt med sin medialitet.
Det är säkert jobbigt att leve med en person som är väldigt medial/intuitiv, själv läste och läser jag in allt, helt omedvetet. Det är som en radar som bara surrar. Jag visste alltid exakt vad han kände, gjort, tänkte göra ect.

Idag lever jag med en man som har kontakt med sig själv och han är medial även om han inte arbetar med att utveckla den sidan. Han puffar på mig och är intresserad av att jag utveckalr detta. Han hejar glatt på och har inga problem med att jag till och från har besökare…."Jasså, är det dax nu igen"!
Vi läser av varandra på samma sätt så vi skrattar ju bara åt att den andre "redan vet".
Jag vet ju förstås inte hur han skulle hantera detta om jag på heltid hade detta som yrke men jag tror att så länge jag står med fötterna på jorden så är det nog ingen fara!

Det är säkerligen en stor fördel om personen är medveten om sin egna medialitet och hyser förståelse och respekt för att man själv har detta som en livsstil med allt vad det innebär.
Personen behöver ju inte arbeta som medium för det.

Oavsett vilken typ av förhållande man lever i så får man inte glömma bort att även vårda det så ibland, även om det är svårt, så bör man även stänga av telefonen och endast ägna tiden till familj och till varandra.

Jag tror att en del personer blir rädda över att man kan läsa deras tankar och ser in i alla deras gamla oförätter och det de kanske gjort fel någon gång men det är ju också något man måste samtala om och få bort den skrönan en gång för alla.
I annat fall fungerar det troligen inte i längden.

Här har det varit en blandat kompott :)

Den första killen var jag tillsammans med i 4 år. i träffades när jag var 14. Han hade samma intressen så vi var andligt intresserade båda två och i båda våra familjer var det vardag så det var inget konstigt alls.

Sen har jag haft flera relationer med både och. Det funkar inte att ha en relation med någon som är helt emot det, däremot om dom accepterar det till fullo så kan det fungera. Jag har mest levt tillsammans med musiker men som har haft samma intressen och tror på det jag gör, det är den bästa relationen för en musiker förstår resandet som det innebär eftersom dom turnerar själva. En musiker arbetar också med sitt intresse som dom brinner för och om vill levera med sin musik, nå ut med budskapen till människor. Dom vill lära andra att kunna spela och sjunga. Så det finns så starka likheter som gör att det är en utmärkt relation :)

Jag lever med min pojkvän som inte förstår min andliga sida till fullo och är skeptisk och vill gärna ha bevis…. Jag vill gärna att det ska hålla för han är så go och rar, men samtidigt vill jag inte "trycka ner" min andliga sida heller bara för att han inte förstår…

hmmm, svårt det där…

En mycket intressant tråd!

Jag är också under utbildning, men har haft andligheten med mig länge och i mitt långa förhållande blev det svårt att leva tillsammans på senare tid och vi kämpade för att få allt att gå ihop.

Inga problem när barnen växte upp, men sen.Pang! När vi fick mer tid för oss själva och jag valde att gå kurser och starta företag, då jobbade han övertid och slet för fullt och hann inte mycket mer.

Min exman stöttade mig mycket, men det blev fokus på mitt växanden.Hade önskat att han tagit fram sitt musikintresse mer just då, så hade båda haft något.

Det fanns för få saker som vi trivdes med att göra tillsammans.
Barnen var ju också andligt intresserade när de blev äldre så det var 3-1.

Men efter separationen kunde vi bli jämnställda.Han är musiker på sin fritid nu! Och jag lever med "mitt" och behöver inte känna att jag "tar över" Nu har vi mycket att berätta för varandra och det känns mer avslappnat än förr.

Har många gånger funderat över hur det skulle vara att leva med någon likasinnad.Och jag får fortsätta undra…

Detta var en bra tråd:) jag och min kära sambo är eller försöker bli mediala, ibland när jag haft något jag funderar på men inte vill ta upp frågan just då eftersom jag behöver fundera först så kan Stblues se att det är något och vill då veta på en gång… det kan vara lite knepigt och det är samma som när han funderar över något så är jag likadan fast han kanske behöver fundera i lugn och ro…

Min sambo/ängel sa inget till en början,inte så jag gnugga de i ansiktet på han utan kom  fram då han skojade med mig (hände något här) och efter de förstog han lite,sen har han fått lite små "bevis" lite då o då.. och inget vi pratar om så sett,han om de skulle vara något kan bolla tankar med mig men han är inte speciellt intresserad av att se eller prata om de annars,men tur är väl de :)

Min fru tycker det är dumheter jag håller på med, men jag tar det med jämnmod.

Nu lär jag mig bara och har egentligen ingen aning om hur det skulle vara om jag skulle jobba med det. Å andra sidan, gillar hon inte det jag jobbar med idag så det skulle kanske inte vara sämre. Ja, vem vet. Men jobb väljer man inte så lätt sådär bara.

Det är kanske lättast att vara ensam om man jobbar med det, man måste ha tror jag i alla fall en ganska förstående partner. Att vara medium känns inte bara som ett 8-5 jobb även om man förstås måste skilja på arbete o fritid. Att vara medium är som ett kall, som man måste vårda. Så ens partner måste förstå.

Men det känns fel att ge upp sitt intresse. Inget kan stoppa mig för det jag brinner för så min partner får acceptera det eller ej.

#13 Det kommer nog att gå bra Tommytoe :)

Yngsta sonens pappa var inte så intresserad av mitt arbete men han förstod och accepterade, han blev mer och mer nyfiken men var lite rädd eller nåt, men det skrattade han bara åt :) Han accepterade det på ett väldigt bra sätt så där fanns inga som helst hinder pga mitt arbete, han tyckte det var roligt när jag jobbade en helg t.e.x för då kunde han själv köra cross eller spela golf, så han försökte aldrig stoppa mina resor bl.a. Det viktiga är nog att man har intressen på varsit håll om man inte delar samma intressen och att man accepterar och förstår varandra.

Jag är medial, ett av mina barn är jättemedial (säkert mera än mig), dom två andra har nog " någonting" där också. Min man är på samma nivå som dom två barnen, har "något" men det är inte utvecklat.

Ingen här hemma tycker att det är konstigt med att jag är som jag är, kan ofta förutse saker, avläsa människor och deras avsikter, ge kloka råd som man kan visa sig ha nytta av. För barnen är det här helt naturligt, dom har ju växt upp i det här.

Min man har inget emot dethär, tvärtom han är jätteintresserad, frågar mig ofta till råds om olika saker, där han vet att mediala ting är inblandat. Han tror på det, har förstått att man inte alltid kan få dom "bevis" för saken som man ville ha.

T. om. när jag hade nattligt besök av min mormor i tre nätter var det ingen som tvivlade, hon var också in i äldste sonens rum!

Ja, man är säkert inte lätt att leva med, och jag är nog en av dem som tar lite för givet att han känner av mig som jag känner av honom.

Det är ju lite på gott och ont, som någon nyss nämnde, att man också ser igenom lögner och vet att den andre undanhåller saker, eller att man känner på sig att något kommer att hända. Ibland mår man bäst av att inte veta.

Det som var lite lustigt, så här i efterhand, var att leva tillsammans med en människa som visste att jag lätt känner av/känner på mig och han ändå försökte ljuga osv…Det var ett märkligt förhållande må jag säga. Som en utmaning ämnad för mig och min utveckling, och jag känner tacksamhet för den erfarenheten. Det var en period av mycket bra träning.

jag är singel men hoppas jag möter någon i år och han bör vara öppen för vad jag gör annars så kommer det aldrig funka.

Var ute i fredags och en kille undarade vad jag jobba med och jag sa som medium. Han sa ,jasså läser du av mig nu då???

Folk har en dålig uppfattning om hur ett medium fungerar,förresten han reste sig upp och drog inom 5 min =)

kram monica

#17 vilken fegis att bara dra

Jag tror att det är viktigt att vi har en partner som vi kan "bolla" våra tankar med men att det inte är nödvändigt att h*n tror detsamma. Mina tidigare partners/makar har varit lite sådär nyfikna men ingen har förstått eller ens velat förstå vad det innebär att ha gåvan som det så vackert heter. Men så höll inte inte heller.

Men min nuvarande partner är jätteintresserad och har en stark medial sida och han stöttar mig verkligen.

Jag tror att det är tufft att leva med en medial partner, min karl tror på det mediala och stöttar mig helhjärtat men är själv lite skraj inför det *L* men vi har juh en förmåga att kunna "känna" av det lilla minsta och det gör att vi nog inte är de lättaste att leva med, det är nog inte så roligt att ens partner kan "avslöja" sånt som man helst inte vill ska synas eller komma fram. Så jag tror att vi som är mediala prövas lite extra i förhållanden…

Idag har jag inget förhållande. Men det var aldrig ngt problem i mitt förra förhållande att jag är medial. Han var väl lite skeptisk, men när jag sen började berätta om hans morfar som kom och hälsade på med jämna mellanrum etc. och han insåg att det stämde precis med hur han varit då han levde och så, så accepterade han det. Han tyckte t.o.m. att det var lite roligt!

# 19

Som Oona sa så  är det även för mig väldigt viktigt att jag kan ha ett bollplank med min partner.

Att man kan prata med varandra medialiteten är ju ngt väldigt stort i mitt liv.

Både som yrke och i privatlivet det händer ju massor och dagligen så har man ju upplevelser som man  gärna vill prata om.

Kan jag inte dela detta med min partner så har jag nog väldigt svårt att få det att fungera.

Men i ett av mina förhållanden där hon var väldigt anti för detta med medialiteten hon trodde inte på det och det hon upplvede under vårat förhållande skrämde henne beronde på att hon var rädd för det.

Men det fungerade inte för hon var rädd och trodde jag läste av henne hela tiden och hon trodde inte mig när jag sa att jag inte kunde läsa hennes tankar.

I dag skrattar vi åt detta när vi träffas för idag har hennes intresse för det mediala blivit väldigt stort och hon går ofta på seanser osv i dag.

Så en person kan ju ändra på sig också.

Lasse

Min man tyckte ifrån början att det var strunt med det mediala.Men han har efterhand ändrat åsikt,ska inte påstå att han är "troende" som mig men ändå.. Han stöttar mig i min mediala utveckling med kurser och böcker och Meditation.Han tycker det är helt ok att jag går på och åker på kurser mm.Faktist så brukar han ha en kall öl/vin och god mat färdig när jag kommer tillbaks! Inte illa tycker jag. Han säger också numera att ja jag vet att du sa att det där skulle hända.Säger även att det är väl ingen ide att vara otrogen för då vet du ju det! Kul!Nej skämt å sido så har han fått budskap och hälsningar som gör att han numera tror till viss del.Det tycker jag är sunt för man ska bara ta till sig det man tror på.