Att komma vidare...
Detta hände för några år sedan. Jag stod i köket och diskade och det var på eftermiddagen. Jag kände att något kom in i hallen. Jag koncentrerade mig och ville kolla om det var någon av "de mina" som kom för att hälsa på, jag menar då de som gått över. Nej, in kom en helt främmande man inrusande. Uppklädd i snygg kostym och med attacheportföljen i högsta hugg. Han skrek till mig:"Du måste ringa min sekreterade, jag har blivit försenad till mötet!" Efter mannnen kom en längre man som lyste ljusare och en lite äldre kvinna. Jag förstod att här måste något hänt hastigt och mannen var uppjagad och förvirrad. Jag började lugna ner mannen och han berättade han åkt bil. Jag förstod då att han måste varit med om en bilolycka. Jag frågade honom också varför han kom just till mig. Han sa då "Jag såg det lyste här." Jag har mina knep, så när mannen lugnat sig lite så började jag prata med honom om att han nog inte behövde bekymra sig om mötet. Sedan fråga jag: "Kommer du ihåg hur din mamma såg ut? Jo, det gjorde han ju. "Vänd dej om och titta ska du se". Då först såg han damen som stod och väntade på honom och dom slog armarna om varandra. Sedan började dom ge sig av och den längre ljusare mannen, som jag uppfattade som någon slags "hämtare" gick fram till mig och klappade mig på axel och sa "Tack för hjälpen!" och sedan försvann dom.
Av den upplevelsen så kan jag förstå att något slag ljus utstrålar man när man kan länka över och att man ibland kan få hjälpa till när det behövs.
åh…Fint.
Snyft..
Djupt rörd Alma
Tänk vad skönt för honom att träffa på dig som gav honom både lugn och hjälp på vägen! Underbart! 
kram /jeanette