Jag har använt min medialitet sen jag var barn, men på ett spontant sätt, inte medvetet eller fokuserat. Jag började lära mig att hantera det när jag var ca 25 år men valde sen att "lägga det på hyllan" i några år till så jag var ca 30 när jag tog fram det igen. Jag tycker att man ska ha en del livserfarenheter innan man börjar, för det är just erfarenheter och den personliga utvecklingen som är så viktig. För att kunna hjälpa andra så bör man kunna känna empati, kunna sätta sig in i personernas situationer osv. man ska kunna hantera så mycket mer än att ha kontakt med andra sidan, för det är inte bara kontakter som det handlar om.

Jag tror livserfarenheten är bland det viktigaste man kan ha när man arbetar som medium. Nu har jag arbetat med människor ganska många år, och jag lär mig fortfarande mycket om både andra och mig själv varje dag. Att bemöta olika människor i olika situationer kan vara otroligt svårt, så även om jag ibland tycker att mitt jobb är pest är jag glad för allt jag lär mig.

Där får jag ta och hålla med er båda tåv. hade jag inte haft all den livserfrenheten jag har så skulle jag nog inte var redo för det medial en . det är så mycket mer en ha kontakt med bortgånga anhörig

Likt Elisabeth har jag haft det med mig sen barn - är uppväxt i ett Ateist familj - vilket gjorde att där fick man klara sin medialaitet själv och utveckling - vilket tog sig i många underliga vägar i bland och som i tonåren blev ganska destruktivt - då jag inte ville ha gåvan utan ville vara som alla andra!

Har många gånger frågat mig hur det hade varit om jag vuxit upp med spiritualist föräldrar som förstått min gåva i tidig ålder(naturligtvis var det inte meningen så!) och undrat hur min utveckling sett ut då? Med ordentlig träning ifrån barnsben, likt många av det stora Engelska mediumen- som är födda med spiritualismen och redan utvecklat sig och demonstrerat redan så tidigt som 15, 16, 17 åringar! likt Gordon Higginson t ex.

Kanske kommer vi dit i sverige också någon gång! - så om mina barn skulle vilja utveckla sig i tidig ålder och om intresse finns för det - skulle jag nog hjälpa dem göra det - fast med en välldigt stadig och säker hand! Kanske inte öppna upp för andevärlden i första hand, utan att sitta med för att få en förståelse!- likt Gordons mamma, som var ett medium, där Gordon redan som 5-6 åring satt med i hennes cirklar.

De första åren fick han endast observera, inget annat, sen när han vart äldre- började den riktiga träningen - 1 år med ögonbindel 1år med öronproppar osv. i cirkelformsträning för att vidga hans sinnen! fortfarande med sträng diseplin fick han dela med sig vad han uppfattade- men ingen feedback på om det han fick fram var rätt eller fel.(för han inte skulle lita på feedbacken) oj oj oj förlora mig helt i Gordon - ni kan ju läsa hans historia själva!

 som sagt- jag utvecklade mig själv i tonåren så gott jag kunde - genom tv program som Uri geller - sprang på kafe´pan på söder i stockholm på föredrag- läste mycket/fans inga forum då)Kommpisarna och jag gjorde egna resor till andevärlden och träfa våra nära och kära - vi hyppnotiserade varandra, och hua gjorde Anden i glaset. mm. som skrämde upp oss rejält!

Sen blev det en lång som jag redan skrivit destruktiv period i livet - då man inte ville ha gåvan- det varade fram tills jag blev 20 år  och bytte livsstil - och vid 24 års ålder började jag aktivt att utveckla mig medialt och har hållt på sen dess- vilket är ett never ending story! som jag inte ångrar - och vist måste man ha livserfarenheten med för att förstå hellt och fullt att vara medium! så som Elisabeth skriver!

Sen till rädslan - ja den är något som varje medium måste tackla själv! och mogna med! Det går inte att vara rädd om man är medium! i alla fall inte för andevärlden!

Oj vad långt det blev - hoppas ni orkar läsa!'

Vänligen Jane

Asch, jag svarar fast jag inte är ett medium. Men jag går ju distanskursen nu för att se om jag passar för detta.

Håller med Elisabeth. Även om jag har detta med medialitet med mig sen barnsben, skulle jag aldrig råda någon att börja öppna upp i tidig ålder. Som barn och tonåring hade jag inte en susning vad detta riktigt innebar, nej inte ens i tjugoårs åldern. Jag hade inte den livserfarenhet som jag har idag, med med- och motgångar och allt vad det innebär i bagaget.

Ja, visst har jag blivit rädd ibland. När man börjar öppna upp blir det så mycket mer påtagligt, intensivare. Det är ju en himla tur att vi har en lärare med oss, som nybörjare kan det vara väldigt svårt att klara av alla möten på egen hand. Jag skulle inte vilja göra detta utan handledning.

Lämplig ålder att börja i? Lite beror det på mognad, naturligtvis, men jag tycker; inte förrän du har levt igenom dina unga år och samlat på dig erfarenhet. När vi är riktigt unga behöver vi göra andra saker, ha roligt, leka av oss och bara vara barn/tonåring/ungdom. Vill man utveckla sin medialitet som vuxen, kommer den inte att försvinna.

Ja så länge man har föräldrar som kan finnas till hands är det ju fullt ok. Jag vill påpeka att jag hade alltså min familj som hjälp men dom kunde inte allt, så det fick jag lära väldigt mycket mer som äldre. I min familj var intuitionen vardag, att veta saker i förväg var inget konstigt, och att se andevärlden var inget konstigt, så det är jag uppväxt med. Men det är så oerhört mycket mer som dom intehade svar på eller kunde hantera som jag fick hjälp med av andra.

Jag svarar jag med i tråden trots att jag inte är ett medium men går kurser just nu, jag har haft detta med mig så länge jag vet, jag pratade en massa med min mamma som trodde att jag fantiserade så hn svarade lite käckt…jaha…säger du det….hon "lekte med" i vad hon trodde var mina fantasier (fast detta vet hon inte om än idag kan jag ju säga).
Jag såg även mycket med händerna, jag såg energierna och jag såg människorna bakom energierna.
Fram till tolv trettonårsåldern fanns detta bara med mig som något naturligt, jag visste nog knappt vad ett medium var och jag trodde att alla såg och kände på samma sätt som mig.
Fast kanske inte de som trodde att man bara dog förstås.
Jag försökte aldrig medvetet utveckla detta eftersom jag inte visste att det gick.

När jag kom i tonåren blev jag fruktansvärt skrämd, vi hade ett eget företag som då fanns i en verkstad, jag var där för att putsa på min blivande moped.
Jag visste sedan tidigare att det fanns "spöken" där som inte kändes så trevliga men jag hade inte brytt mig så mycket, men denna gång reser sig håret på mig och jag blir så fruktansvärt skrämd. Denne person var inte där i syfte att vara vänlig, jag var helt klart inte välkommen. Jag kastar allt vad jag har för händerna och springer därifrån (detta var den korta berättelsen).

Efter det stänger jag till allt, vid några tillfällen öppnas jag upp men det är högst ofrivilligt.
Efter en händelse i mitt liv återupptar jag detta på allvar igen, händelsen berodde mycket på att jag förnekat mig själv. Så här är jag idag…men vart jag hamnar i den mediala cirkeln tillslut vet jag inte. Det får tiden utvisa!

Kram //Hellas