Första gången jag skrev automatisk skrift….

Mitt vackraste möte,var då min syster kom på besök,2 dagar efter hennes bortgång.

Det var kvällen när min mamma dog.

Jag kände att hon la sin hand på min axel när jag satt i hennes vardagsrum och matade hennes barnbarns barn med flaska. Den lilla var bara 2 månader och mamma hade varit så orolig att hon inte fick tillräckligt med mat. Nu fick mamma se att hon fick mat och blev mätt. Jag la min hand över mammas och sa att nu är den lilla mätt och belåten…

Vet ej om det jag nu ska berätta ska kallas för astralresa eller andemöte,jag själv kallar det för en astralresa där jag mötte en ande: Jag vaknade av att det stod en andekvinna nedanför min säng.Hon ville jag skulle följa med genom ett vattenfall.Jag sa att jag inte vågade men hon skrattade och sa att jag kunde.Obs vi pratade inte med ord utan med tanken.Jag gick igenom vattenfallet och kom ut på andra sidan där det var väldigt grönt och vackert,minns inget mer av det,tyvärr. Sedan när jag kom tillbaka så var jag tvungen att gå ut så jag kom ut på en bakgata där det var fullt med avgaser och tutande bilar.

M

För mig var det när jag i min hjälplöshet bad om hjälp för att bli frisk och slippa bära på så mycket sorg. Då fylldes mitt rum med flera änglar. En av dem klappa min kind… tårarna rann…

Alma

För mig måste det var mit första möt med en ande som var min morfar och jag var 8 år och gåt villse på kivks marknad och han hjälpte mig till rätta.

Tog i och försig ett antal år senar som jag förstog att det var en ande och inte en vanlig snäll farbror som jag då trode

MVH Zedd75

Mitt vackraste och lyckligaste möte var på en kurs jag gick och när vi mediterarde, så  känner jag hur någon lägger en hand på min rygg först tror jag att det är någon som sitter bredvid mig, men som en blixt förnimmer jag att det är min döde son som lägger sin hand på min rygg ,jag bara vet att det var han och jag kommer aldrig att glömma den känslan, den var så stark och omtumlande. Ett vackert minne som jag alltid kommer att bära med mig i mitt hjärta.

oooh jag blir rörd av era berättelser!!! Dom är väldigt vackra!!!!

Det var när min pappa kom och lugnade mig när jag låg på sjukhus och var väldigt sjuk.

Tror mitt vackraste minne var före julen 06. då jag plötsligt kände en ljummen smekning mot min underarm då jag stod vid diskbänken och grejade. Jag sade direkt, men är det du mamma som är här och hälsar på, vad glad jag blir. Mamma dog 11 April 06.

#9 gjorde han en astralresa till dig?

Mitt vackraste minne är när jag skulle sova över hos mina föräldrar i mitt gamla flickrum. Jag låg på golvet på en madrass och min syster låg och sov i sängen. Jag kunde inte somna och låg och vände och vred på mig och försökte somna, men det gick inte. Så vände jag mig om på sidan igen. Då fick jag se en gestalt i grått som satt på huk bredvid mig, och strök med handen på mitt bakhuvud.

Sen reste sig gestalten upp och skred bakåt. Sträckte armarna upp i luften. Armarna var inte rakt upp, utan lite utåt. Sen försvann den. Efteråt var jag jätteglad. :-) Anledningen till att jag inte kunde somna var för att det var något jag oroade mig för just då som hänt. Så jag tror själv att det var en skyddsängel eller guide som visade sig för mig. Som rörde vid mig för att lugna mig. Ungefär som att, var inte orolig det ordnar sig på ett bra sätt. :-)

#11 Ojdå, var lite väl kortfattad *fniss*  Nejdå, han hade varit död i 10 år. Jag hade inte haft några tydliga andekontakter tidigare, men då stod han, väldigt tydlig, vid min sjuksäng och såg bara så lugn ut… Jag var väldigt sjuk och många skulle nog kalla det hallucinationer… men jag tror snarare att han visade sig för mig som i en dröm typ… Men för mig stod han tydligt vid sängen i alla fall… När han försvann började jag gråta väldigt intensivt och det var en konstig känsla, eftersom jag inte var ledsen… utan det kändes som om det var någon annan som grät… Tror att det var pappas känslor, alltså att han var så ledsen för att jag var så sjuk.

#13 då förstår jag, ja det är skönt när man får stöd av sin förälder när man är sjuk, även om dom besöker oss från den andra sidan.

Hoppas att du är frisk nu.

#14 Ja, det var ett härligt stöd och den upplevelse som fick mig att verkligen ta tag i att utforska min medialitet. Elisabeth har givit mig ytterligare en kontakt med honom… och flera ska det bli.

Frisk är jag inte, men jag (läs doktorerna) har kontroll över min sjukdom och jag ska nog inte behöva "vingla på kanten" flera gånger… förhoppningsvis inte förrän det är dags på allvar. Den största lärdomen av min sjukdom är att jag vet att jag inte är rädd för att dö, för jag har varit väldigt nära… däremot känner jag inte för att lämna mina barn ännu på mååånga år… så då gör jag inte det