Jag har en lillebror som är ett år yngre än mig, jag var säkert 25 år när vi träffades för första gången och då hade jag bara vetat om att han fanns i ett par år.
Jag var jättenervös, han skulle bo hos mig en vecka….en vilt främmande människa!
När han ringde på dörren och jag öppnade den svämmande mina tårar över, vi kramades jättelänge, det var som om halva jag hade hittat hem och vi hade en underbar vecka med skoj och flams, precis som mellan syskon i största allmänhet.

Så ja, jag tror absolut på de osynliga banden som finns mellan människor man inte känner men som man ändå känner.

putt

Jag känner ofta känslor som liknar det du beskriver, men det är nog för mig meer att jag får det från någon som passerat. Det är dock väldigt häftigt o konstigt när det händer. Nu senaste dagarna har jag fått väldigt mycket lyckorus o helt oväntade skrattanfall (inte för att jag annars varit nere eller aldrig skrattar) som känns som att det kommer från någon annan. Lite som du skriver att jag känner någon utan att ha träffat denne men som ändå har fört den glädjen till mig….

Hoppas nån fattar för som vanligt har jag svårt o uttrycka mig tydligt

Ja jag fattar, det är det jag med menar, nån som har dött.

Jag har inte kännt som ni beskriver här, men däremot något jätteskumt hände mig, när jag för första gången såg ett foto på mig själv där jag var ca 2 år. Jag var nog sådar 20 år tror jag. Hur som helst jag blev jätteledsen och började gråta när jag såg fotot, det liksom värkte i hela hjärtat…jag kände en sån enorm sorg över bilden av mig själv…precis som att jag tänkte, stackars lilla flicka, så oskyldig och ovetande om allt skit som komma skall….det var som om att jag ville krypa in och krama om henne/mig hårt och tröstande….