jag tycker det verkar som om du stänger ute folk för att du är rädd,du säger "stopp hit men inte längre",fast det ändå du vill är att krypa in i en stadig famn,som orkar hålla kvar dig där..

Nää,jag tycker inte att du har rätt ,det du skriver om mig.o desutom så frågade jag ju inte om hur jag var som person.Ser du inget om min framtid?

nja kanske skulle hålla tyst då…

Som synsk eller vad du nu vill kalla det så behöver man inte ha rätt i allt vad man säger,och ibland vill inte personer´"förstå",och det är helt upp till var och en..med tiden och ju längre man arbetar med detta så märker man att ibland stämmer person kemin inte alls med den man försöker hjälpa,,då får man säga "tack men nej tack",,(,och hoppas att allt löser sig för personen iallafall..

Kram Sol

Du är en fin person iallafall som vill finnas där för alla,du är hjälpsam och snäll…(;

 Tack för dina ord.

så lite så jag vill verkligen hjälpa till men är man trött eller annat så borde man låta bli,nåt som man eller rättare sagt jag får lära mig lyssna på,,(;

men iallafall dina barn är starka ,dom har en inre styrka,som dom kanske inte helt har hittat ännu.,,även om man som Mamma vill finnas där alltid så kanske man ska backa istället ibland..,

jag tycker  du ser  väldigt  snäll ut  ,alldes för snäll.men om du tar det   lungt  så kommer  det gå bra med  dina barn. låt  dom komma till dig

Jag får känslan bara så spontant och inte så värst medialt att du är en mycket kärleksfull mor, men att du och barnen har olika mål och därför olika sätt att se på saker. Dessutom reagerar de på brister hos andra personer som inte varit där för dem. (ofta reagerar ju barn på den de är trygg med, stora som små barn) Har de vänt dig ryggen?

Kram

Jag undrar bara hur gamla dina barn är, du kanske har trampat dom på tårna och dom reagerat väldigt starkt, eller att dom helt enkelt har en process med att börja stå på egna ben…att föräldrar är det töntigaste som finns etc…. dom avskärmar sig från dig, och då känner du dig åtsidosatt, för du har varit van med att få vara med….ibland kan det rent av bli hårda ord…

Är det så, då skall du inte oroa dig för det kommer en tid, när allt lungnar ner sig igen, och återgår till det normala, men att man själv oxå får upptäcka en annan sida av sina barn, den vuxna.

Jag har verkligen gått igenom denna procedur med två av mina barn……det var jobbigt, jag t o m sa upp bekantskapet med dom, lät dom vara, la mig inte i…och då var dom  mellan 18 -20 år…dom kom efter ett tag själva, och allt är frid o fröjd idag…den ena har t o m sagt att han var "dum i huvudet" när det hände…

Dom fick pröva sina egna vingar, lära sig på egen hand…..jag var nog väldigt beskyddande, p g a deras svåra uppväxt när dom var små. Så den tredje barnet, släppte jag mer på, litade på henne, så hon har bara haft normala tonårsbjäbb, men för det mesta har hon alltid låtit mig vara med och frågat om råd och så…och hon har åxå flugit ur boet sen flera år…

Du vet nog bäst själv vad som har orsakat denna stämmning mellan dina barn och dig…låt tiden bota, försök att ta det lungt..det är mitt råd..

tack för era råd.