För några år sedan då min dotter och jag satt brevid varann i soffan började hon stirra rakt ut i tomma intet -vad tittar du på frågade jag. På färgerna svarade hon, -Vilka färger sa jag. Alla dom här säger hon. Jag säger att jag tyvärr inte ser färgerna men att de säkert är fina, ja det är dom säger hon.

Sen säger hon hej till någon och jag frågar vem det är, vet inte vem det är säger hon men det är en man. Vart kommer han ifrån undrar jag, från båten där ute säger min dotter och pekar ut mot väggen, Jaha vad vill han då frågar jag (tycker det är både lite kusligt och spännande samtidigt, dottern bara fortsätter stirra).

Han vill ha hjälp svarar hon mig. med vad frågar jag. Hjälp att komma hem. Hem vart frågar jag , till andra sidan säger hon då!

Jag ber henne fråga mannen hur vi/hon kan hjälpa honom med det och han svarar min dotter att han behöver hjälp med luftballongen som ligger söndrig på stranden, Min dotter hjälper tydligen mannen med detta ( hur vet jag inte ) men strax är de klara och han säger tydligen tack för hjälpen och säger hej då. Min dotter börja gråta och "kommer tillbaka" Kände du honom frågade jag -Nej sa hon men sen säger hon att det känns som hon kände honom…

Hon var ca 8-9 år när detta hände och nu när hon strax är 12 tycker hon allt sånt är så otäckt & vill inte prata om det alls.

Bägge mina barn har sett och pratat med andar när de var mindre men inte längre. För både mig och min man är det självklart att våra nära finns kvar även efter döden men har aldrig pressat barnen om vad de sett.

Är det vanligt att barn blir rädda när de blir äldre?

Kram på er!