Att bli ignorerad tär nog på ens självförtroende, självkänslan uppstår då man under en längre tid haft dåligt självförtroende.

Medfött säger säkert en del, men jag tror att man då under dom första åren fått lära sig hur lite man är värd, vilket gett dåligt självfrtroende vilket lett till dålig självkänsla.

Å dom som lärt en, är nog sådanna med dåligt självförtroende som sett sin chans att stärka sitt eget genom att göra andra mindre.

Allt detta görs nog i dom flesta fall omedvetet.

SEV

Hej Molly!

Funderar lite på det du skriver…känner igen mig i det mesta du skriver men inte att jag har dålig självkänsla, men det kan ju bero på att jag hade ett litet men starkt socialt nät när jag var liten,dock inte då av mina föräldrar (pappa var periodare och misshandlade övriga familjen) men genom det så lärde jag mig att inte bli trampad på som vuxen, att jag var värd något bättre! *L* Hade du inga andra vuxna omkring dig som gav dig kärlek?

Livet är svårt och man lär sig på vägen och med ålder att uppskatta sig själv *L*

Jag skulle vilja säga att självkänsla och självbild är två olika saker…Man kan ha en bild av sig själv som inte stämmer överens med självkänslan, kanske är det så för dig?

För som du säger du har klarat så otroligt många saker i livet och blivit stark av det men att du därimellan känner dig värdelös… Jag menar att du inte är i balans med vad du faktiskt kan och gör med vad du känner för dig själv innut *Ler*

Tror att precis som du säger så är den biten med att du känner dig "oälskad" vilket du ju alls inte är! förknippad med din barndom och att du behöver få läka ut det du bär på från den tiden för att få balans mellan din självbild/självkänsla.

Hoppas att något av det jag sagt verkar rimligt för dig och jag önskar dig lycka till med att hela "barnet" inom dig.

Kramar Carina

Hej Carina!

 Det är nog som du skriver.Att jag behöver jobba med min självbild! Tycker själv,att jag gjort ett stort arbete med mig själv.Men min självbild…hur jag igenterligen se på mig,inte riktigt "hänger" med.

Lite lustigt..för du säger,nästan det jag fick "till mig på en sittniing för ett par månader sedan" Att jag måste älska mig själv,,kanske låter enkelt…men ack så svårt

Kram//Åsa

Det är riktigt att självförtroende och självkänsla är två skilda egenskaper som inte behöver ha något samband.

Självförtroende får man av att man vet att man klarar av att utföra svåra uppgifter. Självkänsla kommer ur att man är medveten om sitt eget värde.

Det brukar vara svårt att upptäcka att man har en låg självkänsla om man samtidigt har ett gott självförtroende men Tecken som visar på det är att man inte stödjer sig själv utan "hamnar" i situationer där man gör saker mot sin egen vilja och mår dåligt av det efteråt. Ett annat Tecken är att man t ex känner sig otillräcklig trots att man får beröm och uppskattning ifrån andra. Det brukar leda till att man ständigt söker efter yttre bekräftelse på att man duger men endast "hör och ser" det som bekräftar den låga självkänslan. Man blir alltså väldigt beroende av och känslig för vad andra tycker och tänker.

Men..även om man har haft en uppväxt där man saknat stöd och bekfräftelse ifrån omgivningen (vilket ofta för med sig att man har en svag självkänsla och ett enormt gott självförtroende) så kan man bygga upp och underhålla självkänslan i efterhand med några relativt enkla övningar.

Jag har gått i hypnoterapi för att få bättre självkänsla. Bara för att jag inte har haft så bra självkänsla, har jag dragit till mig fel sorts män. Jag har ett bra självförtroende precis som dig, men jag har aldrig känt mig värd något i andras ögon. Den dåliga självkänslan kommer upp till ytan iblan, men då talar jag om för mig själv att jag duger precis som jag är. Ibland känns det som jag ljuger för mig själv, men om man upprepar det tillräckligt många gånger blir det en sanning.

Mia Törnblom har skrivit bra böcker om detta. Ja ha dåli självkänsla pga mobbing o föräldrar som inte verkar bry sig…

Ja, som du Molly skrev, så får man nog till sig självkänslan i barn och ungdomsåren.
För blir man inte sedd och älskad som man är när man växer upp så är det mycket svårt att skaffa det i vuxen ålder.

Man får då jobba mycket med det själv och med självförtroendet.

Hmm…mina tankar går så här….

Självförtroende…..du har ett förtroende för dig själv, det du gör och vad du utsätter dig själv för….du litar på dina omdömen, dina val, dina känslor, ja du har ett gott förhållande med dig själv.

Självkänsla…..du är väl bekant med alla de känslor du bär på och vågar använda dem…i alla lägen…du känner dig själv bra och vet oftast vem du är och vilka sorters beslut du vill ta utifrån din magkänsla och det du vet om dig själv.

 Märkvärdigare än så behöver det nog inte vara egentlligen…..lite på dig själv, var inte rädd för det du känner och upplever…uttryck dig själv utan förbehåll.

ha en go´ dag

Ja Åsa som du säger "älska dig själv men det är ack så svårt" varför egentligen?! Du är mycket väl värd att älskas, bara för att dina föräldrar inte hade den förmågan att göra det så innebär inte det att du inte har det!! Jag tycker precis som någon skrev tidigare här att du kan prova på att läsa Mia Törnbloms "självkänsla nu" och se vad du kan få ut av den :)

Alla får vi jobba med oss själva och vårt inre hela livet men det är ju en del av utmaningen med livet och tjusningen, man kan lära sig så mycket spännande saker om sig själv *L*

Önskar dig all lycka till vännen !

Kramar Carina

Det här har jag funderat mycket på också. Tror det har stor betydelse i livet. För mig går det lite upp och ner, vissa kanske ligger i toppen hela tiden och vissa i botten.

# 5 Du skrev hypnoterapi, men förmodar att du menar hypnosterapi? Finns det andra sätt? Ska kolla upp den där boken om Mia Törnblom. Men jag tror också det är något man får jobba på själv.

Självkänsla för mig är att älska sig själv, acceptera sig själv. Att inte förminskas av andras ord eller handlingar. Man har en stabil grund att stå på och vågar vara sig själv i alla lägen. Att inte känna ett inre tvång av att behöva bevisa något för andra. Att inte behöva söka bekräftelse. "Jag duger som jag är".

Självförtroendet kan variera. Jag är duktig på en sak och känner mig därför stark, kompetent och kunnig när jag utför uppgiften. Medan jag kanske har sämre självförtroende vad gäller en annan uppgift. Jag är urdålig på den och kommer sannolikt inte att klara av att utföra den själv.

Har jag emellertid en bra grund att stå på/bra självkänsla blir inte fallet så långt. Jag klarar av att misslyckas utan att gå och älta det en lång tid efteråt. Jag kanske t.o.m kan skratta åt mitt misslyckande.

Jag har alltid haft problem med mitt bra självförtroende och min urdåliga självkänsla. Med ett bra självförtroende så ger man intryck av att vara lugnt, stark och trygg… och det är man också, på något sätt… men inuti så är man jättekänslig för vad folk säger, man kan tolka allt till något negativt för sig själv. En dålig dag kan det ju faktiskt vara så illa så att om någon säger att min nya kofta är snygg, så kan jag tolka det som att den syns för att den är ful, men det vill dom inte säga…

Man blir också "överhjälpsam" med dom här problemen, för man vill ju hela tiden ha bekräftelse…

Det värsta är att även utbildade personer lätt missar det här, både vanliga läkare och psykologer, och då missar dom lätt hur dåligt man mår ibland.

Jag har hittills inte fattat riktigt hur man ska få bukt med det, för det är ju så väl inrotat i barndomen…

Tack Maria och kram på dig för den förklaringen av självförtroende och självkänsla! Jag visste att där var lite skillnad på det men kunde inte komma på vad.

Båda sakerna kan nog växla men kanske mest självförtroendet. Självkänslan är som du säger något man fått med sig från barndomen. Nancy, det här har jag också funderat på men det finns nog inga lätta lösningar. Ord kan såra och människor är inte alltid så medvetna om det trots att dom innerst inne inte vill det.

#13 Det värsta är att kombinationen gör att man ofta sårar sig själv. Självförtroendet gör att man ger sig på saker som inte självkänslan klarar av…. 

Jag tror att, för att man ska få bukt med den dåliga självkänslan, så skulle man behöva sänka sitt självförtroende lite… man behöver få balans liksom… Det handlar ju alltid om balans…

Ja, självkänslan kan man ha med sig från barndomen, men den kan också rubbas och sjunka när man är vuxen. Se bara på människor som lever i långa destruktiva förhållanden. Det kan börja bra men succesivt bryts partnern ned tills självkänslan är i botten och det kan ses som omöjligt att ta sig ur eftersom man då inte tycker man är värd något bättre.

Men en dålig självkänsla går att arbeta bort. När jag utbildade mig till friskvårdare fick vi arbeta med oss själva, på djupet, väldigt mycket. Stundtals var det enormt jobbigt men ack så nyttigt. Jag kan säga att jag hade förbaskat dålig självkänsla när jag var yngre. Om jag fick kritik, kunde det ta veckor innan jag hämtat mig mentalt.

#13 Kram tebax på dig!

# 14 Jag förstår dig. Vid ett högre självförtroende så rasar självkänslan desto mer (eller känns det som i alla fall) när man får en törn. Men för min egen del känner jag inte att jag skulle vilja sänka mitt självförtroende. Behövs så väl :).  Balans, ja. Dessa 2 saker hänger ändå ihop på ett sätt. Det finns ju en mängd saker att säga om det här så man kan ta lite pö om pö (eller hur det nu stavas). Kanske fler som har något att tillägga?

# 15 Nu såg jag inte ditt inlägg innan jag skrev mitt men det är så sant. Likaväl som en människa kan brytas ned så torde det också vara möjligt att förbättra självförtroende o självkänsla. Konsten är att kunna vara mindre sårbar även om man får ta emot kritik o annat för det händer alla. Det är nog inte så lätt heller när yttre faktorer påverkar en. Då får man göra det bästa av situationen eller 'byta' liv om man kan. Ja, det var lite mer tankar.

Vi suger åt oss av förolämpningar, och glömmer komplimangerna.

En liten kommentar kan sänka ens självförtroende till botten, och oavsett hur många komplimanger man får är det svårt att bygga upp det igen. Sorgligt men sant.

#18 Men värst är det väl att man låter sig förolämpas av folk utan att dom säger elle gör något, man går omkring och tror att dom inte gillar en …  knäppt, jag vet.. men lätt till för många ..

Hejsan, nu har jag läst om detta och kommit fram till att jag aldrig har tänkt på ordet självkänsla, utan alltid ansett mig ha dålig självförtroende…

#( Lady-Oona du beskrev det så kort o bra, men ändå kan jag inte sära på dessa två olika grejer…

Jag växte upp i en bråkig misshandlande hem, efter skillsmässan fick jag o min äldre bror åka med pappa, mamma tog mina yngre bröder…hos pappa vart man ofta slagen och fick jämt höra att man inte var värt ett dugg. Han kunde säga åt oss att vi skulle vara tacksamma att han ville ha sådana kräk som oss, att vi kunde hamna på barnhem om han inte lät oss bo hos honom, en gång sa jag att då kan vi väl få åka till mamma….det blev en fet smäll, och därefter nämndes inte ordet mamma längre, vi hade ingen kontakt med henne under 4-5 år…där grundades mitt dåliga självförtroende som jag trodde….följden blev att den första killen jag träffade, var en dominerande, kontrollerande och misshandlande karl, levde så i 10 år innan räddning…är detta dålig självkänsla eller dåligt självförtroende…för samma där, jag skulle vara tacksam eftersom han ville ha mig….

Sedan är det så att jag vet till  hundra procent vad jag kan o inte kan, men om någon skulle titta på när jag gör det, blir jag osäker, och börja undra om jag gör rätt eller inte. Lika så om kunskapsfrågor…jag vet svaret…men börjar direkt att ifrågasätta om någon säger något annat….vad är detta, dåligt självförtroende tror jag eller…

Här skulle jag nog vilja kalla det "Dålig Självkänsleförtroende"

# 20 Jag tycker # 11 beskrev självförtroende och självkänsla så bra. Nu kan jag i alla fall skilja på det. För mig är det så (och kanske för dom flesta) att självkänslan är  mer stabil medan självförtroendet varierar. Är det inte så också att ju bättre självkänsla man har desto stabilare är självförtroendet? Då sänks inte självförtroendet så mycket som t.ex. # 18 nämnde.

Det viktigaste att komma ihåg, tycker jag, är att man KAN förändra synen på sig själv. Det är ingen lätt eller snabb åtgärd men det GÅR.

Om man verkligen vill och är beredd att jobba med sig själv finns det en rad sätt att stärka sitt självförtroende på. Alltså behöver du inte fortsätta må dåligt i längden :)

Stort Lycka till Molly57