"Jag försöker att skriva så mycket som möjligt så att jag förhoppningsvis inte får något osagt och fastnar, för att det fanns något jag glömt framföra. Jag hoppas att jag inte blir jordbunden, utan hittar till ljuset. Det är det enda jag är lite orolig över, för att vara olycklig och bunden på jorden är nog inte helt roligt - men jag tror att jag möts upp av släktingar som guidar mig till ljuset."

Detta och massor av annat finns i ett avskedsbrev som jag har i min hand. Det står mycket tänkvärt men det är väldigt långt och skulle jag själv skrivet så här mycket, så hade jag fyllt ett kollegieblock. Nu blev det på 25 sidor med minimal text.

Han skrev att han skulle låta mig få veta om han fastnat, men det enda som finns här är glädje när han gör sig 'hörd', så jag är helt övertygad om att han fick sagt allt i brevet och att han nu har frid på andra sidan - trots att han valde självmord.

Hoppas att det kan ge dig något svar på din fråga.

Kram, Cecilia

Tack. En vännina till mig tog sitt liv för många år sen och en man vi känner för några månader sen.Det skulle kännas så fel om de inte hade det bra nu. Jag unnar dem allt gott.

mmm cecilia vilken mjuk och fin man din sambo verkar vara *Ler* En sån fin gåva till dig att skriva det brevet trots att han valde att avsluta sitt liv här hos oss….

Tror att de tas emot precis som alla andra som går över,är de då själva klara över vad de gjort så går det nog väldigt smidigt

Kramar Carina

Ser nu att du själv drabbats och på närmare håll . Ursäkta mig. Tack än engång för att du svara.  Kram

#3 - tack Carina :) Jo han var speciell på många vis, men sånt som han klarade att skriva hade han svårt för att säga. Synd att han inte skrev oftare…

#4 - ingen fara. Jag är fortfarande mitt uppe i det och det enda som hjälper lite är just att prata om det. Så be inte om ursäkt, jag hade inte svarat dig om jag inte klarat av det :)

Kramar till er, Cecilia

#5 Förstår dig så väl. Pratade för mig själv och med mina närmaste var det enda jag gjorde ett tag efter min vännina dog. Skällde, grät skrattade gjorde jag i bilen0. Vet inte hur många samtal jag hade med henne där. Troligtvis en dålig bilförare då. Man behöver prata, prata prata. Vi är nog många här som känner med Dig.  Och du själv verkar också vara en fin ödmjuk och varm människa. Kram igen :-)

Åh det var starkt Celia.. skönt att du känner dig övertygad om att han nu har frid. Många kramar/Katie

Just nu är frågan hög aktuell för mig, fick besked om en avlägsen vän som valt sin egen väg i kväll. Även om jag gärna vill tro det bästa, så kan man inte låta bli att undra.

Jag skickade därför ingen healing vidare i kväll. Utan tog bara emot, tack så mycket.

Alma

Mina tankar är med Dig TantAlma. Hoppas du har nån att prata med annars finns ju vi här och med våra epostadresser. JAg vet man är i kaos. Varma kramar från Signemo

#8 - Förstår om chocktillstånd råder just nu, det är hemskt och mycket svårt att förstå och ta in. Du kommer att gå igenom massor av konstiga känslor, men som signemo skriver - Vi finns här för dig!

Kramar, Cecilia

Jag har känt några som har tagit livet av sig och det är ingen av dom som har fastnat :)

Tänker på dig Tantalma och sänder dig ljus…

Kramar Carina

Samma här, har flera som kommit väldigt snabbt när jag varit på privatsittning hos medium.

Varför en del fastnar kan man ju fundera på. Kanske de är väldigt envisa o vägrar lämna jorden, eller helt enkelt är rädda för ljuset.

Jag förstår hur du tänker där cecilia, men han var duktig på att utrycka sig i det skrivna ordet :)

KRam Carina

#13 En del som fastnar gör det ju också för att dom inte förstår eller vill förstå att dom är döda. Men när det gäller självmord så har man ju valt det innan och då tror jag att man går vidare snabbt för det är ju det som är syftet många gånger tror jag.

#15# Ja valet kanske gör det lättare. Jag har bara känt oroskänslor efter ett självmord. De andra har varit lugna o speciellt en man som tog sitt liv för flera år sen, kommer ofta igenom på seanser.

Det som är skönt för mig personligen är att det här gör att jag inte längre tror på det som står i många äldre andliga böcker. Att man sitter fast på andra sidan som straff för att man tagit sitt eget liv. det är just det att de förmedlat sig via medium som gör att jag kunde ändra min världsbild. Skööönt.

kram Rose

#16 *ler* Nej det tror inte jag heller på efter mina erfarenheter :) Det finns 3 personer som har stått mig nära som har tagit livet av sig, alla tre har kommit vidare snabbt och är från början i så starka och gudomliga energier. Dessa 3 har visat mig en helt annan syn än det jag har läst i böckerna :)

#17# Ja tyvärr är ju böcker inte alltid så tillförlitliga. Det känns så bra när man vet att de kommit hem ordentligt.

#18 Det håller jag verklige med om

Jag tror ju att allt har en mening, även när och hur vi ska dö, karma. Jag tror faktiskt att även om man tar livet av sig så tror jag att det är menat också som vilken annan död som helst. När man är klar här så ska vi gå vidare på något sätt. Varför skulle just det vara en synd som det har skrivits mycket om? Ja det är mina tankar och min tro

#19#Håller med i det, det är ju den fria viljan som råder. vi har säkert lämnat livet många gånger på det sättet i tidigare liv. Lite synd att det är så skuldbelagt. Jobbigt för anhöriga är det ju, men det är ju snabba dödsfall alltid.

Skönt att veta att de finns o att de väntar på oss.

#20 Att det är skuldbelagt fortfarande beror ju säkerligen på dom gamla föreställningarna, det sitter så djupt rotat en del gamla Skrock och sägner så det tar nog lång tid innan sånt försvinner helt.

#21# Ja det är väl det gammelkyrkliga som lever kvar. Förr fick man ju inte ens en gravplats,ruggigt. Man begravdes utanför kyrkomuren om jag minns rätt.

Så annorlunda det är idag, mycket lättare om man få sin aska strödd över vatten o sånt. Till o med begravningarna i kyrkan känns lättare….

Tänk, så sent som i våras när jag läste om Sällströms självmord så förstod jag inte alls hur man kunde välja den vägen. Jo lite kunde jag förstå, men jag tyckte att det var egoistiskt och så fel och fegt.

Men sen när samma sak knackade på dörren här, så kände jag inte alls detsamma - och när jag läste avskedsbrevet så såg jag det kristallklart med helt nya ögon. Jag ska aldrig ta ordet ego i min mun igen! Inte heller det där om feghet, för det krävs massor av styrka för att våga.

#23 Nej dom är verkligen inte fega som gör det, det är modigt och starkt gjort trots att det många gånger sker i en livskris när personen är så svag inombords.

Hm….Min  ena bror är död sedan -91. Har en känsla om självmord, trots att att han tof sitt liv( sviterna) pga knark..Hur gäller det där, är dem fega eller annat?

#25 - nej, nej det är som Elisabeth skriver - inte fegt, oavsett metod. Kan ingen hjälpa dig att få prata med honom, så kan du fråga om det var meningen?

#25 Jag tror att många blir så trötta på livet, flera har sagt att dom känner att dom inte har mer att göra här osv, dom känner att det är dags att gå vidare. Nej jag tycker inte att det är feghet då heller :)

HAN var nog MYCKET trött på "livet" …..Har tänkt så mycket….tack för era svar….

Tack snälla gulliga rara ni!!!

Jag har varit vid det svarta hålet en gång i tiden. Jag vill aldrig mer gå dit…

Det var själviskt och det var dumt, men jag kan endå förstå… andra när de är där men inte hur de gör det…..

Kram till alla som bryr sig om en medmännsika!!! :-)

Läs gärna den här fascinerande berättelsen om David som tog en överdos när han var 20 år. Hans berättar om vad han upplevde under tiden han var död. Det finns fler nära döden upplevelser på den här sajten.

http://home.swipnet.se/reality_center/Upplevelser6.html#davido

#30 - tack för länken, mycket intressant!

Vassego, jag kom att tänka på den när det skrevs om överdoser i tråden. Att läsa NDU-upplevelser känns bra på nåt sätt eftersom det styrker en i ens uppfattning att allt har en högre mening.

ljus Rose

Idag är det 12 år sen min vännina tog sitt liv. Hade glömt det innan idag. Skäms. Känner att jag skulle vilja åka och tända ett ljus på hennes grav. Men känner samtidigt att då skulle hon säga. "Du är inte klok, tänd ett ljus därhemma." Och visst känner jag väl igentligen att man är lika närma här hemma med ett ljus i lugn och ro som att vara vid graven och känna sig uttittad om man är där för länge.

Hoppas hon känner att jag tänker på henne och att hon har det rikigt bra

rosmarie..jag får inte upp länken   det står..går inte att visa..är det rätt länk…kram

Får inte upp den ja heller

Inte jag heller men gick bakåt i adressen å fick upp=

Omarbetning av sidan pågår, inga länkar fungerar f.n

oj då vad trist, det var en jätteintressant artikel. Hoppas sidan har uppdaterat klart snart

I December -95 tog min kompis sitt liv, och jag har saknat henne så himla mycket. Jag känner att det är så mycket som jag hade velat säga till henne. Och ibland känns det som att jag skulle vilja göra henne sällskap där på andra sidan. Men samtidigt känner jag mig inte riktigt redo för det just nu. Jag har också varit lite rädd för att göra det, och för att man kanske skulle hamna i ngn slags mellanvärld, i en limbo eller ngt sånt.

Jag skulle vilja ha ngn slags kontakt med henne men jag vet inte riktigt hur, Visserligen tänker jag ofta på henne och jag pratar en del med henne..

Men jag har inte ens varit till hennes grav än, jag vet inte om jag skulle klara av det, risken finns att jag bryter ihop eftersom att jag själv inte alltid mår så bra, jag har depressioner som går upp och ner och som jag har dragits med många år nu.

Jag har återhämtat mig men hjälp av änglarna kan man säga! Jag började läsa på om dem och fann en tröst. Bad om hjälp fick gråta ut och bad till Gud att Om det var sant att den som tagit sitt liv inte blir förlåten så måste han göra ett undantag. För den här stackars kille mådde riktigt dåligt i första hand pga av sin uppväxt (föräldrar) som sedan ledde till det ena och det andra.

3 dagar efter bönen, under en Meditation kom ordet Allah (Gud ) upp framför mina ögon. ( På arabiska alltså) Det tog jag som ett Tecken att han nu var över på andra sidan och förlåten.

Så nu tvivlar jag inte längre, man blir förlåten. En bön är aldrig fel. Men de som kommer till världen och aldrig får en chans och verktyg att hantera ett hårt leverne, en sjukdom, svår uppväxt och väljer att avsluta sitt liv. Måste bli Förlåtna jag kan inte tänka mig annat.   Jag har också sett på Mannens som talar med andar, James van Praagh att en del behöver hjälp när de kommer över men att alla blir förr eller senare bli det lyckliga igen och får arbeta sig igenom det smärtsamma.

Det låter bra tycker jag, så oavsett religon eller ej. De finns där på andra sidan….

#23 NEJ DET KRÄVS NOG EN HEL DEL MOD SKULLE JAG TRO….

Dett händer nog ofta när en person väljer att ta sitt liv att man får en blackout dom flesta av gångerna är det ju bara ett rop på hjälp.

Men hur ska man som anhörig se detta och hur ska man få barn att förstå varför någon som älskat högt väljer att fösrvinna.

Jag misste en pappafigur för många Jag var bara 15 år. den enda tryggheten i mitt liv just då han valde att avsluta sitt liv och jag var tyvärr den som fann honom.

 Han lyckades på 3e försöket. Inget brev ingenting bara en förtvivlan och ett fruktansvärt svek hur kunde han lämna mej kvar. Älskade han inte mej hade jag gjort nått fel. Jag har ransakat mej själv jag har skadat mej själv men har fortfarande inga svar

hur kunde han göra så det enda minnet jag har av honom är synen av när jag hittade honom och den försvinner aldrig

Och jag blir nog aldrig mej själv igen

#41 Jag förstår att det är jobbigt med den synen på näthinnan när du minns honom. Det är svårt att veta vad dom tänker innan och alla skriver ju ingenting fast man önskar att dom hade gjort det. Jag tror också att det många gånger är så att personen gör det bara, i stunden och tänker inte mer, mår fruktansvärt dåligt och ser ingen annan utväg och i dom stunderna så tänker man inte alltid på konsekventerna för dom efterlevande. Jag hoppas att du i ditt minne kan hitta en finare bild av honom och förlåta det som känns som ett svek. Han ville nog inte skada någon annan och vill inte att du ska må dåligt.

Nä han va en sån underbar person ville aldrig att nån skulle må dåligt men han orkade nog inte mera.

 ska ha seans i  januari jag hoppas få kontakt med honom då Kanske kan jag få veta varför eller åtminstonde veta att han mår bra känns i bland som om jag har honom hos mej han kanske finns vid min sida som en skyddsängel

#43 Det är klart att han finns med dig. Han vet att du känner som du gör och finns där för att trösta dig och ge dig styrka och glädje :)

#41 - Ingen som tar självmord vill egentligen dö, men smärtan som uppträder av att må så dåligt är överhängande och det finns bara ett sätt att döva den. Vi har väldigt svårt för att boka tid hos en läkare och för just männen är det ett extra stort nederlag att behöva be om hjälp. Till sist har de kämpat och bara ramlat längre ner, då finns ingen kraft och ork att sträcka ut en hand och berätta om sina känslor. En bagatell för andra, kan utlösa tankarna till handling, hos en självmordsbenägen.

Kram, Cecilia

 Den här sång texten är en låt som heter himlen med ratata den har följt mej sen den dagen han dom den ger mej tröst när allt är jobbigt

**jag grät så mycket den dan då du försvann
jag satt upp hela natten och tårarna bara rann
jag kunde bara inte tro att det var sant
och jag minns fotspåren i snön utanför huset som du byggt
jag minns handen genom håret och hur det kändes tryggt
jag minns historierna du berättade för mig
**

**(ref)och i himlen, där får du det bra
i himlen, där finns allt du vill ha
som du inte fick här
**

**i mörkret utanför fnstret där tänds en stäjrna inatt
jag bär på allt du gav till mig som en ovärderlig skatt
jag önskar att jag hade hade kunnat få säga tack
och jag minns ljudet ute i hallen dr du tog av dig dina skor
och du sa att jag skulle få likadana en dag när jag blev stor
jag håller ett fönster öppet ifall du kommer hem
**

**(ref)och i himlen, där får du det bra
i himlen, därfinns allt du vill ha
som du inte fick här
**

**vi förlorar och vi sörjer men det goda lever kvar
och det ljuset som du tände i mig det har jag alltid kvar
så hälsa gubben i månen från mig
**

(ref)och i himlen, där får du…

Cecilia  Så sant så sant

#46 -

Bifogar en dikt av Bo Setterlind. Jag har beskurit "bilden" så att namnet på den berörda personen inte syns --- räknades in i hos oss på sätt och vis trots att de separerat för längesedan.

Men om man lever och bor tillsammans en person som provat ta sitt liv 2 gånger..
Har hunnit stoppa bägge gångerna…
Ska jag inte lägga mig i nästa gång?
Är det bäst att låta honom gå den väg han vill?
Kan inte bara sitta och se, veta att nu tar du din väg…

# 50

Självklart ska du lägga dig i! När man försöker ta sitt liv tänker man inte riktigt klart. Man får ett tunnelseende och ser bara smärtan och utvägen som tar bort allt och alla. Man håller allt inne, en mask utåt, och stöter bort de som vill hjälpa. Det är viktigt att våga prata om allt det som gör ont, det som är svårt och kanske det som man tror att ingen ska förstå. Och det är viktigt att det finns någon där som lyssnar med ett kravlöst hjärta. Att finnas där, att vara ett ljus i mörkret.

Men ibland är det för mycket, det går för långt, händer för ofta. Och man har inte styrkan att orka ta hand om någon som vill ta livet av sig. Det är helt normalt att känna så. Det tar enormt mycket styrka, energi och tålamod och man har trots allt ett eget liv att ta hand om också. Det är viktigt att du mår bra. Att du får hjälp att hantera det.

Se till att han/hon får hjälp av en psykolog, kurator eller präst. Det kan göra ont att tvinga någon söka hjälp som kanske inte vill det. Men efteråt kan det vara värt det om det stoppar han/hon från att ta sitt liv och att denne får hjälp att komma tillbaka till livet. 

Ibland måste man ta det svåra steget att informera den självmordsbenägnas familj och närmaste om att han/hon försöker ta sitt liv. Det kan vara så att de inte har en aning om vad som försegår.

Och Varför?  Det är en svår fråga. Men det är lättare att få svar om man frågar det innan än efter…

 
Det finns ett liv efter depressionen, det finns ett liv inne i depressionen och det finns hopp för alla.

Självmord är aldrig lätt inte för den som utför det eller för dem som är berröda! och lämnas kvar.

Upplysning - information och hjälp i förebyggande syfte! Är A-O, Att de förstår att de inte kan springa ifrån sin problematik utan den kommer ikapp en, även om man väljer att avsluta sitt fysiska liv. Tar man inte tag i det på denna sidan får dom göra det på nästa sida!(och är betydligt mera komplicerat utan den fysiska kroppen)

Enligt mina erfarenheter av dessa olyckliga människor får dom först ligga i en lång vila då de går över på andra sidan, "Likt ett vård hem" för att få den omvårdnad och kärlek som dom så väl behöver och förståelsen att dom kan inte dö.Utan lever för evigt!(då många tror att det är slut/svart)

Ingen straffar dem - men att se själva vilken sorg och smärta dom åsamkat sina nära och kära, är jobbigt nog. Och dom kommer att göra sitt allra bästa(utan sin fysiska kropp) för att åtgärda/reparera den smärta dom orsakat.(därför känner vi dem hos oss många gånger, för att trösta). Vilket som en del av er erfarit kan ta många år, att sörja ett självmord, med allt vad detta innebär.

Så småning om läks själen helt o fullt på andra sidan ungefär i samma takt som dem på denna sidan. Och det eviga livet fortsätter med fler erfarenheter /insikter rikare.

Vänligen Jane

#51 När det gäller psykiatrin, psykolog, kurator så har det varit lika med noll…samma sak händer nu som förra gången…piller, sjukskrivning och ingen eftervård med psykolog eller kurator.
Visserligen låg han inne på sjukhus den här gången…14 dagar..
De närmaste vet nu vad som hänt..
Känner att jag orkar inte längre hålla allt för mig själv.

Då har det hänt igen. I förmiddags fick jag reda på att min mans kusin valt att ta sitt liv i veckan. Man blir ledsen, frusterad, ilsk, uppgiven,sorgsen. Känner igen känslorna jag hade när min vännina tog sitt liv för 13 år sedan. Men nu vet jag att de är naturliga och går över.. Tänk att det finns så många människor som inte mår väl.  Tankar finns förstås hos hans familj. Hur de skall klara det. Vill önska att han fått den frid han behövde

För många många år sedan var de väldigt kostmedvetna ( ja eller tvärtom) Det reulterade i  B12 vitaminbrist. Vilken om jag förstod det rätt gjorde att de inte mådde väl psykiskt. De fick hjälp för detta.  Måtte familjen få det stöd de behöver.

Det kom en kvinna (flicka) till mig för ett år sen ca, (ande). Hon visade mig ett antal saker, tills tjugofemöringen trillade ned. Men nu kommer en fråga, när hon visade sig, hade hon huvudet nedböjt. Så jag såg aldrig hennes ansikte, detta varade tills jag visste vem det var. Då sa hon sitt ärende, och visade ansiktet, och har därefter varit borta. Är detta vanligt vid självmord?????

jag fick kallbrand i ett ben efter att jag halkat i en nyskurad marmortrappa och fick ligga ett år på rygg med benet lindat från fotknölen och ända upp. Jag fick skavsår utav bindorna och benet ville inte läka, varje gång dom tog av gasbindorna följde huden med ovh man såg bara kött. Jag kunde inte vända på mej. Bara drömde om att få ligga en stund på sidan,och till sist brast det och jag ville bara dö, jag trodde inte jag skulle komma därifrån. En nunna(det hände i spanien) hittade mej gråtande. När hon fick veta mina tankar, hämtade hon en stor whiskey som hon tvingade i mej, sen skällde hon ut mej för att jag var självisk och inte tänkte på mina många barn, sedan skaffade hon mej ett nytt rum med stort panoramafönster, där jag fick titta ut över Sierra Nevada och ligga och begrunda över vad jag sagt. Jag fick mej en tankeställare, sedan förstog jag att jag skulle vara tacksam över livet, mitt ben som jag fick behålla och hela min familj. Idag  så tycker jag det är underbart att vakna upp tillen ny härlig dag med min familj och vänner. Vad spelar det för roll att mitt ben är skadat,jag kan ju ändå gå. Så jag förstår många som vill ta livet av sig. Cristine

#50 skälvmord är ju ett rop på hjälp……………………….

# 57 Självmord är inte rop på hjälp, däremot kan självmordsförsök vara det…

Man måste också tänka på att det finns sjukdomar som kan göra att man tar livet av sig, helt okontrollerat alltså och då kan man absolut inte prata om egoism… vilket jag aldrig tycker att man ska göra i samband med självmord.

De som tar livet av sig gör det ju för att alla andra utvägar är stängda, så ser dom det…

# 58 När det gäller honom som jag skrev om Kan det ju vara så att han fortfarande kanske inte ätit riktigt det kroppen behövt för att må väl. Sen är det så att det är rätt många på den sidan av min mans släkt som haft och har psykiska problem. Mår dåligt i själen helt enkelt. Ibland blir man lite rädd för att det kanske ligger i generna. Kan för lite om det för att ha belägg för det. Men eftersom jag har barn så kan ibland en oro krypa fram. Inte för att barnen inte mår bra utan för att jag inte skall förstå när de ev. mår dåligt

Om jag inte missförstått det tog hans morfar sitt liv. Några av hans förälrar syskon har haft problem. En legat på Sankta Maria.

Några av kusinerna har liksom den avlidne psykiska problem. Till det yttre har alla det bra. Och resten av släkten verkar trygga och nöjda med sitt liv.

# 58 När det gäller honom som jag skrev om Kan det ju vara så att han fortfarande kanske inte ätit riktigt det kroppen behövt för att må väl. Sen är det så att det är rätt många på den sidan av min mans släkt som haft och har psykiska problem. Mår dåligt i själen helt enkelt. Ibland blir man lite rädd för att det kanske ligger i generna. Kan för lite om det för att ha belägg för det. Men eftersom jag har barn så kan ibland en oro krypa fram. Inte för att barnen inte mår bra utan för att jag inte skall förstå när de ev. mår dåligt

Om jag inte missförstått det tog hans morfar sitt liv. Några av hans förälrar syskon har haft problem. En legat på Sankta Maria.

Några av kusinerna har liksom den avlidne psykiska problem. Till det yttre har alla det bra. Och resten av släkten verkar trygga och nöjda med sitt liv.

# 58 När det gäller honom som jag skrev om Kan det ju vara så att han fortfarande kanske inte ätit riktigt det kroppen behövt för att må väl. Sen är det så att det är rätt många på den sidan av min mans släkt som haft och har psykiska problem. Mår dåligt i själen helt enkelt. Ibland blir man lite rädd för att det kanske ligger i generna. Kan för lite om det för att ha belägg för det. Men eftersom jag har barn så kan ibland en oro krypa fram. Inte för att barnen inte mår bra utan för att jag inte skall förstå när de ev. mår dåligt

Om jag inte missförstått det tog hans morfar sitt liv. Några av hans förälrar syskon har haft problem. En legat på Sankta Maria.

Några av kusinerna har liksom den avlidne psykiska problem. Till det yttre har alla det bra. Och resten av släkten verkar trygga och nöjda med sitt liv.

#58 - Bra skrivet! Skriver under på det, jag också.

# 58 - Bra skrivet!

Min farfar tog sitt liv. Jag var långt ifrån född då och min pappa var bara i tonåren. Men han har berättat hur han hittade sin far på vinden. Om hur han innan fick hans fickur. Och pappa har även berättat mycket om sin fars svåra remautism om hur han tog sig på två käppar till skogen för att sedan ligga ned och såga träd, för att kunna få ihop till brödfödan till en barnaskara på 6 barn.

Då kan man bli trött och inte orka med att vara här mera och jag är säker på att han kom till ljuset och nu har min pappa fått träffat sin far igen. Och många andra släktingar och goda vänner. Det är min tro.

Kram

#63 Jag tror att många, när dom kommer i den situationen, känner att enda utvägen är att dom ger plats för en annan familjeförsörjare, att dom liksom proppar igen för att de som dom älskar högst ska få ett bättre liv… då tar dom det beslutet.

Detta händer säkert i nutid också, där man får se det där med att ligga ner och såga träd som en metafor…

Rörande historia!

Signemo - de som väljer att ta sitt eget liv väljer det för att de inte ser någon annan utväg och självklart hittar de till ljuset- och tas om hand lika bra som någon av oss andra.

Självmord är fel i vår kultur och vår kristna religion. Tyvärr präglar vår religon oss även i den tro som kallas "andlighet" och vi vill gärna tro att de som väljer att ta sitt liv inte får samma möjlighet eller att de inte hittar till ljuset lika lätt. Så tror inte jag……de får samma behandling som oss andra och de möts av en kärleksfull hand.

#65 Naturligtvis är det så att de inte ser nån annan utväg. Och eftersom jag  varit här på forumet ett tag känner jag också en trygghet över hur de hjälps över.  De får äntligen frid och det känns fint och bra.  Men när det händer i ens närhet känner man en vanmakt. Man drabbas av en massa känslor. Man blir ledsen, arg, förbannad, lättad för den avlidnes skull, Ja alla möjliga känslor och man tror aldrig det går över.

När min vännina tog sitt liv för över 12 år sedan trodde jag inte jag skulle bli mig själv igen. Jag unnade henne av hela mitt hjärta att få frid, att få bestämma själv när hon tyckte det räckte. Jag var väldigt ledsen, trodde aldrig jag skulle kunna sova en hel natt igen. Jag kom en från en fritidsaktivtet halv 10 en kväll. När min man sa att en kvinna sökt mig sa jag det måste vara vårdcentralen. Kan fortfarande inte förstå varför jag sa det. Vårdcentralen har aldrig ringt mig varken före eller efter och ingen anhörig var sjuk. 23.30 ringer jag in och frågar om de sökt mig och de sa ja det har vi. Chockad fick jag reda på att de anhöriga ville ha kontakt med mig. Den närmaste tiden efter skällde jag ur min stackars vännina så fort jag satte mig i bilen, sa att hon borde tänkt på sin familj. Jag grät för att jag saknade henne.

Förra året var det en gammal kollegas man som tog sitt liv. Han var även en gammal arbetskamrat till min man. Samma känslor.

Och nu i förra veckan, min man kusin.

Jag unnar dem all frid de kan få. Önskar bara att det mer naturligt att tala om utan att folk fördömmer. 

Sen måste vi som är kvar också få bli ilskna för att de lämnar sin maka/make barn föräldrar och vänner i en vanmakt kvar här

Oj. Hoppas det gick bra att skriva av sig.

Såg detta forum o är tvungen att skriva….har ju berättat om mitt försök till självmord, på ett annat ställe…jag var bara 13-14 år då, utslängd av min far o levde i källare, eller skogen på somrar långa tider, tills han fick tag på mig…då fick jag min första träff med min ledare, som tala om för mig att det inte var dags än…så nog tror jag oxå att man blir mött där, hur man än kommer dit när det är dags…jag o min äldsta bror, fick bo med min far efter skiljsmässan….jag klarade mig som ni ser, men min bror var vekare och följde sina vänner och blev drogmissbrukare, vi blev väldigt misshandlade hemma, jag flydde, men han stannade kvar…hur som helst, så levde han inte ett så bra liv, råkade ut för än det ena o än det andra…miste ett öga  i en misshandel, förlorade ett ben, när han hoppade framför tunnelbanetåget i STHLM, men klarade sig för övrigt… åren gick, han gifte sig o fick barn, men spriten tog över o skiljsmässan blev ett faktum, han blev troende och försökte så gott det gick…men han föll ju ideligen…så en dag orkade han inte längre, utan hängde sig i sin lägenhet…endast 50 år, men dom åren var nog så tunga för han…och idag vet jag att han har det bra, han har hälsat på mig ett par ggr…jag har känt hans närvaro av positiv energi…

Så jag vet hur den känslan är när man vill sluta här…men på både ont o gott så lyckades jag inte….har fått uppleva både vilkorslös kärlek till mina barn, och mycket oro o bekymmer oxå, men det hör till…Har blivit stark av detta, men inte heller rädd för döden…däremot orolig för dom som blir kvar, vill ju inte göra dem ledsna, den dagen man lägger näsan i vädret…men inte av egen hand….det skulle jag aldrig kunna tänka mig att göra idag…. 

#67

Du skriver så bra Eija! och det är nog jättebra att andra får höra dig berätta om dina upplevelser. Och säkert jätteskönt för dig sjäv med att få skriva av dig. För att få skriva, det är att lätta på trycket nog känner jag det så. Förr har man mest skrivit för sig själv. Och nu känner jag att man kan få dela med sig här. Det är skönt.

Om du läst under # 58 här, så är det jag som skrivit där.

Fel av mig det är unde # 63 jag skrivit.

Britt-Marie

Jag har också funderat på sjävmord, bara för att man inte orkar livet längre. Man orkar inte leva, allt känns bara värdelöst. Bara blotta tanken på att slippa leva på ett så enkelt sätt har varit så frestande. Jag säger inte att jag inte tänker på sånt nu, för det gör jag. Men inte lika mycket.

Jag skulle äkert ha gjort det om jag inte hade haft en så underbar familj och så underbara vänner… Och man får ju inte glömma min egna lilla älskling Diva<3 Skulle inte överleva utan dig flickan min!

Tur att du har Diva, ingen skall behöva må så dåligt, att man väljer den utvägen…jag vet det idag…har ju själv försökt (inslag #67) .alla måste få ha någon att tala ut hos, känna sig trygg hos och framför allt känna sig älskad o betydelsefull för…för du skall veta att du är unik, det finns bara en dig…

kramar om dig Eija