Dem har nog ganska mycket tålamod däruppe. Var så säker! Skulle vilja se det som Fia med knuff, det tar ett tag att komma i mål men man får inte ge upp.

Erika.Du har då alltid lika trygga och lugnande förklaringar. Känns bra

 Tack, vännen!

Jo, den frågan ställer jag mig också…. Sån tur vi har!!

Det roliga är att jag har en ängel (Kompanjon sa han själv nu) jag ser som en man och får namnet Cecil till mig när han visar sig. Ibland ser jag honom komma och sätta sig ner brevid mig, ibland  verkar han uppgiven … på mig….

Så jag tackar honom för att han kämpar med mig och har tålamod.

Han sänder ut kärlek till mig…hjälper mig att visualisera och om jag blir arg eller sårad hjälper han mig fokusera på glada saker.  Helt enkelt jätte toppen!!!

Även andar/guider måste acceptera den väg ni själva väljer att följa. Om en guide envist påpekar om något så tar även den mest envisa läskunnige till sig det till slut.

SEV

Det dar har jag ocksa tankt pa..*fnissar* Jag brukar tacka mina guider pa kvallen innan jag lagger mig for att de har sant enormt talamod med en san "trogis" som jag..*skrattar* Jag tror det ar bra att tacka dem for att de ar dar och skyddar en aven om man inte alltid hor dem eller forstar vad de sager.. :)

Jag vet inte om de ger upp, men ett himla tålamod har de allt. Med mig har de fått ha ett enormt tålamod, för jag har lyssnat alltför dåligt.

När jag ser tillbaka på mitt liv så kan jag se hur jag valt fel massor med gånger, men saker har då hänt som gjort att jag blivit tvingad att gå en annan väg. Är det andevärlden som gör så att det blir så? Jag vet inte…..men jag tror det, det känns så.

Jag tror ju att vi har någon slags stig utstakad, en uppgift vi ska göra här, något vi måste lära oss. Sen väljer vi fel ibland och hamnar långt utanför stigen - som jag har gjort många gånger - men det konstiga är att något händer så att jag har blivit tvungen att ta en annan väg.

Ända sedan jag var liten visste jag att min livsuppgift var att hjälpa andra människor. Under hela mitt liv har det varit mitt mål och jag har alltid jobbat med människor också, men på något sätt har jag alltid tvingats byta arbetsplats - har jobbat som undersköterska, socialsekreterare, handläggare inom handikapp och äldreomsorg……men något hände alltid så att jag kände att jag måste bryta upp och byta arbetsplats.

Till slut började kroppen också värka - först ryggen men jag lyssnade inte. Sen började varenda muskelfäste i kroppen värka, men jag lyssnade inte - och till slut kraschade jag i en utmattningsreaktion och då blev jag TVUNGEN att lyssna. Jag hade cirkulerat hit och dit…….svajat ut från min stig….och jag hade vägrat att lyssna till mitt inre, det jag innerst inne visste att jag skulle göra.

Nu vet jag vad det är jag ska göra och hur jag ska kunna hjälpa människor. Jag blev tvingad att lyssna till slut men det var ju onödigt att det skulle ta så lång tid. :-)

När jag tittar tillbaka på liv och ser hur det började och vart jag står nu och vad som hänt på vägen så är jag säker på att andevärlden ibland gripit in och "dragit" mig tillbaka till just MIN "Livets stig". Så tålamod har de…..mycket tålamod. :-)