som jag är klar med vad en upplevelse,, så 32 år,, började lipa,, först applåd för jag kunde ,, men när han såg mina tårar så en underbar kram,,,Fick uppleva en skugga som stannade upp i dörröppningen till sovrummet,, o sedan hur skuggan fortsatte ut mot vardags rummet..

Ja du,,

    Jag var ca10år dalsjöfors viste att jag varit där förut..

    Reagerade nog inte..Men det har sattsig på något sätt..

    Mammaa men det va la naturligt för henne.vad vet jag..

Det började när jag var kring de fem, här följer ett klipp:

_**.** _1962 - Ufo

_

Den första observationen har en del lustiga inslag. Jag kunde kanske vara 5 år eller så (det rör sig om 1962 eller där i kring). Jag har ett tydligt minne av att jag satt där hemma och tittade på TV:n en kväll (troligen i mars eller april dfa. det var vår). Vädergubben talade och talade om ett lågtryck som skulle komma in över Skåne.

_

Oj då, det är ju här, var min tanke, sen tänkte jag inte så mycket på den saken förrän nästa dag.

_Min mor skickade ut mig för att leka, jag irrande ut på ängen bakom huset. Det var då jag såg något som jag aldrig tidigare sett; två väldiga saker hängde kanske 50 meter upp i luften och gled makligt mot öster. De var grå och i mina ögon enorma - i efterhand har jag beräknat de till över 100 meter långa -, jag minns att jag fick en obehaglig association till vaccineringssprutor. Min nästa tanke minns jag än idag mycket tydligt, "det där måste vara lågtrycket som kommer". Barn som jag var så struntade jag i alltsammans och fortsatte min lek.
_

Minns inte min exakta ålder, men jag var runt 4-5år. Jag låg i sängen men kunde inte sova. Jag hörde någon ropa på mig. två gånger sa någon mitt namn. jag tittade bort mot dörröppningen, och där stod ett barn. jag såg inte ansiktet, eller benen heller för den delen! bara en torso, armar och ett ansiktslöst huvud som stod och tittade på mig. sen fnissade den, och försvann. eftersom jag var så liten då så reagerade jag inte över det hela. jag blev varken rädd eller förvånad. det är inte nu förns på senare år som jag insett att jag såg mitt första spöke den dagen.

Mitt första minne (om jag minns rätt) tror jag är från när jag var tre-fyra år, jag kunde i alla fall göra mig förstådd. Mamma och jag var i en lekpark (vi bodde då i Hudiksvall)och jag gungade just då det hände, minns jag. Vi hörde ambulansen köra förbi och jag berättade för mamma att en liten flicka hade cyklat på trottoaren med sin röda cykel, men att hon vinglat till och hamnat framför en bil och blivit påkörd. Det stod om händelsen i tidningen dagen efter.

42 år gammal(förra våren).Jag vaknade av att mitt täcke slets av och en liten flicka krävde att jag skulle hämta vatten till henne..

Jag berättade för sambon,som trodde att jag blivit tokig men han har nu ändrat sig.. =)

Efter funderingar bland sambons släkt kan det vara lilla 10åriga Elsa som dog av hög feber i början på 1900talet..Efter detta kan jag gå med slagruta,känna olika dofter från nåt som "besöker oss" osv…

Jag är fortfarande rädd,men det blir mindre rädsla för var gång =)

Jag var ca 2-2½ år & var mit uppe i en traumatisk upplevelse. Såg mig själv uppifrån kökstaket,ståendes i dörröppningen med nattlinnet, samtidigt som jag skrek.

Jag ska berätta en sak som hände mig när jag var liten, anledningen att det etsats sig fast var att jag inte blev trodd, eller.   Jag var ute på en tur, och som vanlig berättade jag hemma det som hände. Jag talade om att en grann tant, var ute i trädgården, och jag sa att hon var så väldigt blek. Det blev tyst hemma, och fick höra att nu talar vi inte mer om den saken. Men som barn man var, började jag att fråga. Tanten var död sen ca en vecka, och då var det ju omöjligt att ha sett henne. Och vidare så tala inte mer om saken. Om man ser sådana saker är man tyst, annars tror folk att du inte är klok

Glömde svara på resten av frågorna.. Hur jag reagerade kommer jag inte ihåg, jag var tillräckligt hysteriskt som det var.

Vet inte om jag berättade för någon, men många tror nog att jag ljuger om min upplevelse. JAg har väldigt bra minne från 2års åldern & framåt, vilket inte många har & det i samband med en sån här händelse…  Min mamma som var med tror iaf på mig. Hon sa att jag omöjligt kan ha hittat på det, utan hon har bekräftat det som skedde i köket.

Men resten av upplevelser jag haft, så har det viftats undan med att det är fult att ljuga eller att jag har livlig fantasi. tror det är väldigt vanligt..

Var nog inte gammal alls kommer bara ihåg att jag låg mellan min mamma och pappa i deras stora säng. Pappa sov men mamma och jag var vaken och hörde hur det lät som om någon diskade i köket. De slamrade med bestick och klirr av glas mot varandra.

Alla andra i huset sov, (mina syskon). Komer inte ihåg om mamma förklarade något eller vad hon sa till mig om detta. Jag blev inte rädd, tyckte det var lite konstigt bara!

Hellea #9. Jag har minne när jag står i spjälsängen i sparkdres och får inte komma upp när min farmor kom på besök..Sen var jag ca 1år, när dom satte mig innanför hönsnät så jag inte skulle gå ut i skogen..Det vet jag att jag frågade min mam o varför dom gjorde det och hon sa ,det kan du omöjligt komma i håg..Men mina föräldrar är döda sen länge så det går inte att fråga något mer..

 Får jag spåra ut lite???

Vi hadde en hydda på våra gamla marker,som vi brukade vara på hela familjen vänner.När min far dog så ärvde jag den..(ingen hitt) i samma veva så flyttade vi ca 12mil från staden så en bekant tog vid så gräs o blommer blev skötta.Deras son är rätt så livlig, och han var inne ensam i stugan kom ut till min bekant och konstaterde att farbron hadde sagt att han inte fick vara där inne..Min döda far…Dom åkte hem ..

Ett tag senare så pratade vi om en spis som min far hadde tagit bort för det behövdes repareras där, o far o jag hadde pratat om han inte skulle mura en uppenspis med rundanaturstenar.Men så doghan så det stog ju..Så jag sa till mina bekantar att dom fick gjöra som dom ville, så det blev ju att sätta tilbaks den gamla ugnen, det var ju lättast,, då kommer pojken ut till mannen o konstaterar att Farbron vill inte ha det så…Då åkte dom hem.Dom har inte varit där sen..så barn är mer uppna ..Ursäkta att jag kom i från ämnet..

När jag var sju år pendlade jag och en kompis i mitt rum. Vi ställde ja- och nejfrågor och när vi ställde en fråga som det inte gick att svara ja eller nej på blev pendeln som tokig och snurrade runt runt, rakt ut. Varifrån vi fått idén om att pendla när vi var så små har jag ingen aning om, kanske från min kompis äldre syskon.

Hej

Jag var 3-4 år då jag fick uppleva blodstämming på min bror.

Saken talades inte så mycke om, det var en ganska naturlig företeelse, en del folk kunde helt enkelt Stämma blod.

Jag lekte vidare och tittade nog storögt på min brors söderskurna fot.

SEV

Min första upplevelse är svårt att säga, jag viste inte om min förmåga innan jag gick min första kurs, då förstod jag varför man alltid varit så tanksprid hehe

Jag var nog runt 6 år, gick iaf på dagis när jag hade min första sanndröm. Inget särskilt märkligt, men sedan kom dessa sanndrömmar och dagdrömmar som visade sig bli verklighet med jämna mellanrum….

Den första upplevelsen som jag minns var innan jag hade fyllt 2 år. Jag satt i soffan med mamma och min morbror, vi väntade på pappa som skulle komma hem efter jobbet. Vi hör hur dörren öppnas men den stängs inte och ingen pappa som ropar Hej, jag rusar ut i hallen för att möta honom men han finns inte där. Han var en busig pappa så vi trodde att han gömt sig så vi börjar leta. Jag kommer in i ett rum och där bredvid kakelugnen står en lång man som jag blev livrädd för. Jag klamrade mig fast vid min morbror och grät av rädsla i två timmar.

Ja jag har burit på ett minne av tidigare liv så länge jag minns.

För mig var det också en tidigare-liv upplevelse i femårs åldern. Min kära mor var inte speciellt road utan påstod att det var helt fel det jag berättade - och blev irriterad på mig. Jag blev i alla fall jätteglad för vi var på en plats där jag aldrig hade satt min fot, men jag kände igen mig direkt.

Jag tvivlar nästan lite på om det jag såg var ett "spöke" eller inte. Men i alla fall så var jag ca 10år å såg då en lång, smal man med hatt och väska. Men det var bara det att mannen endast såg ut som en skugga. Jag såg honom vid tre tillfällen vid ungefär samma plats på orten jag då bodde på. Men när det nu gått så lång tid utan att jag sett nåt mer så börjar man ju nästan undra….Fast innerst inne vet jag vad jag såg, jag skrev tom ner det, men har tyvär inte sparat dom anteckningarna.

Tycker ofta att man hör liknande beskrivingar av "spöken", som en lång smal man med hatt, å där man inte ser nåt ansikte, bara som en svart siluett.

En gång när jag och min syster var i 8-10 års åldern och vår bror var äl 15 eftersom han hade moppe, så skulle han åka iväg till kjosken och köpa en veckotidning, så vi skulle ha något att roa oss med på kvällen. Vi var ensam hemma och det var en jättekall vinterkväll. Det snöade stora snöflingor och var -30 grader.

Vi band om ansiktet på brorsan med en tjock röd mohairhalsduk och så stack han iväg. Efter en stund så såg vi ljusen från moppen när den körde in på gården och det där pysande ni vet när man stänger av den. Min syster och jag tänkte busa med brorsan och rycka av honom tidningen när han kom genom dörren!

Men det kom ingen. Till slut gick vi ut på gården och tittade, men ingen moppe! Vi blev jätterädda och satt och kramade om varandra på kökssoffan när brorsan äntligen kom efter en stund.

Alltså, jag VET att jag minns grejer från jag var öööh, när man satt i barnvagn. (Var rätt sen med dedär, nått år längre än vad man ska tror jag…)

Iaf, minns jag min barnvagn, att mormor bärde upp mig och att vi gick in o köpte samma godis, olika smaker, exakt varje dag. men det tror ingen på. haha. men orka bry sig när man vet vad man minns själv. :)

Sen, fick jag väl andling besök när jag var 10, jag hade vart med om en grej (som jag inte mådde bra av, några gubbar som körde ruskigt fort mot gården, jag hade sådan avstängd gata jag o en polare lekte på, och så stannade dom några cm från den stora krukan, gick ut och sedan var dom borta… precis, såg ena komma ut bakom ett träd, fysjutton vad rädd jag var…)
iaf, sen tycket jag att jag var iaktagen mot det men det blev värst i 11 års åldern då jag faktiskt var göskraj…

Trodde det var jag som fantiserade, att jag bara inbillade mig allting. DET var läskigt för ville inte alls vara i mitt rum o tror inte någon trodde på mig då, var först nu när jag var 12 (e snart 13) som jag insåg att det inte var inbillningar, men nu har jag flyttat därifrån… :/ (tack å lov)

Jag var 11-12 år gammal och stod framför hallspegeln och borstade håret innan jag skulle till skolan.

Plötsligt hör jag hur det börjar knaka riktigt hårt i trappräcket varefter en klar och tydlig mansröst bad mig om hjälp flera gånger.

Jag blev livrädd och sprang ut i bara strumporna och rev med mig ytterkläderna i farten.

Efter denna händelse hände flera saker fast några år senare.

I vuxen ålder har jag fått veta att en man, tidigare boende i lägenheten, hade hängt sig i trappräcket efter ett triangeldrama.

Som många andra kände jag igen vissa ställen (tidigare liv) och trodde det var så för alla typ…kanske var jag 5 år…och sen det där man drömmer som sen händer osv…

Innan detta hände så sanndrömde jag och fick varsel via drömmar under tidigare tonårstid… 

När jag var sjutton år så bodde jag med min mamma och bror, vi hade en granne som bodde i huset mitt emot oss som var dryga 80 år, han var mycket pigg och aktiv, han tvättade bland annat helt själv och tvättstugan låg i vårat hus i källaren. Så sa min mamma en dag att farbror Persson var sjuk och låg inne på sjukhuset, jag tyckte det var sorgligt men tänkte inte så mycket mer på det.

En dag när jag var på väg till stan och kom cyklandes så möter jag Farbror Persson i backen, han cyklade som vanligt. Han såg så pigg och glad ut och sa som han brukade hejhej och vinkade lite med handen. Jag sa hej tillbaka och var glad att han nu var frisk. När jag kom hem senare sa jag till min mamma glatt att nu är Farbror Persson frisk och hemma igen! Då sa min mamma….nej Carina det kan inte varit han du mött. Jodå det var det sa jag klart jag känner igen honom! Nej sa min mamma igen och såg så underlig ut.Jo det var hanoch han är frisk nu sa jag. Nej gumman…han gick bort för några dar sedan. Jaha sa jag som om det var det naturligaste saken i världen,då ville han bara säga hej och visa mig att nu hade han det bra sa jag mycket glatt! Min mamma tittade konstigt på mig och sa tror du verkligen det? Japp sa jag glatt. Då förstod jag att jag inte var riktigt som andra!