EN SÖMNLÖS NATT

Som en blomma vaknar till liv om våren, så föds också en människa till livet. Även om blommans liv är kortare är likheten exakt den samma.

Det spritter i kroppen och den kan inte bärga sig för att slå ut och uppleva allt som alla andra tidigare har varit med om. Vissa är snabbutvecklade än andra och man är aldrig minst eller störst. Där finns alltid någon som har det bättre eller sämre. Men man sträcker på sig för att uppnå högsta punkten, även om det kostar några andras fall. Istället för att hjälpas åt att blomstra så tar man för sig och sliter och drar för att bli störst och mest utvecklad på alla områden.

Den som aldrig upptäcker dom som man trampat på innan det är för sent kommer aldrig någonsin att förstå vad priset, för att bli bäst, kostade.

Däremot den som hjälps åt att utvecklas och tar hand om den som inte riktigt hänger med, kommer att känna en stor inre fröjd av att ha kunnat hjälpa till.

Även om den aldrig når toppen så är den inre fröjden mer värd än att ha klättrat på andra för att nå dit man ville.

Den första man ser med blotta ögat är den stora fullt utvecklade. Den syns och tar direkt åskådarens ögon till sig. Här är jag och jag är den bästa av alla!

Den lilla göre sig inte besvär att synas. Dels för att den inte når den stores höjd, och dels att den snabbt blir nedtryckt igen av den stora varianten om den göre sig hörd. Istället för att hjälpas åt att antingen visa åskådaren dom små genom att flytta sig en bit, eller att böja sig för att nå samma höjd, så fortsätter dom stora att ta för sig som dom alltid gjort sen dagen dom föddes.

Det kan tyckas orättvist att dom små som inte haft samma chans i livet att ta sig upp, nu också inte ska synas. Medan den stora har kommit upp på toppen genom att trampa på andra och sedan också får mest beröm och uppskattning.

Det är då ordet "livet är orättvist" ekar bland de små. Varför ska någon som inte hjälpt andra att ta sig upp, få mest beröm och synas överallt.

När hösten närmar sig dör dom små tidigare än dom stora för näringen behöll den store i sin kropp när den började sina. Dom första vissnade bladen och blommorna är de smås delar som blåses omkring i luften. Den stora kämpar emot in i det sista men till sist får också den ge sig och vissna bort och blåsa runt med dom andra. Men till skillnad från innan så blåses dom runt nu på lika villkor. Nu är alla lika.. Och där är ingen större eller mindre än den andre.

//Björn

VAD VILL JAG HA SAGT MED DETTA?

Ja, till att svara direkt på frågan så kunde jag inte sova inatt p.g.a. att dygnsrytmen är ur gängorna.

Men visst finns det en mening i texten..

Glöm inte att hjälpas åt i livet. Oavsett om det är smått eller stort. Glöm aldrig att Din hjälp för någon annan kan vara guld värd.

Människor ställer kanske aldrig frågan till Dig om hjälp eller vill inte ha hjälp.

Men frågan är fri och gratis och oftast är hjälpen bäst utan ord.

Om vi alla tittade runt omkring oss och hjälptes åt att lyfta upp varandra istället för att prata negativt om dom som inte är på samma nivå som en själv, så är det en bra början på den gemensamma vägen till ett bättre liv.

Troligtvis är det bara Du som kan hjälpa upp dom som inte nått din höjd. För dom andre som är högre än Dig kommer inte att titta ner. Men börjar Du så är kedjereaktionen igång.

Vi ska alla lämna denna jord. Om inte förr så kommer vi vara lika då, så varför inte redan börja här och nu!!

Till sist:

Du som skrattar och skämtar bort denna text eller undrar om jag slagit huvudet

Och till Dig som inte orkat läsa hit, beskrivs i texten som Den Stora och Höga!

//Björn igen