tänkte börja med att berätta att jag är ny på sidan, min syster tipsade mig.

vet inte riktigt vart jag ska börja.. Det känns ju faktiskt som om folk tyckr att man är redo för psyket när man berättar vad man upplever. Men för några månader sedan började jag känna mig väldigt iaktagen till e börja på mitt rum och jag spenderade så lite tid som möjligt där inne men för ett tag sedan vaknade jag utan anledning och tittade mot dören som var stängd (dörrarna i vår lägenhet är tröga att få upp & stänga) jag kände mig ledsen, hysteriskt ledsen men jag kunde inte andas djupt som man brukar göra nä man gråter, jag kände bara att tårarna rullade ner för kindera samtidigt om dörre öpnade sig ungefär 2 dm. Den var öppen ett tag & sen stängdes den igen.. jag tänkte ju på att det kunde vara drag någonstans men med tanke på hur jämn rörelsen var i dörren tvivlar jag, den tog ju bara stopp när den öppnat sig den lilla biten. Det känndes som om jag drömde men samtidigt så VET jagatt jag var vaken.

Numera känner jag mig iaktagn nästan jämt när jag ska sova, fast det är inte alltid.. men oftast. Det är en så konstig känsla, jag tycker ju att det är obehagligt eftersom jag är en typisk fegis.

ursäkta om det här inte hänger ihop men jag försöker sammanfatta lite olika saker som jag kännt och upplevt.

I min mormor & morfars hus känner både jag och min syster obehag.. När jag sov där när jag var liten brukade jag vakna av att någon i princip viskade mitt namn, men det var tydligt att de sa just Emelie. Jag tror jag upplevde det där ungefär 2 eller 3 gånger och den sista gången jag hörde det var det precis som om den som ropade på mig blev frustrerad.. man hörde det på rösten. Min syster har upplevt precis samma sak där och det är först nu flera år senare som vi diskuterat det. 

Ibland tror jag att vår farfar är med oss, jag är rädd.. vill bara att de ska låta mig vara ifred men jag förklarar för att jag vill få ett stopp på det här. När min mamma var gravid och skulle få min storasyster sa alltid farfar "det är en flicka den här gånen" och innan hon föddes gick han bort (jag vet inte hur han dog) och Lina föddes strax därpå.
Efter hans död upplevde mamma och pappa saker i källaren, kortfattat så tyckte de inte att de var ensamm där nere någonsin, när fler upplevde det flyttade de därifrån till ett annat hus där det faktiskt fortsatte lite grand. När pappa jobbade på kvällarna startades tv:n alltid vid samma tid och det fanns ju ingen timer på den tv:n. det slutade ganskasnart. Mamma säger att hon och farfar pratade mycket när han levde.. om problem och så. Det är såhär att pappa var inte snäll mot mamma, han misshandlade henne psykiskt kan man väl säga & min tanke är.. kan han ha velat varna mamma på något vis?

till sist.. när jag var mindre upplevde jag ett visst obhag hos min farmor. Hon var väldigt förtjust i prydnadsänglar som man hängde längs med väggen & en gång när jag tittade på dem så snurrade de.. nästan i takt. Min farmor såg också det. Där är min tanke på farfar igen.. vad jag har hört (vet inte om det är sant) så släckte min farmor ner alla lampor i huset som de bodde i och tog fram en kniv för att mörda in farfar men i samma sekund kom en annan släkting dit och hindrade allt.. min farmor har ett svagt psyke tror jag & han kanske inte ville att vi skulle umgås med henne?

jag vill bara få ett slut på det här, jag är så rädd hela tiden.. jag vill inte se någonting, jag är inte redo för det. Men ibland är jag så orolig för att jag kanske får se någonting iaf fastän jag inte vill det. Jag är så rädd att jag blundar för det mesta när jag ligger själv i ett rum, hjälper det att blunda?

hoppas att ni förstår lite av vad jag skriver, alla tankar bara flyger omkring så det är svårt att sätta ord på allt men jag mår inte riktigt bra av det här.