
funderingar
Vänder mej hit & hoppas att nån kan komma med ideer om hur jag ska gå till väga för att hjälpa min son att må bra hemma.
Vi har bott i denna lgh i 4år och sonen fick bevittna en mkt otrevlig händelse här hemma för ca 3 1/2 år sen. Idag så kommer han till mej och säger än en gång att " huset känns inte bra för mej, det känns som nån tittar på mej alltid" sen säger han ofta att han mår illa hemma men aldrig på skolan och att han vill flytta men han kan inte förklara varför det inte känns bra att vara hemma.
så jag funderade på det här om negativa minnen på nåt vis blir kvar i hus efter otrevliga händelser och hur gör man för att bli kvitt dom?
tacksam för ideer
Flytta! Skapa nytt; skapa bra. Skapa kärlek och grogrund.

Visst kan det vara så att det kan vara negativa minnen kvar efter händelsen, även sonens minnen blir ju starkt påminda som skapar obehag för honom. Hur ni kan göra? Försök först att ta reda på om det är minnen eller om det är någon från andevärlden som vill säga sonen något eller som behöver hjälp. Jag tror att det som kan hjälpa är att din son får prata mer om händelsen. Jag hoppas att det ordnar sig för din son så han slipper känna som han gör nu.
Elisabeth
Medarbetare på Övernaturligt iFokus, Sajtvärd på Gravid iFokus

#1 kan inte flytta som situationen ser ut nu har efter 3 års äntligen fårr köket handikapp anpassat så flytta funkar inte då utbudet av handikapp anpassade lgh är litet.
#2 När vi bodde i vår andra lgh då var han bara 2-3 år så sa han alltid att nån tittade på honom & att en hund kom & bet han på nätterna när han skulle sova så jag skulle stänga dörren men om det var hans fantasi el om han verkligen upplevde det så vet jag ju inte. Vi pratar ibland om det han fick uppleva i denna lgh men han vill inte prata så mkt om det .
tack för svaren.

#3 Mina äldsta barn såg mycket när dom var små som gjorde dom rädda och det fanns också en hund som väckte dom där vi bodde då. Din son är nog öppen och mottaglig och därför ser han dom. Jag känner igen det där med att inte vilja prata om det. Min son ville gärna förtränga det också men han började till slut att öppna sig, vilket jag hoppas att din son också gör snart eller när han är redo för det. När jag var barn och såg mycket så slöt jag också mycket inom mig. En del berättade jag men mycket var jag tyst om. Det gjorde att jag gick med väldigt mycket obesvarade frågor. Tack vare min mormor så kunde jag sen få svar på frågorna när jag öppnande mig för henne. Hon var ett medium men jobbade inte med det, så hon har hjälpt mig i min utveckling. Jag öppnade mig för henne först när jag var 12-13 år och då hade jag upplevt väldigt mycket som gjorde att jag inte mådde så bra. jag var rädd och trodde att jag jag var annorlunda än alla andra eftersom mina kpmpisar inte såg andar. Om inte mormor funnits där för mig vet jag inte hur jag hade gått vidare. Min mamma är synsk men hon kunde inte förklara allt som mormor kunde göra.
Elisabeth
Medarbetare på Övernaturligt iFokus, Sajtvärd på Gravid iFokus