Jag har bott i flera hus som det spökar i. När jag var 18 år bodde jag i ett gammalt hus från 1800-talet. Det var så att det hade gjorts två lägenheter i det. Min syster bodde i lägenheten under och jag över. I huset hände det en hel del.  Innan jag flyttade in hade syster bott där uppe och när hon flyttade in där kände jag direkt att det var något annat där. Hur som helst så bodde jag där. Jag kunde känna att en man följde efter mej vart jag än gick i lägenheten. På nåt sätt kunde jag veta hur han såg ut.Jag såg det liksom inom mej. Han hade lång svart rock på sej och en hög hatt. Han skrämde mej inte alls. Jag tyckte det var trevligt att han fanns där. Jag trivdes med det. Som tonåring var jag inte speciellt ordningsam, det är ju synd att säga och när jag hade alldeles för mycket disk fick jag allt veta att nu är det dags att diska, för då kunde tex ett glas eller något glida längs hela diskbänken och ner i diskhon utan att gå sönder. Ja så det var bara att sätta igång. Likaså när jag hade det rörigt i garderober och skåp. Då for skåpsluckorna upp trots att jag visste att jag hade stängt dom ordentligt och inte kunde gå upp av sej själva.

Inne i den lägenheten fanns det är ganska stort rum bakom dubbla dörrar med haspel på. Golvet hade breda plankor och väggarna var tapetserade med tidningar. Det rummet var inte iordninggjort alls och jag hade det som ett slags förråd i stället. Från det rummet gick det en liten trappa upp till vinden. Jag drogs ofta till det där rummet och jag kunde känna att jag aldrig var ensam där inne. Men det var behagligt att vara där och jag kände ett behagligt lugn. Rummet kallade jag för spökrummet.

En dag gick jag upp på vinden och skulle titta lite vad som fanns där. ( Min pappa ägde huset så jag kunde ta vad jag ville där). Jag fann några mycket gamla biblar och delar från en spinnrock, samt ett fotografi på en man och kvinna. Jag tog med mej de här sakerna ner . På kvällen kom några kompisar till mej. Vi skulle titta på film. Helt plötsligt fick jag en känsla och jag liksom drogs in till mitt sovrum. jag kände mej bara tvungen att gå in dit. Jag satte mej på sängen vid fotändan. Då fick jag se en gestalt av en kvinna i lång klänning. Hon sträckte ut sin hand mot mej. Tårarna kom för jag tyckte det var så vackert. Det fanns inget hotfullt eller nåt sådant hos henne. Jag trodde jag visste vad det handlade om. Nästa dag gick jag upp till vinden igen och lade tillbaka de där delarna till spinnrocken. Efter det har jag aldrig sett kvinnan igen.

Det här var en liten del av det som hände när jag bodde i det huset. Huset låg på en gård i Tranås som min pappa ägde. Den låg eller ligger precis när man åker ut från stan.Halvvägs på landet kan man säga. I en ladugård som låg alldeles intill gårde (den tillhörde gården förr) finns ett vagnsmuseum med gamla hästvagnar. Men det är en annan historia. Kanske lägger jag ut den senare oxå.