Wow. Visst är det en härlig känsla när man kan hjälpa till?

Tack för att du delar med dig av denna fantastiska berättelse

Kram

Jättefin berättelse Elisabeth och jag är glad att du tog upp det här, för jag har en fråga som gränsar till det här området.

Jag är ju novis på det här området egentligen och är inget utbildat medium, men trots det så har jag väl börjat acceptera att jag kan kommunicera. Jag hade ju ingen vilja till det här egentligen, även om jag alltid egentligen vetat att det fanns en "andra sida" och min pappa och min farfar var sådana som "såg". Jag var väl en sådan redan som liten jag också, men jag förnekade det länge på grund av rädsla och skepticism - ville ha bevis. När min pappa dog - jag var 40 år - så började allt gå i racerfart och det var som om andevärlden inte alls brydde sig om att jag inte hade någon lust att vara deras redskap. Jag började förnimma, ha känslor, sen "se" och "höra", därefter lukter och sedan känslor. Jag försökte lära mig att stänga ner och bara bli "använd" när jag själv ville och det funkade rätt bra.

Men - och nu till min fråga - jag har vid ett flertal tillfällen, när jag själv tyckt att jag är stängd, plötsligt sett att någon står bakom en människa och jag kan beskriva denne person också. Det hände en gång med min granne ute på gräsmattan, en annan gång faktiskt på puben, en tredje gång här hemma hos mig med en vän till en av mina vänner (en iransk man) osv….

Till en början så kunde jag inte riktigt hejda mig - jag kunde säga…."Jag vill inte skrämma dig, men det står en man/kvinna bakom dig." De flesta säger ju då: "Jasså, vem då?" Och så beskrev jag hur personen såg ut och då kunde de här människorna säga - det är min pappa, det är min bror osv……och såklart de blev intresserade och ville höra något budskap.

Men min fråga är……..

Det känns inte helt rätt att berätta, när människan ifråga inte har bett om att få kontakt från någon anhörig från andevärlden. Det känns som att det blir lite av ett övergrepp att bara berätta att en död anhörig står bredvid. Hur ska man förhålla sig till det här? Ska man låta bli att berätta eller SKA man berätta? Anden vill ju helt klart säga något, men den "levande" personen är ju inte beredd och vill kanske inte alls ha kontakt….

Ja det är just dom sakerna som jag också ville ta upp med berättelsen. Jag anser inte att man ska gå fram till okända människor och säga att dom har någon bredvid sig osv. Det är att integrera i personens liv tycker jag. Men vid vissa tillfällen om det är någon man pratar med och man kanske ser någon så kan man börja med att ställa frågan om hur personen ställer sig till det här om livet efter döden osv. Då känner man ju själv också efter en stund om man ska berätta eller inte, och man kan fråga då om personen tycker att det är ok. Men det är svårt många gånger, för ibland tror jag att andevärlden kommer inte på det sättet om personen inte är redo för det. Men att gå omkring på stan t.e.x och gå fram till okända människor och berätta, nej det skulle ju inte vara ok, då skulle man ju verkligen få namnet Flummare stämplat i pannan :) I fallet som jag berättar om ovan så visade det sig att paret hade sagt till min mamma att om någon kommer fram så ville dom veta för dom var också nyfikna ;) Innan jag berättade om kvinnan så sa jag till henne att hennes mormor är med och jag frågde om hon ville att jag skulle berätta vad hon ville säga. Det anser jag är viktigt i såna lägen, att man frågar först. Jag har själv blivit utsatt för ett medium som trängde in mig i ett hörn och pratade om någon som skulle vara med mig, det var inte roligt för jag kände inte igen det hon berättade och jag hade inte sagt att det var ok. Jag hade gått undan en stund för att vara själv ett tag efter en seans jag hade gjort strax innan. Att bara hoppa på någon på det sättet tycker jag är fruktansvärt.

Så tycker jag också och självklart skulle jag inte hoppa på någon på stan och säga de här sakerna. :-) Det här har ju alltid hänt tillsammans med någon jag på något sätt känt - eller då som hemma med min väns vän.

Jag blir bara så förvirrad över att andevärlden plötsligt finns där ibland och ibland finns de INTE där - eller kanske man hellre ska säga att de ibland, vid vissa tillfällen pockar något så enormt på uppmärksamhet att fast jag tycker att jag är "stängd" så kommer de igenom. Varför är det så??? Det jag undrar över - är det något extraordinärt de vill? Gör jag fel om jag väljer att ignorera dem eller tyst tala om för dem att jag inte tänker berätta för deras anhöriga att de är där?

I början kunde jag inte hindra mig :-) men numera inser jag ju att inte sjutton kan jag bara säga att jag har någon med mig, när människan ifråga inte har bett om detta. Samtidigt är det ju svårt, för varför kommer andarna igenom ibland och ibland inte? Är de bara extra starka än andra eller är deras budskap så himla viktigt att de inte bryr sig om ifall JAG inte vill användas just då?

Ja det händer ju att dom vill fram ändå fast man har stängt. Ibland handlar det om något som är väldigt viktigt för dig att veta just då eller något som är viktigt att du framför till den det berör. Det händer ofta att andevärlden kommer till någon som ska hit på sittning eller som hör till ett hem jag ska till, dom kommer innan. Då ber jag dom att vänta tills personen kommer eller tills jag kommer till hemmet det berör. Jag tor inte på att det finns några rätt eller fel med det man gör i såna lägen, man känner själv om det är ok eller inte och andevärlden respekterar våra val och beslut. Så jag vill inte säga att du gör fel, du vet själv vad som är rätt för dig och situationen.