Under nattens himmel!

I ett rum ligger skärvor av en själ…som krossat spegelglas kastat över golvet

På huk bredvid sönderfallet sitter en kvinna och blickar ut över dem

Hon är ung, men ögonen är eviga

Hon är i början i livet

men har levt om och om igen

Bitarna reflekterar sig i de mörka ögonen

visar sig för kvinnan, så att hon vet vilka de är och vad de står för

när insikten sätter sig i bröstet

lutar hon sitt ansikte djupare ner

håller undan håret

och väntar

Hon ler när hon hör ljudet av helhet igen

Hon skrattar när harmonin kittlar vägen fram genom hennes blod

Hon blundar och känner svala droppar av liv

filtrera sig in genom hennes hud

in i det lysade ögat

hon döljer i den elfenbensvita pannan

Så tystnar ljudet och hon inser att hon blundat

Hon öppnar de mörka

och ser

Hon vet nu

nu känner hon

hon anar

fullbordan

Vägen glittrar hängande i sin silvertråd…genom rummet och ut genom fönstret

den leder ut mot världen

och lockar med sitt mål

den unga kvinnan har sett och nu är hon på väg

(Av lilla mig)