Om du tror att dom inte alls kommer att lyssna, så kanske du ska låta bli. men jag känner inte dom, så jag vet inte. Det kan nog vara bra att prata med någon vuxen, om du hör eller ser saker som kan verka konstiga eller förvirrande.

Jag vet flera barn som inte har vågat sagt till sina föräldrar om sina upplevelser och dom barnen har inte mått så bra med att behöva hålla det inom sig bara. Dessutom är det vanligt att man tror att dom inte ska bemöta det men oftast så tror man fel och när man väl pratar om det så förstår dom mycket bättre än man först trodde innan. Idag är det ju också mer upplyst hos många så det är vanligare att föräldrarna lyssnar och bemöter det idag än för 20-30 år sedan.

Jag tror det är bra att nämna det för föräldrarna!
Om Du är osäker på deras reaktion så kan jag tipsa om nedanstående som är ett litet "Psykologiskt drag" med en baktanke. Men det är ju välment så…..:-)

Tittar ni alla på "Det Okända" eller något annan liknande program?
Om inte, försök att samla er till ett sådant program och efteråt prata om dina upplevelser, ibland kan det vara ett litet "bra drag" att göra så :-)

Men inte måste du berätta inte!

jag vet vad du menar. jag är ju också bara ett barn men är med om så mycket saker varje dag. Man vill så gärna berätta om det för någon, få berätta vad man sett, kännt och hört, och få en bekräftelse på att man inte inbillat sig allt. Men alla tror inte på en. Många skrattar en i ansiktet och hånar en.

Min egen bror, t.e.x, gjorde misstaget att skratta åt mig när jag med största allvar försökte berätta för honom om en död tjej han kände som försökte nå honom via mig. Han tystnade tillslut när jag gav honom detaljer om tjejen och han kände igen henne, trotts att jag inte träffat henne någon gång.
han börjar tro mer på mig nu, men han "hånar" mig fortfarande, och kallar mig retsamt för "ghostwhisperer", men det kan jag ta.

Men som sagt, det svider när folk kallar en för löjlig. Tackolov så har jag min mamma som själv är lite medial av sig. Jag pratar av mig mycket till henne om det jag är med om.
Det är ett stort stöd.

Det kommer alltid finnas människor som gör sig löjliga över oss mediala, men så finns det också alltid någon som kommer tro på dig. Om din familj inte gör det, så kanske du har en vän eller släkting. Ta inte för illa upp. Se det istället som en gåva, att det är just DIG andarna vill prata med!

Hej Jenny ja det är bra om dina föräldrar vet om vad du sysslar med och dina intressen.

För det hjälper dig bara i framtiden att vara öppen och ärlig för sina föräldrar.

Sedan så är det en annan sak du bör tänka på det är att enligt etik och moral för seriösa medium så är det inegn som kommer ta emot dig eftersom du är under 18 år utan att ngn av dina föräldrar är med.

Finns även skrivit i alternativ lagen vad som gäller för alternativ behandling och rådgivning för barn.

Vet att det är flera medium som planerar att starta upp mediala  ungdoms cirklar för att öka kunskapen för det andliga för barn vilket jag tycker är jätte bra,

men misstänker även där att man ska ha förälderns medgivande till detta.

Dels så lättare för dig att berätta  om ditt intresse redan nu så kanske du har lättar om några år att kanske gå med i en sådan  ungdoms cirkel.

Dels för att utvecklas medialt gör ont i bland och många saker kan dyka upp som man inte förstår och då är det jätte bra att ha ngn att prata med och det är dina föräldrar som kan hjälpa dig bäst i detta avsende.

Är du osäker så låt dina föräldrar läsa på detta forum och se att det är ett seriös forum du är inne på så kanske det kan underlätta lite.

Hälsningar Lasse

Jag tycker du skall ha en öppen dialog och lyssna på dina föräldrar. De vet mera om DIG än folk som hänger hela dagarna på ett forum om spöken ialla fall

Som med allting ska man väl kanske vända sig att bekänna sig till dem man tror lyssnar eller kanske har ett gott råd. Självfallet kan man ju vända sig till personer som man tror har en sund åsikt även det inte nödvändigtvis måste vara ekvivalent med kunskap. Samtidigt är ju föräldrar, liksom alla människor olika, och förmodligen vet en person bäst själv om han eller hon ska delge dem - eller en nära vän som verkligen betyder något för en - en sak som kan komma att förändra relationen på ett tråkigt vis. Likaså kan ju en relation i ett sådant utbyte lyftas mot högre skyar…

Jag Har Läst igenom alla era svar och jag tycker att det är jätte bra. Jag har berättat för mina föräödrar vissa saker jag har upplevt. Men jag tyckte inte att det var någon större mening för jag berättade att telefon luren hade bara slängst av när det ringde sa mamma att det var katten. När jag hörde en knackning i väggen sa mamma ett det var en liten mus. Men så dum är man ju inte. Liksom en mus kan ju inte knacka som en vuxen människa. Så när de ger mig såna förklaringar så tycker jag att det känns helt meningslöst. Men om jag en gång i livet vill lära mig mer om sånt och jag är under 18 år så ska jag givetvis prata med min mamma och pappa.

Kram Jenny

#8 Jag tror att dina föräldrar gärna först vill se logiska förklaringar, det gör jag också :) Sen är det vanligt att man som förälder gärna säger att det är något annat för att barnet inte ska vara rädd, man vill skydda sitt barn men det kan bli fel när dom säger så och man kanske vet att det inte är en katt som har orsakt det t.e.x. Så det är nog inte för att dom inte tror på dig.