Jag har gjort självhypnos med hjälp av Meditation jag hittade på youtube. Mitt var det var började jag påstå att jag levt 1500 någon gång och sa Mongoliet. Jag såg svarta stränder. Svart hår, frisyr, långt på en man som gick framför mig. Lite annat med.

Vad som störde mig var känslan av närvaron av någon jag känt i detta liv nu, så jag önskade avbryta. Jag blev uttråkad. Någon annan som blivit uttråkad?
Någon annan också tyckt att man känner närvaro av någon som man inte vill som bara kommer och sabbar ens Meditation? Ursäkta att jag är pessimistisk.

Det enda ljusa i hela meditationen var att jag såg ner på ett litet barn, en baby var det och att vi vandrade, jag och den där mannen då, framför mig, och uppför ett berg eller sluttning. Mitt var det var var det som att jag blev lättare, min själ, bröt mig igenom och upp, som att det band jag hade med mannen som innan gått före mig (han med det svarta håret) och den jag kände var samma som detta liv nu. Sen nu tänker jag hur kan man ha tunga band med någon nu som varat ända sedan 1500 talet? Är inte det en väldig lång tid?

Det jag har lyckats googla mig fram till nu verkar stämma (men så vet jag inte hur mycket jag registrerat omedvetet från kanske skoltiden om läst om Mongoliet. Mig veterligen vet inget särskilt om Mongoliet. låter kanske krasst men har inget särskilt intresse av Mongoliet).

Är det mitt moderna ego som stör meditationen varför jag inte kan ta till mig den lärdom som jag tycker borde ingå i konceptet om det nu är en själsfrände jag återupptäckt? Jag blir bara så anti. Det är först efteråt jag tänker men det här kan ju faktiskt vara intressant och försöka hitta information om landet och tiden och se om något stämmer. Men där och då blir jag som ett trotsigt barn. Är jag den enda?