Jag måste bara berätta detta. Då det hände när jag var tillsammans med mitt ex så vågade jag inget säga även om han trodde att jag var lite av ett medium, hade nåt, nån talang inom området, fast jag inte såg mig själv som det alls och var rädd för mig själv tom när det gällde den biten. (Finns familj, släktingar som varit så tror detta är ärftligt). I alla fall jag var rädd för att bli sedd som galen. Jag blev sen rädd att existeringen av ett barn och vid uppbrott att pappan då skulle använda det emot mig om velat ha mer eller full vårdnad, att jag var galen då på nåt vis.

Det hade hänt innan i mitt liv, få gånger, då jag öppnat truten utan att ha tänkt mig för, och då märkt hur vissa tagit ett steg tillbaka, blivit rädda för mig just därför att jag har haft rätt.

Så jag slöt mig mycket för jag ville inte skrämma nån. I min barndom skrämde jag vissa medlemmar av min familj som ville jag skulle genomgå psykiatrisk utvärdering om jag hade nåt medan då någon kämpade (som hade nära familj, släktingar som var som jag) emot och sa att det jag hade var inte att jag var psykiskt sjuk utan då på nåt sätt öppen.

De fick i alla fall vad de ville och visar sig att jag inte led av någon psykisk åkomma men oavsett vad så ärrade den upplevelsen mig att verkligen inte låtsas om detta. Vad det nu var jag hade.

Sedan i vuxen ålder av egen fri vilja så gick jag också igenom samma sak för jag ville verkligen veta, bevisa för mig själv om det var nåt psykiskt eller nåt annat och slutsatsen var att det var inget psykiskt i alla fall. Sen om det andra förstår jag att de inte får eller kan uttala sig om.

Därför vet jag att jag slöt mig i min relation med exet när han väl började sniffa att det var nåt och sen inte ville släppa det.

Och just den här "sjukan" jag haft att jag vill ha konkret, vill ha bevis osv och ska inte säga något förrän jag med all säkerhet vet. Det gjorde också att jag höll det för mig själv. För jag intalade mig själv att det var ju inte på riktigt.

I alla fall, detta är vad som hände:

Jag kände av en närvaro, en viss personlighet i vaket tillstånd och i drömmar. Detta är helt omöjligt att förklara för andra (trodde jag då) och kände mig ensam i det. Det var mycket fint måste jag säga och då jag var i det så minns jag att jag tänkte att det här är si och så kön. Den här är inte född än. Det fanns kärlek mellan mig och den här sk barn-att-bli anden. Just känslan av att känna, veta dess personlighet var mycket stark. Jag var redan ihop kopplad på nåt vänster med den här barn-anden. Vad jag inte visste om då var att även om jag trodde graviditet låg långt borta i vår framtid, om det nu skulle ske ens, så ville dåvarande att det skulle ske nu, nu, nu, och ja, gjorde lite grejer för att försöka få det till det resultatet. Nåt jag måste säga förstör tilliten. Respekten för mig fanns ju inte där.

Så jag kände alltså barn-anden innan jag ens visste om att han trixade och hade sig för att jag mycket väl kunde bli gravid. Så jag kunde ju inte omedvetet i alla fall fantiserat ihop detta, drömt, sett fram emot detta då det för mig inte fanns på kartan.

Det har inte varit enda upplevelsen jag haft av att få besök av en framtida ej-född-än människa. Magiskt, säger jag bara.

Senare så har barn berättat för mig om saker som hänt som om jag, vi blivit studerade på avstånd på nåt vis, "spionerade" på, och barn varit så små då och detta bara kommit över plötsligt och berättat och sedan tänker, pratar, gör barn nåt annat, och man bara står där och tappat nästan andan för hur kunde barn veta? Det jag vet vare sig jag eller nån annan berättat vad så innan kom till ens?

Jag har varit väldigt noga med att inte då sprida detta för rädd att barn tycker det är negativ uppmärksamhet, har kanske glömt det osv och kanske inte ens vill att jag ska berätta för nån annan i våra liv. Så jag har liksom bara behållit det för mig själv (tills nu jag berättar det för er) och myst i det. Tänker absolut inte grilla ett stackars barn bara för att få mer bevis eller ej då jag vet att man kan känna sig sårbar, ej trodd osv i det, att det kan kännas obehagligt, så jag har bara nickat och sagt något och inte gjort nåt stort av det. Barn måste ju också få känna att man kan lita på mig .

Är det nån annan här som haft samma erfarenhet så snälla dela med er