Vi lever i en självupptagen värld. Mycket kretsar kring det egna jaget och personlig utveckling. Och självklart behöver vi både ta hand om oss själva och utvecklas. Det är liksom därför vi lever här på jorden.
Ibland träffar vi på människor som vi upplever som jobbiga, personer som kanske rent av gör oss illa. Dessa människor kommer i vår väg, inte för att skada oss, utan för att vi ska lära oss något av upplevelsen, bli klokare och få nya insikter.
Kanhända ställs vi då och då inför oförklarliga saker. Kontakter med andevärlden, mystiska ljud och händelser i våra hem eller oförståeliga drömmar? Även dessa sker för att ge oss visdom och lärdom.
Min erfarenhet, efter mängder av samtal med personer av varierande åldrar, kulturer, religioner, åsikter och annat, är att dels det egna jaget tar alldeles för stor plats, dels att människor idag är oerhört lättskrämda och dels ett helt enormt kontrollbehov.
Nu menar jag inte alls att man ska utplåna det egna jaget eller sluta ta hand om sig. Absolut inte! Att sköta om sig själv är oerhört viktigt, eftersom relationen med det egna jaget är den enda relation som garanterat är livslång. Vi ska alltså bry oss om oss själva och ta hand om oss efter bästa förmåga.
Men mitt jag är inte huvudpunkten i universum och det är viktigt att inse. Med det menar jag att mina tankar och det som är självklart för mig, inte delas av alla andra. Var och en har sin verklighet, sin sanning och sina erfarenheter.
Det här med att vara lättskrämd, tro att någon eller något vill en illa, vara misstänksam och rädd för olika fenomen är starkt förknippat till kontrollbehovet.
Vi lever i en osäker och stundtals rätt otrygg värld. Saker och ting förändras allt snabbare och det är svårt att hänga med och anpassa sig.
Jag har, genom åren, stött på en stor mängd människor som är så otrygga och som har så stort kontrollbehov att de inte kan slappna av en enda sekund. Flera av dem har andliga upplevelser och kopplar det direkt till onda andar och att någon vill dem illa, när det oftast är någon förfader som ger sig till känna av ren omtanke.
Vad jag kan sakna hos dagens människor är tillit. Tillit till det egna jaget, till upplevelser och händelser som de råkar ut för. Tillit till att de enbart utsätts för sådant de klarar av och för att de ska lära sig något, dra kloka slutsatser och få nya insikter. Istället är min upplevelse att många reagerar med osäkerhet, rädsla och ibland ren panik över förlorad kontroll.
Min erfarenhet av många nu levande människor är att så snart något händer som de inte har full kontroll över, reagerar de mycket negativt. När meningen är att vi ska reflektera med nyfikenhet och tillit till att högre makter inte utsätter oss för mer än vad vi kan hantera.
Detta är mina insikter och tankar efter att ha levt hyfsat länge här på jorden.
Kärlek!
*