Så, eftersom somliga individer tar så illa vid sig när jag ställer vissa frågor men ännu mer av det skäl att jag får högvis med meddelanden fyllda av värme, väljer jag nu att bjuda på mig själv en aning.

Jag har från och till varit en aktiv dagboksförfattare, dock inte just nu - inte heller sedan ett år tillbaka ungefär. Uppskattningsvis har jag skrivit tio tusen dikter av varierande kvalité, men många på slutet har varit allvarligt välkritiserade.

Som person är jag egentligen mycket ödmjuk, jag är inte särskilt ful och jag har en stämma som inger trygghet. Tråkigt nog kom många på köl med mina tidigare inlägg och det hade jag förstås räknat med. Vid något tillfälle skall jag yppa varför frågorna jag ställde placerades som de gjorde - det tillfället är inte nu. Förmodligen kommer det inte som någon klarläggande julklapp heller, somliga till besvikelse. Glöm inte ordet rot bara, det är viktigt.

När det gäller det onaturliga är det för mig i sig spännande och jag söker ständigt svar på de oräkneliga frågor jag har. En del kallar mig överanalytisk, låt gå för det, jag fungerar så. Jag sammanfattar det som sägs, vad det svarar på, stämningen, allt jag vet om en person osv till en helhet som i sin tur hjälper mig att svara åtminstone delvis på en fråga som jag kanske inte ens yppat. Svaret på saker jag vill veta och förstå ligger för mig ofta i sökandet, vilket någon nämnde.

Som en liten extra gnista i mitt självbeskrivande har jag rotat fram ett gammalt dagboksinlägg, daterat till den 22 januari 2006.

Läs inte vidare om detta faktiskt inte intresserar dig. Dagboksinlägget innehåller mycket troligen information som för de flesta är av fullständigt ointresse. I rätt tanke kan det förstås ändå möjligen berika på något vis.

---

Luna

Jag ska strax gå och lägga mig. Eller, näe det ska jag inte. Jag borde, men det blir inte av. Jag är inte trött - det är jag sällan längre. Iofs, ibland är jag trött, men jag sover inte eller sover inte så bra för det. Jag var sjuk mer eller mindre hela förra veckan och var hemma från jobbet från och med i tisdags. Rätt skönt att vara hemma och vila upp sig lite. Jag känner mig inte frisk än men heller inte så sjuk att jag inte kan jobba. Så jobb, det blir det. Börjar sju imorron och slutar före fyra. Hyggliga dagar faktiskt - med undantag för att jag inte njuter av tidigare mornar precis. Men det var värre förut då jag började halv sex. Det var inga kärleksfulla uppvaknanden precis.

Det blir inte alltid som man vill och jag är ledsen för att jag inte kan välja vem jag vill ge mitt hjärta till. Det väljer själv och jag vill inte låtsas ge något som jag inte kan. Mitt hjärta är någonannanstans - om det ens längre finns något hjärta kvar. Det frös till is för ett par år sedan och då av ett skäl man inte lätt kommer över. Jag saknar henne, riktigt mycket ibland. En vän frågade mig idag hur jag klarar mig. Hur jag mår och hur det har blivit nu såhär efteråt. Jag gav nog inget riktigt fullständigt svar på det. Mina tankar är i kaos, min själ har flytt och mitt hjärta längtar bort. Jag svarade att jag försöker se på det på så vis att jag är tacksam för den tiden vi fick, även om den njutningens pris är evigt lidande. Det är värt varenda tanke om sorg, varenda deppiga suck och förtvivlade svackor jag genomlevt efteråt. Om jag fick en ny chans och möjligheten att kunna välja bort henne, och därmed bli kvitt allt lidande, skulle jag ändå inte göra det. Jag älskade henne verkligen. Det gjorde jag.

Imorgon ska jag börja läsa Matematik C, på Komvux. Jag tycker det är pinsamt eftersom det visar att jag varit värdelös nog att anförskaffa mig IG på den kursen tidigare. Det är ingen upplyftande tanke men det ska bli skönt att ha klarat av det, för det tror jag nog att jag gör. Det hänger visserligen mycket på läraren - i mitt fall - och hur denne får mig att inspireras till att vilja engagera mig. Tråkiga lektioner leder mig ingenvart och då är alltihopa bortkastat. Visst kan man tycka att det är mitt eget ansvar men det där med skolan är på något vis triumfen av oansvarighet, det var sista utposten man hade innan man plötsligt - över en sommar - skulle vara vuxen. Vi får se hur det går.

Min gamla chef försökte köpa mig tillbaka till hans arbetslag. Han kom förbi min nuvarande plats och frågade om jag skulle vilja börja på det ställe där han nu är chef. Jag tackade, åtminstone tillsvidare, nej.

Jag behöver färga håret igen. Det börjar ljusna och jag tycker om när det är lite mörkare. Kanske blir det gjort i veckan, kanske inte.

Just nu känns det som att jag lever lite i en situation där det går som det går. Det är inte hållbart i längden och det är inte på något sätt utvecklande för mig som individ, men jag pallar inte att försöka mig på något krångligare nu.

En bekant till mig menar att tjejer, åtminstone de hon har i sin närhet, inte är intresserade av att skaffa vänner utan hellre vill ha pojkvänner. Det kan jag väl förstå men jag vill helst komma in i ett förhållande genom vänskap. Kan man prata om allt, göra saker tillsammans och få varandra att må bra - då har man en bra grund. Det tycker jag iallafall. Annars blir det lätt pannkaka av alltsammans när man rusar in i något som man egentligen inte känner till. Visst kan sådan spontanitet mynna i något bra men det är ändå rätt osäkert. Och ofta har väl åtminstone den ena parten blivit ledsen i slutändan. Det är min erfarenhet. Mitt hjärta längtar bort men det måste ges tid att komma i hamn.

Jag vet inte varför vi inte pratar längre. Jag är rädd för att jag sa eller gjorde något som misstolkades eller sågs som rent korkat på en fest för inte så länge sedan. Det är trist för det kändes som att hon förstod så mycket av hur jag kände. Nåja, vill hon inte så vill hon inte. Jag tänker inte försöka tvinga henne heller. Jag hänger kvar ett tag med dörren på glänt och möts den av tomhet och tystnad så försvinner jag sedan med snön i vårsolen.

Vill lära känna mig bättre? Ja, jag säger då det. Jag är ingen särskild att lära känna bättre egentligen. Jag är ganska tråkig, ofta surmulen och svår att nå in på djupet hos. Scratcha ytan kan man göra och där finns nog en rätt god och glad person, men sedan finns allt det andra.

Jag började skriva på min bok igen. Fast det dröjer nog länge innan det blir en bok utav det. Men en dag vore det roligt att få den bunden som en tjock bokhylleutfyllare, om inte annat. Den här gången skrev jag om månen;

"Då timmarna försöker dölja världen i mörker, då visar du din styrka. Du omfamnar parkernas trädstammar och låter daggen som återföds varje natt att glittra. Bänkarna vilka står uppradade längs de grusgångar som delar gräsmattorna faller under din kyliga slöja. Året om, i höstlövens prassel såväl som på vinterns himmelskt fallna täcke lever du och leker bland skuggornas mörker. I dimmor som lyfts av en solstekt mark såväl som på de nyknoppade vårblommorna låter du din tysta kärlek glänsa.

Långa strimmor av obelysta mörkerland spretar ut där du inte kan nå fram och förvisa avsaknaden till ljuset. Ibland händer det av olika skäl att du hindras från att göra det du en gång skapades för. Somliga dagar kan oresonligt skyl få din uppmärksamhet i svacka. Din kamp är evig och det är den därför att du är ensam att bära din börda. Du har fått det som blivit över, natten är din. Om längtan till din syster någon gång blir dig alltför stor och du väljer att möta hennes värme, då faller allt i djupaste natt. När ni båda ser bort från den värld ni sattes att vakta kommer den att omslutas i mörker.

Barnsligt är ditt lynne som så gärna vill ändra på saker som borde låtas vara ifred. Du lyfter haven och vänder vågorna men ångrar dig sedan och släpper ditt grepp. Du kan få vindar att förvirra sig bort till platser där de aldrig förr varit och du kan väcka ekon i människornas hjärtan som får dem att göra de mest oberäkneliga ting. Nuförtiden är det bara vargarna som minns varifrån du en gång kom. Med sina klaraste stämmor hyllar de dig och era gemensamma minnen. De delar ditt hjärta och utan dig vore de för evig tid förlorade.

Jag är dig tacksam för allt som du givit. Likt ett eko av en pianoklang, efter en avslutad melodi, avslutar du min dag. Det är inte ditt fel att somliga finner blodtörst då du lever med största lyster - det var inte du som förmörkade deras själar.

Du visar mod och är som starkast då din syster är långt borta. Du är Luna, du är månen och du ska för alltid finnas kvar."

Pay me, and I shall be your behowled moon.

---

Se, mitt mynt hade också två sidor. Fundera på den du!