En släkting lämnade jordelivet i torsdags förra veckan. Det var inte oväntat om än alldeles för tidigt. Hen var bara 53 år gammal.

Hen hade levt ett olyckligt och svårt liv, kantat av misslyckanden och missbruk och dog utfattig i massiv organsvikt. Hela personens levnad har enbart varit sorglig från början till slut, tyvärr.

De närmaste anhöriga har mest ryckt på axlarna. Dödsfallet har varit väntat i många år och ingen är förvånad.
Tvärtom verkar de flesta känna lättnad över att personen äntligen fått frid. En frid som hen aldrig fann i jordelivet.

Vi pratar aldrig om andliga saker i släkten. Det är inte så det funkar och de flesta är ateister och pragmatiker.

Men de senaste dagarna har jag fått syner och visioner av släktingen som nyss gått bort. Inte skrämmande eller störande på något vis, men hen visar sig för mig med en lättnad och ett leende jag aldrig sett hos hen i jordelivet.
Min absoluta övertygelse är att hen äntligen upplever frid och lycka, lättnad och bekymmerslöshet.
Och hur mycket jag än sörjer att hen inte finns bland oss kan jag inte känna annat än frid över den känslan att personen numera mår bättre än någonsin, där på andra sidan! Gång på gång dyker hens ansikte upp framför mig och ler stort.

Vill gärna ta del av andras erfarenheter av liknande upplevelser!

Kram