Jag kan egentligen inte svara på din fråga men jag kan berätta om ett tillfälle jag var med om för några år sedan.

Jag åkte spårvagn i Göteborg. Satt på yttre sätet bredvik en liten tunn person med munkjacka med luvan uppe. Jag minns att jag undrade om det var en pojke eller flicka.

Vi åkte ganska länge bredvid varandra. Vid en hållplats reste sig "personen" upp för att gå av utan att säga någonting .Jag flyttade mig snabbt till fönsterplatsen men när jag satte mig var sätet alldeles kallt. Jag vände mig direkt och kunde inte se denna lilla människa någonstans, det handlade om sekunder.

Man brukar ju alltid känna den andres "rumpvärme" kvar i sätet på bussar eller spårvagnar när man byter plats.

Jag har funderat mycker på detta och sammantaget med en massa andra händelser jag varit med om genom livet så går det bara inte att vifta bort.

Jag har ännu inte blivit medlem här och vågar fortfarande inte berätta om allt jag varit med om.(jag har iallafall skrivit ner det).

Jag vet inte om jag är medial/synsk eller vad man kallar det men det är inget jag har försonats med…

Okej…jag ska sluta åka spårvagn….här i Gbg.  eftrsom man vet inte vem man sitter brevid.

Jag kan berätta om när jag var ca 18 år och pendlade mellan Trollhättan och Uddevalla. Bodde i Thn och studerde då i Uddevalla. En morgon som vanligt satt i bussen på väg till skolan. Mycket folk och många stop på vägen. Jag satt och tittade ut genom fönstret och ser en kvinna som vinkar till bussen att försätta att köra för hon skulle inte med….Tänkte inte mera på det förrän efter ett par kilometer och då står samma kvinna vid vägkanten igen och vinkar förbi bussen…..då började jag undra om jag var tokig. Det var nästan omöjligt att hon skulle ha kunnat ta sig ditt före bussen.  Jag har funderad länge på vem/vad det var jag såg den morgonen……var det en levade varelse eller någon från andevälrden….

Hej Bumbleboo!

När du skriver det där så dyker en senare händelse upp i huvudet, min kvinnliga vän är för närvarande bosatt i ett av våra grannländer, och för cirka ett år sedan fick hon på andra sidan gatan syn på en flicka i ungefär de åldern jag beskrev, flickan tittade på henne med ett leende, min kvinnliga vän tittade bort ett kort ögonblick, men då var flickan borta. På öppen gata.. Apropå den flicka vi såg tillsammans, så hde hon också en huva på sin kappa, som hon hade uppdragen över huvudet. En gråaktig, kanske åt  beige hållet om jag drar mej till minnes.

Mirjami>>>>>>>> Låter spännande, jag ryser av välbehag samtidigt som av nyfikenhet och jag vet inte allt, så mycket oförklarligt ikring oss.

Benkan.>>Munkjackan med luvan på min lilla person var grå…

Mirjami>>Visst blir man fundersam och förmodligen får man aldrig några svar…

Om Ni/Du inte redan gör detta så ett litet råd som jag själv anamade häromdagen trots att jag blivit uppmanad flera gånger tidigare (Bumbleboo har gjort det)
Skriv ner alla upplevelser, tankar och drömmar och gör det i en liten speciell bok som bara tillhör just Er/Dig.
Använd inte datorn utan skriv förhand.
Själv är jag lat och använder gärna tangenterna men jag lovar, när man väl börjat skriva går pennan av sig själv och ännu fler detaljer framträder oftast av sig själv.

Spännande berättelser, tack för att Ni delar med Er

Hellas, tack för ditt tips, en gång för några år sedan, satte jag mej vid tangenterna, kände mej "djup" på något vis, efter en kort stund bara flöt det på, jag skrev till mig själv, ifrågasatte, varför finns man, os v. Jag har aldrig förr varit djup av mej, det bara kom av sig själv helt plötsligt, skrev nog över två A4-sidor, tror jag har det kvar nånstans.
Ja de upplevelser jag har haft med min kvinnliga vän, både nära och på avstånd, är enormt fascinerande för mej.

Jag tror att man har hjälp från andra sidan när man skriver,  jag bara väntar på att jag ska släppa pennan och den fortsätter av sig själv

Hellas>> Jag har precis som du skrev en liten svart bok där jag skriver ner allt och det är väl mitt sätt att närma mig detta skrämmande/overkliga som jag som sagt har svårt att försonas med. Vet inte hur jag ska göra eller börja…

Då är ÖN enbra början, smyg runt lite och kika på inlägg, mycket är bra, en del annat fär mindre bra men allt är ju relativt.
Väldigt många är rädda för det de upplever och vill inte vara med men jag är helt övertygad om att här kan man få hjälp med dels metoder för att hantera det hela men även för att kunna "stänga" av sig så att det inte bara ramlar på utan vidare.
jag är absolut inget medium men det finns många medium här på ÖN som kan ge väldigt bra tips!

Men jag ser det som en otroligt stor gåva så förhoppningsvis kommer du en dag vara glad åt det du har samt även utveckla den delen.
Det viktiga är dock att komma ihåg att vi lever här och nu så fötterna på jorden, dessutom att mycket har en naturlig förklaring så att man är kritisk i sina upplevelser, fast jag vet att man vet direkt när man ser något som är riktigt, man bara vet helt enkelt!

hm, när min äldsta dotter var 14 så började hon bli hemsökt, var natt. Andarna stod bla. och skakade hennes säng för att få hennes uppmärksamhet, med resultat att hon inte klarade av att sova ordentligt och hade ständig huvudvärk.

Hon har alltid sett andar runt omkring sig och påtalat detta, men jag har väl inte riktigt tagit det på allvar. Nu började de dock att visa sig även dagtid, frekvent.

En återkommande besökare är en liten flicka klädd i ålderdomliga, bruna kläder.

EN dag när hon hade åkt bussan långt bort, till ett stort köpcentra, så berättade hon att denna lilla flickan även hade sprungit efter bussen, när hon körde förbi.

Förunderligt att andarna hemmavid, även tar sig ut till andra platser i storstaden.

Kan det kanske vara så att dom är bundna till henne personligen och därför hänger på, dagtid också, kanske?

Ja…det var nog en bra ide att skriva ner allt…för i mellen så glömmer man ju av händelser som man har varit med om. Det där berättelsen om när jag satt i bussen hade jag helt glömt av tills jag var här och läste lite….. Tack för tipset