Mellan mig och min mamma finns knappt några likheter. Varken till utseende eller personlighet.

Men visst kan mammor och döttrar vara ruggigt lika i både sätt och utseende.

hej det är väl det man minst vill vara dvs lik sin mamma, jag är rätt lik min mamma både till utseende o humor på både gott o ont*L*men telepati har vi nog inte mellan oss

Man kan ibland fundera på varför vi inte vill vara lika våra mammor… (känner så själv) de har ofta slitit hårt för att vi ska ha det bra och gjort det bästa de kan… Är mamma själv och kan förstå om barnen känner så samtidigt som det känns lite sorgligt. Man vill ju alltid sina barns bästa, även om man inte är så super alltid.

min man brukar skojja och säga när vi pratar om de egenheter som min mormor, mamma och jag har. "den enda trösten man har, är att det späds ut lite för varje generation".

Jag är inte lik min mamma. Hon går med samma mönster från generationerna men själv har jag brytit dom. Men ända sen jag var väldigt liten så har jag inte känt någon samhörighet till mina föräldrar, så det kan ju beror på det också att jag inte ville följa hennes fotspår.

#5 jag känner som du… jag har brutit så mycket så att jag tror att min mamma inte riktigt vet hur hon ska bete sig mot mig längre. Kvinnomönstren i min släkt är inte så positiva… men ändå så förstår jag ju att mamma precis som hennes mamma gjorde sitt bästa. De gjorde så som de var lärda att göra och det är ändå lite ledsamt att vi tycker att de är så "dåliga" så att vi gör allt för att vara annorlunda (samtidigt som jag aldrig i livet skulle vilja vara som hon ).

#6 Jag tycker om min mamma men hon har aldrig känt som min mamma och det vet hon om för vi har pratat om det. Däremot en av mina mostrar, som kanske var min mamma i ett tidigare liv. När jag var liten och hade lärt mig säga mamma så skrek jag hysteriskt och ropade mamma efter henne när hon hade hälsat på oss och skulle gå t.e.x. Jag har tillbringat mycket av min barndom hos henne, under ett år bodde jag hos henne också. Märkligt? egentligen inte och både mamma och moster förstår när vi har pratat om det.

:-) intressant! Jag tycker oxå om min mamma. Visserligen har hon inte varit mycket till mamma för mig men ändå.

Jag kan bara känna, som mamma själv, att det känns lite sorgligt att tänka att mina barn kommer att sitta och prata så här om mig och att de aldrig i livet skulle vilja vara som jag…

Jag o min yngsta dotter får ofta höra.. Å GUD va ni e lika varandra! Oxå står vederbörande där o tittar på oss med två stora uppspärrade ögon! Ja, säger jag, vi är ju mor o dotter.

Telepati mellan oss två förekom när min dotter var mellan 7-15 år. Nu är hon 18 o telepatin har nog försvunnit helt!

Det låter så mysigt att ha det så… jag är iofs ganska tight med min 7-åriga dotter med! *glad*

Jag står inte heller min mamma så väldigt nära, jag var mest hos min mormor som liten och det är där jag hör hemma.
Men jag älskar förstås min mamma ändå men som sagt, någon förtrolighet har det aldrig varit, tyvärr.
Jag har nog också varit den som brytit mönstren i den kvinnliga delen av släktlinjen.

Däremot så är min dotter (18 år) och jag själv väldigt nära, jag får säga åt henne ibland att jag som mamma inte SKA veta allt i hennes liv, men hon säger med tårar i ögonen att hon ju vill det.
Samtidigt det är oftast inte sockersött mellan oss, vi är rivjärn bägge två så hejåhå vad det ofta är livat i stugan.

Min dotter blev så arg när hon var liten. Hon kunde inte förstå att flickan på svart-vita bilden inte var hon, utan mamma.

Dottern…

På tal om trådens innebörd, mamma är lik sin mamma. Hur många av er är det som följer mammas traditioner och andra göranden?

#14 Nää, jag kan inte komma på någonting som jag gör som min mamma. *funderar* Nej, kan inte komma på nåt faktiskt.

#14 Jag har också brutit med generationer av traditioner och istället gjort mina egna och sökt mig fram på mitt eget sätt. Jag var mycket självständig redan innan tonåren, flyttade hemifrån tidigt vid 16. På många sätt revolterar jag fortfarande mot henne, trots att hon gick bort för tre år sen. Nä, nån julstädning ala mor Birgitta, det blir det inte…

Däremot tittar hon till mig regelbundet.

Hmmm. nix, jag kommer inte på någonting förutom gester men det är ju genetiskt, vi har väl liknande muskelatur och rörelsemönster.

Jag har inte tagit med mig så mycket hemifrån som mamma gjorde.
Flyttade hemifrån när jag skulle fylla arton och kunde inte så mycket om mat och bak då utan har lärt mig under åren.
Utseendemässigt är vi inte lika förutom rumpan som har gått i arv i flera generationer och jag har "skänkt" mina döttrar en bit av detta arv. Men vi har jobbat ihop i många år och nu är det mina döttrar och jag som jobbar ihop ,(mamma jobbar x-tra ibland trots pensions ålder är inne för länge sedan)

Däremot att jag samlar på saker och har svårt att göra mig av med något kommer nog från mamma.
Pappa har haft storstädning i ett förråd vi har i affärsbyggnaden och han har kastat allt snart, då menar jag verkligen allt. Mamma och jag har räddat undan Höganäs kärl och några andra grejer som vi tyckte om, och pappa blev arg. Och inte fick vi fara iväg till varken Erikshjälpen eller loppis med prylarna för det var ingenting att ha tyckte han. En jättefin gammal pigtittare, gamla lampor och mycket mycket fina prylar, så de som letar på tippen gör säkert dyrbara fynd, grämigt tycker jag, men det är hans ärvda saker och lite till tror jag.

Haha.. jag kan höra när min mamma nämner mitt namn..  Och då skiljer det 2.4 mil åt och vi pratar INTE i telefonen.  Jag brukade ringa upp henne och fråga vad hon ville.. hon blev lika paff varje gång från början, men nu ringer jag inte och frågar längre. (det blir lite mycket varje gång hon tänker eller pratar om mej, så då skulle jag nästan få bosätta mej i telefonen)