jag var död i 20sekunder
Men kom tillbaka
finns det någon som varit med om samma jag behöver prata
kram Shaddow

Kan du inte berätta mer?
Jo självklart
Efter 7,5 års funderande o cellprovs kontroller o 3små operationer för att ta bort dårliga celler på min livmodertapp,
så beslöt jag mig i konsultation med läkarna att ta bort livmoder eftersom cellförändringarna inte vill förvinna
så jag lages in på lasarettet den 12 nov prover o ekg togs allt var bra inför operationen på tis dagen efter,,
på natten drömde jag att något skulle hända att något skulle bli akut o jag skulle få gå före.
Jaf tänkte inte såmycket mera på den drömmen,,men något i mitt undermedvetna var larmat.
så när jag låg på operationsbordes på väg att sövas sa jag till narkossköterskan att jag lätt går ner i pulsen till 40slag i minuten,,utan att det är något farligt..
Så de ringde en klocka för henne hon var extra vaksam vilket var tur.
Dom han presis skära igenom allt o öppna upp o se livmodern då trilla mitt blodtryck o puls ner till 40 slag i min …dom gav medic o det stabiliserade sig lite,
dom fortsatte men då trillade allt o mitt hjärta stannade , så dom tordes itne fortsätta utan sydde ihop mig o ilfart till iva
så jag har livmodern kvar o även så mina cellförändringar
nu väntar jag på en hjärt undersökning, men jag tror itne själv att det är någt med mitt hjärta de känns inte alls så
kram Shaddow

Usch, det lät läskigt! Men vilket skydd du har som var beredd själv och dessutom gjorde dem förberedda! Kanske ska du ha din livmoder kvar?
Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?
Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

jag drunknade som 8:åring och var då över i ljuset. Om du vill, så kan du prata med mig.
Ja du Hoppfull Jag har åxå tänkt i den termen men har inte kommit fram till något ännu.
Men jag är fullt övertygad att jag här i framtiden vet hur jag ska göra.
Det som är mest jobbigast är att min familj inte alls kan förstå hur förändrad jag känner mig i min själv o mina värderingar har verkligen förändrats

Det förstår jag att det måste kännas jobbigt! Är din familj andlig? Jag är ganska ensam i min familj med om "andlighet" om man nu kan kalla det för det. Men jag tjatar med dem så att de ska vidga sitt sätt att tänka även om de inte själv blir intresserade.
Hoppas att du hitta någon att ventilera med om du känner att du behöver det mer än så här i ett öppet forum!
Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?
Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.