Natten efter min brors begravning drömde jag att jag såg min egen kropp djupt sovandes i min säng. Bredvid mig låg min hund, tätt intill och jag slogs av tanken hur mekaniska och organiska våra kroppar såg ut där de vilade som formade ballonger som rytmiskt fylldes och tömdes på luft. Jag hörde ljudet av mina egna djupa andetag medan jag sakta drogs uppåt, längre ifrån min kropp tills jag slukades av rummets vägg. Jag omgavs av ett djupt mörker som snabbt fylldes av vackra figurer som snirklande dansade omkring i de klaraste färger jag någonsin har skådat. De skiftade i alla färger och former. De blandades med varandra och bildade nya former medan dom strålade med enorm glans i oändlighet. Hur mycket jag än försöker så går det inte att beskriva skönheten och allt det vackra jag upplevde rättvist med ord. Ett starkt ljus bröt mörkret och strålade mot mig. Jag kände mig fylld av kärlek. Det var min bror som visade sig som ett enormt sken av ett obeskrivligt rent vitt ljus. Utan ord så sa han till mig -Jag är mäktig nu. Jag vaknade med ett ryck och kastade mig upp ur sängen med häftiga andetag. Det kändes som om jag hade hållit andan en längre stund. Sovrummet låg tyst i mörkret och jag såg mig om i sovrummet. Ett lugn spred sig i min kropp och en stark känsla av ro och lycka fyllde mitt inre. Det fanns ingen tvekan om vad han ville förmedla till mig, han var mäktig nu.