Har krupit runt här på forumet ett tag nu och länge debatterat varken jag borde dela med mig av mina upplevelser eller ej. Känns förvånansvärt ganska sårbart, hehe. Försöker ändå (innan jag förlorar modet helt), så får det bära eller brista. Kanske också bör varna att inlägget säkert kommer att bli lite längre också, så jag ber om ursäkt för det i förväg. 

Jag har alltid trott på det övernaturliga - har sedan barnsben varit en självklarhet för mig. Vill inte gå in i alltför mycket detalj, men jag förlorade min pappa i ett krig när jag var liten och är själv tursam att vara vid liv. Saker man får se i ett krig kan man tyvärr aldrig riktigt rensa ur tankarna och självaste konceptet av döden tar sig an en ganska unik mening. Den blir mer verklig på något sätt, känns mer nära. Så mina få första år på denna jord cirkulerade en hel del kring just döden - kanske inte så värst konstigt med tanke på omständigheterna. Hursomhelst så har döden alltid spelat en stor roll i mitt liv. Jag betraktar inte detta som något negativt och går inte och tänker på döden dagarna in och ut, men jag känner en viss respekt för den jag kanske inte hade känt om mitt liv hade börjat annorlunda. 

Har alltid känt mig beskyddad på något sätt - eller snarare betraktad? Kan inte komma ihåg en tid i mitt liv då jag har känt mig fullt ensam, vilket bör säga en del då en stor del av min barndom faktiskt spenderades ensam hemma. Min mamma var en singelförälder som både jobbade och studerade, så det fick helt enkelt bara bli så. Jag hade inte så mycket emot det och förstod - plus så kände jag mig som sagt aldrig riktigt helt ensam. Bortsett från detta hände inte mycket annat på den övernaturliga fronten fram till mina tonår. Började utforska spiritualitet och Meditation en hel del och bestämde mig en vintereftermiddag för att luta mig bak i sängen för att meditera. Hade redan mediterat ett bra tag vid det här laget, så det var inget direkt nytt för mig längre. Ungefär fem, max tio, minuter in i min Meditation känner jag en hand (och alla fem fingrar) spreta ut över min bröstkorg och trycka ned mig i madrassen. Kändes inte våldsamt på något sätt, men definitivt bestämt. Blev totalt panikslagen hursomhelst och satte mig upp med armarna viftandes omkring mig och trodde till en början att min mamma hade smugit sig in i rummet för att busa lite. Men så var det inte och ögonen flög öppna för att se ett tomt rum. Fortfarande inte helt övertygad om att det inte var hon kikade jag ner för hallen och såg henne ligga och sova i soffan i vardagsrummet. Sov med lamporna på i flera nätter efteråt, haha. Sover än idag med en liten nattlampa på, gillar inte att inte kunna se min omgivning. Slutade mer eller mindre även meditera efter detta. Kändes som att det öppnade en dörr av något slag och att jag inte var redo att utforska vad som fanns bortom den. 

Och så var det relativt tyst i mer eller mindre några år bortsett från mindre händelser här eller där. Vaknade för några år sedan mitt i natten för att se en sorts dimma vid sänggaveln. I återblick kändes den inte negativ, snarare nyfiken. Men just då blev jag panikslagen (igen) och slängde av mig täcket för att jag var övertygad av att det måste ha börjat brinna någonstans i byggnaden för att min hjärna inte riktigt kunde behandla vad den hade sett. Bestämde mig då för att det måste ha varit en synvilla och jag inte ville tänka på det mer. 

Sen så kom våren förra året… I maj månad hade jag en så pass intensiv dröm att jag praktiskt taget kunde känna den i flera veckor efteråt. Drömde om att jag låg med huvudet i knät på en blond man. I öronen kunde jag känna ljummet vatten och trots att jag inte kunde höra honom så visste jag att han sa förlåt och att det skulle dröja länge innan vi sågs igen. Det fanns något bländade ljus ovanför honom, så medan jag inte kunde urskilja hans ansiktsdrag så kunde jag se blonda lockar. Precis innan drömmen nådde sitt slut lutade han sig ner och kysste mig på läpparna. Och jag gick runt i flera veckor efteråt och kände som att hjärtat satt i halsgropen. Kunde heller inte skaka av mig känslan att han kändes otroligt bekant, trots att jag inte känner någon med lockigt, blont hår. 

Några kvällar efter känner jag spontant för att se en film jag inte sett på snart tio år. Förstår inte riktigt varför just den filmen, men kände bara ett oförklarligt sug att just den måste jag se. Och när vi väl börjar titta på den slår det mig att mannen från drömmen är kusligt lik skådespelaren i filmen. Nåja, slump, tänker jag. Men då börjar han dyka upp överallt. Facebook-annonser (trots att jag har uBlock), filmer, Youtube-rekommendationer, TV. Och samma månad det året kommer en dokumentär ut om honom. Det var nästan bisarrt. Jag var aldrig riktigt något fan, så jag kunde inte låta bli att känna mig lite förvirrad. Började aktivt drömma om honom - att jag letade efter honom i ett hav av människor. Och sedan blev det så överväldigande att jag fysiskt började må dåligt varje gång jag såg hans ansikte eller hörde hans röst. Under ett halvår var det så pass illa att jag var tvungen att smyga ut ur rummet varje gång han dök upp på skärmen, bara för att det gjorde så otroligt ont. Det var som att jag hade känt honom personligen på något sätt och det gjorde mig nästan arg att en skådespelare; en total främling hade så stor effekt på mitt liv. Jag var som sagt inget fan, men jag kan distinkt komma ihåg att jag blev arg när han gick bort för några år sedan och än idag förstår jag inte varför.  

Inte heller fattar jag varför jag mer eller mindre har sörjt en absolut främling de senaste 18+ månaderna. Har försökt många gånger under de senaste åren att få stopp på detta och att få ut honom ur mitt system, så att säga. Och det är bara nyligen som jag lyckats någorlunda. Bestämde mig någon gång i mars månad för att prova spela in mig själv, för att se om jag skulle höra något. Och visst, där var det, en röst. Lät som att de viskade vad som lät väldigt likt mitt namn. Visade det för kompisar och gjorde till och med ett inlägg på det gigantiska forumet Reddit. Folk var ganska förvirrade där med. Ett tag blev jag lite beroende av att spela in då det nästan alltid var något där. Glödlampor började fladdra i hemmet och en kväll flög en ansiktskräm med bokstaven D (första bokstaven i mitt förnamn) av en hylla. Hade skrivit bokstaven D i tusch på en kräm och bokstaven M på en annan för att hjälpa en familjemedlem skilja på krämerna. Har sett sladden till mitt headset dras och känt någon röra vid mig otaliga gånger. Brukade somna till känslan av att någon drog fingrarna genom mitt hår. En kväll hörde jag en knackning på min sovrumsdörr. Spelade in en kompis och min konversation på Skype där vi pratar om allt detta och nästan varje gång jag nämner att jag känner någon röra vid mig kan man höra störningar i samtalet och vad som låter som viskningar. Även andra har känt och sett saker i hemmet. TV:n byter spontant kanaler. Wifi:n på min mobiltelefon är instabil i hemmet (mest i mitt rum) men ser ut att fungera normalt i andras hem. Känner mig aldrig rädd och de gånger då någonting mer påtagligt har hänt har alltid följts av ett konstigt lugn och en känsla att slappna av, jag försöker inte skada dig. Försökte mig till och med på ett medium, men fick inte mycket hjälp där, tyvärr. Fick snarare mer generella saker som, "du kommer att resa snart" och "du är en stark person". Har inte velat prova igen, då jag känner att 600 spänn inte riktigt är värda att få höra vad jag lika väl skulle kunna läsa i en lyckokaka.

De senaste månaderna har jag stängt igen den här "dörren" helt, så att säga. Ignorerar ljud i hemmet, vill inte tänka på honom och finner distraktioner så fort tankarna börjar sväva ditåt. Gör fortfarande ont, men känns hanterbart. 

Så, får avbryta här för nu. Inlägget är nog redan av bibliska proportioner - ber om ursäkt för det. Kan tillägga mer senare om någon skulle vara intresserad. Hör gärna vad ni har att säga! Tack för att ni tog er tiden att läsa. <3