Jag tror att för att alla ska trivas med varandra så erfordras öppenhet och ömsesidig respekt.

Vad jag menar är att man ska säga vad man verkligen känner och tycker, inte vad man tror andra vill höra. För att vi ska komma till en bättre värld så fordras det krafttag. Särskilt med sig själv. Man måste rannsaka sig själv och inse att man inte alltid har rätt i sina tankar och beteenden. Steg 1 är att förstå sig själv och sitt beteende. Hur ska man kunna förstå någon annan om man har sig själv som en främling?

Jag undrar ofta varför jag gör vissa saker- Jag är 50 år och jag har förstått att jag är här på jorden för att hjälpa andra (så gott jag kan och efter bästa förstånd). Hjälpa andra är inte alltid så lätt, för den andra kanske inte vill se sig själv och tar din hjälp med taggarna utåt bara för att den inte vill se sin egen roll i händelsen. En del vill inte ha hjälp, en del vill bara ha medhåll.

Ja ja, varför jag skrev denna tråd är åxå en sak jag undrar över. Kanske för att ni där ute ska förstå att jag inte är här å förstör med mina kanske lite direkt anklagande inlägg, jag skriver dom för att ni ska öppna ögonen å se eran egen roll.

Döm mig som "korkad" eller vad ni vill, "I could not care less" som en skribent brukar skriva här inne. Men jag bryr mig faktiskt. Dock har jag lärt mig, Det är upp till den andre att tycka vad de vill, inte mig att få den andre att tycka.

Den enda rena, sanna känslan kommer inifrån en själv.

SEV