Är din känsla att han är med dig så lita på den !

Vad jag blir berörd, ryser över hela kroppen när jag läste ditt inlägg. Han är helt klart med dig.

Det är inte lätt att bli starkare. Men kämpar på. Axel var även tränad för att hjälpa mig i hemmet pga mina två kroniska sjukdomar. Igår kväll satt jag i soffan o kände plötsligt ett kraftigt men ändå mjukt och varmt tryck över mina armar, bröst, mage, lår. Då rann tårarna återigen. Var precis som Axel lade sin vikt o min famn. Aldrig känt något liknande innan.

Jag är övertygad om att han är med dig ! Njut av stunderna du har denna känsla ! Han finns hos dig.

Min tro på själen är en hjälp i sorgearbete efter min livskamrat och stora kärlek. Likväl snurrar alla frågor runt ; har han det bra, är han glad och pigg nu, finns där någon som tar hand om honom. Även frågan ; hade det gått att göra något, skulle jag ha gått emot vetrinären och väntat ett tag till. Förödande och ångestskapande tankar som man måste arbeta ut ur sitt sinne så snabbt som möjligt. Längtan och önskan att få se eller känna honom har inte uppfyllts och det har varit mycket svåra dagar. Idag på förmiddagen satte jag mig på balkongen. Solen gassade och jag blundade och tänkte på våra fina stunder i solen och försökte frammana en bild av honom, sökte tröst. Jag tänkte älskade, älskade Elton om och om igen men det enda jag såg var de gula prickarna av sol man ser när man blundar och ändå tittar rätt in i solen . Jag blev så ledsen och uppgiven. Precis när jag tänker ge upp så samlar alla prickarna ihop sig till ett stort, tydligt och perfekt gult hjärta!!! Jag blev så himla förvånad och så outsägligt glad. Självsuggesion? Borde jag inte ha sett en hund då? Eventuella finurligheter med som hjärnan skapar? Borde jag inte då också ha sett en hund? Det kan säkert funderas ut allehanda förklaringar av de som så vill. Jag vet iallafall vad jag tror och vet. Jag fick en hälsning från den andra världen full av kärlek och tröst och nu vet jag att vi ses igen