Så sant att vi ska lära oss själva, men ibland är det inte bara rädslan eller okunskapen som gör att vi undrar om något speciellt - utan vi söker kanske lite feedback så att vi verkligen vågar tro på det som vi tror att vi tror på ;)

Känner igen mig jätteväl….rädslan för det okända….blev nästan lite utskrattad en gång i tiden på den spirreförening jag tillhörde, då jag tydligen var den enda aktiva spiritualisten i sällskapet som var rädd för döden…..men för mig var det verkligt just då, att döden var just okänd och otäck även om budskapet om motsatsen kändes helt rätt. Jag fick jättefin feedback från föreningen när jag väl började berätta om mig och mitt. Så jag tror att det är jätteviktigt och att kunna läsa om andras upplevelser spelar en stor roll.

Sedan tror jag också att det är viktigt att vara rädd litegrand…att lära mera, skaffa kunskap, lära sig vad allt heter och hur det kan upplevas osv…..för då mister det lite av sin "otäckhet".

Jag har fortfarande osäkerhet och rädsla kvar men skrämms inte längre utan kan se och förstå med huvudet hur än känslor och kropp reagerar på det jag upplever. Det är skönt att kunna prata med sig själv, sätta ord på det som händer och resonera med sina olika jag för att få en intellektuell bild och därmed hantera det som sker, fast knäna skakar ibland.

Viktig tråd….tycker jag

Det är ju både okunskap och ev rädsla som gör att man frågar.

Och för att kunna träna måste man fråga…..

Känner själv att jag blir kall i hårbotten och håren liksom reser sej när jag känner att jag är "nära" att se/känna/höra. Men samtidigt så vill jag så gärna så det ända som kan hjälpa är ju träning.

Ingen som känt lika? Hur kom ni över det?

Kramar till alla från Mia (novis&frågvis)

Jag har fortfarande mycket rädsla kvar så det kan vara bra att få tips av andra det är nog mest den mörka sidan jag är rädd för och hur man ska hantera saker. Föröker att inte bli så rädd längre när de kommer och hälsar på. Jag var mera rädd förut innan jag gick kurs i tarot  o healing.

Intressant att höra, vill gärna ha fler åsikter och tankar! Jag menar absolut inte att man inte kan dela tankar och be om råd, men ibland undrar jag om det är så smart av oss att vara lata när det gäller andlighet? Har själv bett om svar många gånger men jag har förstått mer och mer att ett svar man vill ha kan ta flera år att få. Det är ingen snabbmat, har jag insett.

Jag tor att vi står på så olika nivåer i vårt kunnande. Är man novis och nybröjare så är det bättre att kunna fråga någon med mer erfarenhet, än att man kanske skall dra felaktiga slutsatser - och för resten av livet stå stel av skräck inför andevärlden. Som jag upplever det, som då är nybörjare, så känns det tryggt att kunna luta mig mot  mer erfarna "lärare" som Elisabeth, EwaKristina och alla ni andra som finns här på forumet. Jag går så att säga i första klass ännu, och med större kunskap och erfarenhet så tror jag, att jag så småningom skall våga ta mer eget ansvar för hur jag uppfattar andevärlden - men inte på det här stadiet, då jag vet för lite.

#6  Jo, absolut. Det är inte riktigt så jag menar…

Men om man t.ex. känner att någon är i närheten, varför inte fråga själv? Jag är uppriktigt nyfiken på varför man måste ha svar av någon annan om man redan känner att t.ex. ens mormor är närvarande…?

Jag menar inte att man ska göra avancerade saker utan att veta vad man gör, men att man kanske ska prova enkla saker för att lära sig…

Jag vet inte, jag kanske inte kan förklara hur jag menar…

Det är inte så konstigt att folk är rädda det man inte vet ngt om är man oftast väldigt rädd för.

Så att öka på sina kunskaper gör också att rädslorna avtar.

Nu när dessa program på tv blivit så populära det okända andarnas makt hemsökta hus.

Så blir det bara mer och mer att göra för oss medium alla tror att dom har fått besök av onda andar.

När det i själva verket är deras egna nära och kära som besöker dom.

Så till viss del påverkar även dessa tv program som då tar upp dom få fall där det rör sig om vilsna själar.

Vilket är väldigt ovanligt i real life.

Lasse

#7 Jaha du menade så..? Jo, men då skulle jag nog fråga jag med - med något sträv stämma för att låta bestämd, he, he - för jag är nog för nyfiken för att inte fånga tillfället om det skulle yppa sig. Hur jag känner mig inombords däremot, är svårt att sia om…  ;)

#8 Tack Lasse för trygga svar!

Ja, jag hoppas att inte folk trodde jag menade att man skulle börja exorcism och sånt utan kunskap.

#9  Skönt att du förstod. Hoppas andra gjorde det också. :)

#6 Inga-Lena, om du går i första klass så är jag kvar på lekskolenivån ännu.

Jag tror att många frågor kan vara en bön om bekräftelse också…en önskan att få höra de mer erfarna uttala det man själv känner….bekräftelse ger ju en ökad självkänsla…hjälp till självhjälp kan man kanske säga…..

Själv är jag inte rädd för andar här på hemmaplan…däremot kan jag tycka det är läskigt med andra platser jag måste passera om jag hört att det finns aktivitet där….måste ju ha att göra med trygghetskänslan……lite konstigt tycker jag…andar är ju inte farligare bara för att de inte är hemma hos mig…

En sak jag funderar över är varför det pratas så mycket om att det skulle vara just andar (om man då menar avlidna personer) som är närvarande? Som om det är det enda som finns?

Världen är ju multidimensionell, mycket mer komplex än vi någonsin kan begripa, och fantastiskt rik av mångfald, även energimässigt. Så varför bara prata om spöken och s k andar (återigen i bemärkelsen avlidna personer)? Missar man inte rätt mycket då?

Det allra viktigaste för att arbeta bort sin rädsla för "det okända" tror jag är att öva upp sin egen inre styrka. Jorda sig, vara i så regelbunden kontakt med Naturen som möjligt. Centrera sig själv. Ha fötterna på jorden, som man säger.

För vad är det vi egentligen är rädda för? Precis som tarotlasse säger, så har alla dessa tv-program om hemsökta hus och andar påverkat många.
Vi blir påverkade av media, vi är påverkade av den gamla, förlegade synen om gott och ont som två motsatta, stridande krafter (se kristendomen och andra liknande religioner).

Där har vi en nyckel anser jag till detta med rädslan för mörkret och vanan att kalla det man anser är "ont" för "mörkt". Inget bra anser jag, för det naturliga mörka är inte ont, det bara är, precis som ljuset. Allting som överdrivs dock och som det fokuseras på ensidigt, riskerar att bli "ont". På så sätt kan ju även ljuset bli något farligt eller ont, eller hur?

Balans är nyckelordet, som med Yin och Yang…Tror inte att det är bra att fortsätta dela upp världen i svart och vitt, ljus och mörker, där det ena är gott och bra, och det andra är ont och dåligt….

Vi människor har en tendens tyvärr att vilja sätta etikett eller namn på saker och ting, passa in företeelser i olika fack, bedöma dem utifrån vår syn på världen och tillvaron. Går det? Tror inte jag, inte vad gäller andliga, energimässiga ting.
Finns det egentligen något tydligt avskilt gott och ont, ljus och mörker? Är inte allt Ett? Om vi utgår från Naturen så är den ju inte ond, eller hur? Den bara är och vi kanske skulle må bättre av att sluta med att försöka kategorisera allting. :-)

T.ex om jag kommer in hit och säger: Jag kände igår att någon rörde vid mitt hår. Kan ni tala om för mig vem det är?

Jag skulle faktiskt vilja veta vilket medium i världen som kan svara på det, för det ser jag som helt omöjligt att veta.   Medium är inte allsvetande. Det tror jag inte på.

Om du så gör en trumresa på det, varför skulle andevärlden för det första tycka det var lönt att berätta om det för mig? Vad är det för nytta om jag inte frågar själv?

Nej, jag ser inte hur det är möjligt att folk kan se det och jag ser heller inte vad det är för nytta om någon annan talar om det för mig.

Men rätta mig gärna om någon kan förklara för mig vem som har besökt mig den senaste veckan.