Jag vet inte om det går. Jag har försökt flera gånger men det finns alltid där … och nu vill jag inte längre bli av med det 🙂

Man kan styra om det och med tiden lista ut vad man ska göra för att saker ska lugna sej eller inte störa. Jag tror att sättet man lär sej, är olika från person till person. Var och en måste nog prova sej fram själva.

Helt stänga av tror jag inte går, däremot med hjälp av rätt övningar (för dig) och självdisciplin kan du få det lugnare.

#0,

en fråga man kan ställa sig är varför man vill stänga ner. Om man utgår från förståelsen att allting är ett, att allting hänger samman i ett för alltid sammanlänkat  symbios. Då är all form av uteslutning av någonting en inkapsling man gör i sig själv. Man är fjärilen som kryper åter in i puppan där man låtsas vara larven som ännu inte upptäckt den än större verkligheten utanför puppan.

Att stänga ner för att slippa uppleva känslor är även det en form av flykt undan möjligheten att uppleva känslor i symbios med en logisk förståelse av det som sker. Orsaken till varför man vill stänga ner känslor beror på att en eller flera känslor laddats med värderingar. Värderingar som stänger ute omgivningen på något sätt. Att uppleva sig sårad är en sådan känsla som bär värdeladdningen av att vara sårad.

All form av värdeladdning bygger på grundvärderingen att allting inte är perfekt. Även det är en inkapslad förståelse av vad helheten har att erbjuda. Att tro på förklaringsmodellen att "allting inte är perfekt" är att anamma förståelsen att verkligheten så som jag tolkar den är inkapslad. Är "inte i förening med allt som är". Istället är det en verklighet som utgår från förståelse att uteslutning är det verkligheten jag befinner mig i bygger på.

Om det är såhär du upplever verkligheten då är du i gott sällskap. Så många är vi som blivit upplärda med förståelsen att allting inte är perfekt. Väldigt få av oss har dessutom blivit lärda att det existerar en större förståelse av det vi idag klarar av att greppa och förstå och ta till oss som en definition av det vi kallar verklighet.

Vi vet det vi vet, resten är antaganden. Att få lära sig ett koncept som beskriver vad verklighet är och som innefattar förståelsen att "allting inte är perfekt" skapar förståelsen att separation är ett normaltillstånd. Om man lever efter den förståelsen så kommer detta att bli en del av den verklighet man lever med. Det måste bli en del eftersom det är den förståelsen man använder sig av när man skapar livet man lever.

Om nu förståelsen att allting är ett faktiskt är sann. Är då inte konceptet "allting är perfekt" det koncept man ska förhålla sig till? Anta att allting är ett. Skulle det tillståndet någonsin bestraffa sig själv? Svaret är nej. Det finns ingen anledning att slå sig själv. Om allting hänger ihop existerar inte behovet av konflikt. Konflikt är enda orsaken att göra ont mot sig själv.

Att sluta känna är därför alltid förenat med förståelsen att jag någonstans i mitt minne lärt mig att kapsla inne en känsla där jag upplevt mig sårad. Vi bär alla på sådana minnen. Vissa betydligt fler än andra.

Det är normalt att ta avstånd från dessa minnen. För vem vill återuppleva en känsla vi valt att kapsla in för att slippa hamna i samma situation ännu en gång? Logiken bakom detta sätt att resonera är förståelig. Men är detta enda sättet att göra det på? Svaret är återigen nej. Det finns andra sätt att skapa lösningar på.

En lösning som tar avstånd från ett minne bygger på en tolkning av verkligheten som utgår från förståelsen att "allting inte är perfekt.

Det mer utvecklade svaret är. Kan det vara så att en person som skaffat sig mer livserfarenhet har förmågan att observera händelseförloppet en yngre version tog ställning till på ett mer moget sätt? Svaret är ja. En mer åldrad person har mer logik och rationellt tänkande att tillgå. Därför kan en äldre person komma fram till en annan förståelse än den personen i tidigare ålder fattade.

Därför är följande sant och bör tas i beaktande när lagrade rädslor ska adresseras. Rädsla är alltid avsaknaden av en större förståelse. Vidga frågeställningen tills svaret framträder och logiken till varför du tidigare blivit rädd upphör vara den sanning du framöver kommer förlita dig på.

Det finns därför ingen anledning att stänga ner sig själv och sluta känna om syftet inte är att fortsätta leva ett inkapslat liv. Att utesluta förmågan att på ett mer expanderat sätt kunna förnimma sanningar vissa påstår inte existerar är deras sanning eftersom de i sin tur lever i en inkapslad förklaringsmodell av vad verklighet är och hur den ska definieras.

Har helt missat detta.. tack så mycket för era svar!:)

Blir utmattad av alla intryck, får försöka öva mer på att stänga ner.. om det är i det mitt problem ligger. Velar så mycket i om jag tror eller ej, har svårt att acceptera det övernaturliga, förmodligen för att det skrämmer mig.