Den dikten kan ju någon ta och visa för mina föräldrar. -___-'

Då tycker jag att du gör det.

Den dikten är kanske sanning för någon som känner att föräldrarna inte vet och ser, vet inte vad som sker och vilka känslor som finns.

Jodå, jag vet att den dikten är sann för många, det är tragiskt. Så många som inte pratar med sina föräldrar av en eller annan anledning. Ett bra sätt är då att visa BuNNajs dikt för att få igång en dialog.

Att vara förälder är inte världens enklaste jobb direkt, jag vet, men tack o lov är mina vuxna nu.

Jag klarar mig bra utan dem. :)

#0 bunnaj, den var väldigt djup, vacker och välbearbetad.

För alla som känner så, så finns det hjälp att få.

Tänk bara på detta: du måste lätta ditt hjärta.

Om du inte har några nära vänner

, tala då om det för någon annan som du känner

Precis så enkelt kan problemen försvinna bara

om du tillåter dig själv att en vanlig människa vara

en människa med samma värde

som bryr sig, när det är fara på färde

En otäck sanning för många!

Det är tyvärr inte jag som har skrivit den, men jag önskar att jag hade talangen att göra det :) Jag tycker att den här dikten är väldigt beskrivande på hur dagens ungdomar är och hur föräldrarna inte kan vara uppmärksamma nog för att se att deras tonårsbarn mår dåligt. Väldigt många av mina kompisar, och även jag själv känner igen mig jätte mycket i den här dikten.

Jag såg den på en ungdoms sajt förut. ^.^

Så kände jag också som barn och jag vågade inte prata med mina föräldrar. Men idag när jag är vuxen så önskar jag att jag hade gjort det.

Hur ska era föräldrar kunna hjälpa er om de inte får veta hur ni känner? Mina barn är yngre och jag hoppas verkligen att de vill fortsätta att prata med oss när de blir äldre. Jag vet att det är svårt men försök att släppa in föräldrarna mer i era liv, det finns nog mycket mer kärlek än ni förstår.

Eller prata med någon annan men håll det inte inom er! Många kramar

En del vågar inte prata med sina föräldrar för de tror att de ska bli arga, men den ilska föräldrar kan visa vid sånna tillfällen är för att de blir oroliga och kanske arga på sig själva för att de inte märkt något. Föräldrar älskar alltid sina barn oavsett vad barnet gör eller vad de själva gör, visst ibland kanske det inte märks men kärleken finns alltid där. Och till både barn och föräldrar; Lägg inte alla skuld på er själva!

wrong, sad to say: men alla föräldrar älskar inte alls alltid sina barn.

'Däremot så tror jag att det alltid finns en anledning till att alla barn föds, även om det kan vara svårt att se det när man är som mest inne i eländet. Det kan ta år innan man förstår vad som var meningen med att just jag överlevde, mot alla odds.

 Men när sanningen står klar framför en, då är det så solklart.

Under tiden så får man istället leva på de ljusglimtar som änglarna, runt omkring oss i vardagen, ger oss. DE gör underverk, var dag och gör att ensamt litet barn orkar överleva.

Precis. Alla föräldrar älskar inte sina barn.

och ingen ser och ingen hör det lilla barnet som förtvivlat klamrar sig fast vid livet, med alltid ett litet hopp om att människor skall agera, reagera, säga ifrån, ha civilkurage. Jobbigt att läsa? tänk då att leva så, dag ut och dag in, år efter år. Men man växer upp, man blir större, kanske också hårdare.

Vem är jag som har mage att skriva om sådana här obehagliga saker, och göra en annars så trevlig fredag till en dag med litet beska på slutet.

JO, jag var det barnet och det finns massor av sådana barn omkring oss. Men ingen orkar bry sig, så länge som man själv och ens egna barn inte far illa. Därför är jag aldrig tyst, inte så länge jag har förmågan att tala och skriva. Varför, för barnen talar inte själva. Du litar ju inte på oss vuxna, konstigt? nej, varför det, vi vill ju aldrig höra och se.

Hej..

Har 2 små döttrar - och jag hoppas verkligen att de kommer att veta - när de blir tonåringar - att de kan PRATA med sin mamma och pappa om vad som helst! Vi lyssnar och finns där!

Någon som kan putta upp denna tråd om si så där 7-8 år…?

Kram Mirja

#14 Exakt. Varför ska man lita på de vuxna när dem sabbar ens förtroende till en, gång på gång?

jag förstår dig fullständigt, stravaganza, många fler än du har upplevt samma sak. Det enda som kan vara bra med det är: att vi som nu är vuxna och bär samma erfarenheter som dig, nu kan stödja och visa vilken väg som vi har gått, för att ha fått ett bra liv, till de som ännu inte har hittat den.

Om du har lust så skriv ett privat brev till mig, så kan vi prata mer.

Det finns många barn och tonåringar som har det helt fruktansvärt.  Det är ändå en skillnad på dessa "problemfamiljer" där föräldrarna misshandlar och utnyttjar sina barn och lite mer "vanliga familjer" som har normala problem. Jag tror ändå att de flesta föräldrar älskar sina barn.  Det är ju ganska vanligt i tonåren att man inte känner sig älskad och förstådd. Det är inte lätt att vara tonåring och inte heller lätt att vara tonårsförälder. Som förälder vill man sina barn väl och tar beslut som tonåringen uppfattar som att man hatar dem, förmodligen mycket pga att man har olika referensramar.

Min pappa och jag hade STORA problem under min tonårstid, först som vuxen kunde jag förstå hans val  och handlingar, men det betyder ju naturligtvis inte att jag tycker att en del saker han gjorde och sa var ok. Jag gjorde själv många saker som jag i efterhand inte tycker var ok.

Jag kan bara råda alla tonåringar (i "normala"familjer) att prata med sina föräldrar, var modiga och visa vägen till ett öppnare sätt att vara mot varandra. Friskt vågat -hälften vunnet brukar man ju säga! Nåt som är positivt med att vara tonåring är att det går över! Kram på er, kämpa på!!!

nästan allt i den dikten stämmer in på mig. kuslig igentligen. jag litar inte på någon, mer än mina djur. och apsolut inte på hjärnskrynklare, dem ska man inte ens prata med, dem förvrider bara det man säger och sedan ger en piller. nä gud nej det är djuren som lyssnar och förstår bässt. Skänker en tanke till alla som behöver leva så här, det är inte lätt att ta sig igenom dagarna, så ja lerver en dag iteget. ja lever för djuren, utan dem finna jag inte..  skicka järna pm till mig om ni känner för att prata, ni som känner samma..

#18 i vissa fall skulle ja häldre vara misshandlad än att inte finnas alls. För det gjör ja inte, inte enligt andra ialla fall. jag har pratat med min mamma, men hov värken bryr sig eller förstår, bara hjämflr med andra. det känns tunkt när alla säger åt en att man inte duger..

Vacker dikt som verkligen berör!
Jag blir så ini hjärtat ledsen när jag läser era inlägg om att ni känner er ensamma och inte upskattade jag hoppas verkligen att ni kan hitta någon trygghet eller medkänsla här på ÖN.
Det är oerhört många vuxna här på forumet spm haft det oerhört tufft som barn.
Kanske för att de flesta av oss är SÖKARE och upplevs av andra som konstiga och annorlunda.
Det är tuffa prövningar ni går igenom

Kram på er alla

Påstår ni att föräldrar som slår och grälar på sina barn, dag ut och dag in, älskar dem? Tveksamt…

Alltså, vissa människor borde faktiskt förstå att det faktiskt finns föräldrar som inte bryr sig, hur hemskt det än kan låta. Dom vänder hellre ryggen till och sedan verkar förvånade när det som alltid varit tydligt blir uppenbart!

Så är det ju…

BRA DIKT TÅRAR I ÖGONEN ….

SKULLE INTE VILJA VA TONNÅRING IGEN ..NI SOM ÄR UPPE I DET SE EFTER LJUSET DET KOMMER.VÅGA BE OM HJÄLP,TÖRS DU INTE SKRIV ETT BREV OCH GE TILL NÅGON VUXEN EL NÅGON SOM KAN HJÄLPA DIG OCH SOM DU KÄNNER FÖRTROENDE FÖR.

#19, 21, 22 Om det är så att man blir misshandlad på ena eller andra sättet så måste man söka hjälpen nån annanstans än hos sina föräldrar, som jag skrev i mitt inlägg så är ju det nåt helt annat än vanliga tonårsproblem. Jag skrev "att de flesta föräldrar älskar sina barn". Självklart finns det undantag från det. Det finns  de som kan hjälpa. Tex BUP, SOC, BRIS. Det är i sverige förbjudet enligt lag att slå barn, så att ringa polisen är inte heller fel.

#25 vill säga att ja har varit misshandlad av ett par utlänska tjejer, det är inget kul så ja vet vad ja pratar om, men att vara totalt ignorerad, och totalt utstött gjör facktigst mycket ondare. jag är extremt rädd för snabba rörelser längs mitt ansikte, men det är ändå skönare att veta att man finns till. Sen vill ja oxå säga att BUP är dumma, dom pratade inte med min kompis, dom sa typ bara jaja det är synd om dig, sedan skrev den ena ptsykiatriken ut en djävla massa antrideptissiva medel till henne, som hon blev ännu mer deprimerad av. Dom lyssnar inte ett skit är på det dår huset, dem vill bara gjöra en ännu mer korkad eller vill gjöra en korkad fast man inte e det. dem idiotförklarar dig där. Ger en piller sedan är det bra. Jag skulle aldrig utsätta mig själlv för det där stället eller ens rekomendera det.

En kompis liv blev nästan förstört pga dom på BUP, dom lyssnade inte alls på henne inte hennes föreldrar häller. Hon skulle bara äta sina piller och vara tysst, härrigud hur kan man medvetet bryta ner en 13 årig tjej. Dem kom på för något årdsean vad det va med henne, hade dom bara lyssnat hade hon inte behövt förlora tre år pga massa piller. ( anledningen vill ja inte skriva här, men det hade inget med hennes huvud att gjöra. utan med hännes kropp som blev kränkt)

#26, för alla som är utsatta för kränkningar, även sexuella sådana, så skall ni veta att dom på bup är inga proffs på detta. Sorry.

Dom är bra på SIN bit, men kvinnojourerna, stödcentrum beda mfl. är bättre på den andra biten.

#26 Jag är hemskt ledsen för din skull. det är fruktansvärt att bli kränkt på det viset….något ingen människa skulle behöva utstå. Människor kan vara så fruktansvärt grymma mot varandra.

Själv fick jag SUPERBRA hjälp från BUPmottagningen när jag var tonåring, så där går våra meningar isär. De fixade massor av grejjor såsom familjeterapi- hela familjen fick komma och prata ut om våra kommunikationsproblem, samt personlig hjälp från en psykolog som jag fick träffa regelbundet och prata av mig med. Men visst, jag var inte utsatt för våld och hot så vad gäller det kan jag inte uttala mig om. Dessutom var jag inte utfryst av jämnåriga, mina problem bestod i att jag inte kom överens med min pappa, vi hade väldigt olika meningar om vad som var bra för mig. Men det jag vet är att jag inte fick ett enda piller!

Jag hoppas angela 88 att din mamma kommer att förstå dig på lite sikt, även om jag naturligtvis fattar att du hade behövt hennes hjälp NU!

#25 ?? Vet inte om du missuppfattat mitt inlägg (#20).
Jag uttryckte min uppskattning till trådens dikt samt min empati.
Inlägget var riktat till BuNNaj som startade tråden och alla som upplevt eller upplever den otroliga smärtan i att vara ensam och illa behandlad ingenting annat.

Kram /Hellas

hellas…jag kanske skrev fel siffra!

#30 OK, jag var bara rädd för att det jag skrev missuppfattades och det är bra att det inte var så, det är det viktigaste.

jag håller med dig…det är en dikt som verkligen berör.

Vilken grejj det blev utav ett inlägg jag skrev för att jag ville visa den xD

Jag önskar att alla barn o ungdomar vågade  att öppna sig för sina föräldrar (o även för andra  vuxna människor också) o prata om vad de känner o om sina tankar.__Då karnske det  kunde unvikas att det blir så många  självmord bland unga människor.(helst inga alls ,önskar jag)

Jag undrar ,HUR ?kan man undvika att älska sina barn? alla älskar väl sina barn?  barn har inte själva bett om att få födas.

nej, alla älskar inte sina barn, dom kanske inte ens älskar sig själva, eller som min far: älskar bara sig själv

#35 Jag tror faktiskt mina föräldrar skulle kunna ge dig ett svar på den frågan.

Men jag undrar detsamma, hur?

 Jag kan absolut inget om detta beteende. vet bara att en tjej skär sig o att hennes mamma vet om det o har tagit dottern till psykolog för hjälp. Jag känner mamman väl o hon dyrkar sina barn över allt annat. Men orsakerna är nog många o olika hos de som skär sig.

du har så rätt så, det finns många olika orsaker till att man tex. skär sig

Det skulle aldrig jag göra. :o Jag har tillräckligt med sår i själen ändå, så det räcker bra det.

Men jag fattar inte varför man gör så. Det tjänar ingenting till.

eftersom du inte skär dig så vet du inte vad det tjänar till. :)

Min kompis gör det, och vad tjänat det till? Hon mådde sämre och fick åka ut och in på sjukhus, försökte ta sitt liv upprepade gånger och mår fortfarande dåligt, fast det gått år.

vad är anledningen till att man börjar med att tro att skära sig kan vara en lösning på ens problem

                     och

skulle man inte kunna hitta ett annat sätt att få ur sig sina känslor, kanske är två helt olika saker som ni pratar om, men ändå hänger dom ihop,

jag sa aldrig att man mår bättre av det men man glömmer smärtan för en stund.

Hur kan du veta det, skär du dig? Jag har också läst att man glömmer smärtan för en stund, men det kan inte dem veta som inte provat på det.

# 45 anledningen till att man skär sig är oftast att man inte kan känna något eller att man inte längre kan gråta. Man vill känna en annan sorts smärta. Men oftast när man är i detta till ståndet, är att man har för mycket adrenalin i kroppen så man känner inte alltid att man skär sig. Vilket resultatet av det blir att man skär djupare. Att skära sig är ett sätt att uttrycka kännslor som är mycket starka innom bords, men som man kanske inte kan prata om. Det ka oxå vara ett sätt att komma ifrån vardagen ett tag, men konsertrerar sig på sin smärta somman skapar själv, genom ett sår. inte det såter som andra skapar runt om kring en..

Det är ganska svårt att förklara sådant för sådanna som inte är in statta i det eller själv gjort det.

Det lixom bara händer. Jag gjorde det förr asså skar mig, för jag modde värkligen inte bra. När jag gick på skolan jag pratade med både lärare och studie rekton. Men inga av dem lyssnade. Dem klappade mig på axlen och sa att jag över drev och hittade på. Men det kan jag tala om för er att ja inte gjorde. Det är inte kul att bli kallad hora, fitta, dum huvve, mes, slampa, slyna, flata mm bara för att man har en pojkvän. Jag var helt utfryst från skoln, iga nya elever vågade prata med mig i rädsla att själva bli utsatta för det dem andra gjorde mog mig. Så jag höll mig för mig själv, åt för mig själlv, levde ett liv som onsynlig. Inte ens när jag va sjuk väldigt mycker fattade lärarna. jag hade ständigt ont i magen. Men sedan fick jag höra om en av dom nya ettorna som hade fått hjälp för att hon hade fått öken namnet anus efter som hon hette janus. men vad fick jag då, jo apsolut ingen ting. när jag hade ont i magen frågade lärarna om jag hade mycket problem hemma( men halå ja va bara hemme två dagar på heljen, jag bodde ju på internatet), så arg jag blev då…. så är det att leva med ständig värk innom sig att alla andra tankar liksom bara slipper in, ifall världen hde det bättre om man inte fanns. sedan kom skärandet..

hur kom du ifrån skärandet då?

Fast det börjar ju bli bättre nu, jag har int skurit mig på övrer ett år. det känns skönt att jag klarade att ta studenten trots allt helvete. fast jag litar fotfarande inte på någon mer än djuren. inga menniskor alls. får väl se hur lång tid det tar att bygga upp det på nytt igen.. för 4 gången under 1,5 års tid

genom att tänka på det man förlorar. vara med sådant jag älskar tex djuren.. mm. skriver mer sedan, måste sticka till stan med mamma nu

som sagt: hur gjorde du för att låta bli att skära dig? det kanske kan vara ett hjälpmedel också för de andra som håller på med detta.

ja jag vet hur det är att skära sig men det vill jag inte ta upp här för det är för personligt.

Alla har ju olika ''anledningar'' att göra det för…

Nästan allt i den dikten träffade direkt i hjärtat och stämde in på mig. Min mor visste ingenting om hur jag mådde fram tills för ett år sedan ungefär, och det är fortfarande så mycket hon inte vet och inte kommer få veta för hon förstår inte den sidan av livet tyvärr.
Hon gick alltid på mina lögner om såren hon såg och det gjorde nog ondare än själva såren att hon aldrig insåg vad som hände.