Ja du Skogskraft, det var inget uppvaknande o ingen pånyttfödsel heller utan en stillsam övertygelse och lycka när jag jobbade som avbytare och vissa dagar bara kände att jag var ett med djuren och naturen. En del i livets hjul helt enkelt. En känsla av att det fanns något mer än det jag kunde se.

Sen har det rullat på. Jag har läst mycket och avfärdat mycket-skeptiker som jag är. Men jag har ändå upplevt sånt som inte kan bortförklaras (hur jag än vridit och vänt på det).Tror att vetenskapen alltmer kommer att närma sig parapsykologin. Därför gillar jag böcker där medierna själva är skeptiker och ställer sig själva till förfogande för experiment. Bara så kan man bli tagen på allvar, tror jag. Inget flumflum. 

Birgitta

Säger som ovan…#1 inget uppvaknande utan en långsam övergång till det övernaturliga. Jag var en vanlig hästälskande tonåring med mycket bus i beredskap..hitta på än det ena än det andra. Anden i glaset blev min första,vidiga kontakt med det övernaturliga och det sluta jag med nästan i rappet. Efter ett svar att :Djävulen satt i städskrubben! så kände jag att nä,tack! Det har följt mig i alla år..usch! Vidare så var nästa steg en sittning hos ett medium,en gammal,förtvinad gumma. Skulle hennes spådom ha slagit in,då hade jag varit rik och berömd idag….så blev inte fallet. Mina tankar på andar och spöken har alltid funnits hos mig och nyfikenheten har bara blivit större. Universum och dess mysterium facinerar mig ännu mer idag. Kanske för att döden numer bara är (hoppas jag) hälften så långt borta…hehe.

När jag träffade mitt ex,som har gått kurser i det andliga,så växte intresset och nyfikenheten…nu fick jag en möjlighet att få fråga och svar om det hela.Det var jättekul att bolla ämnet.

Jaha och nu är jag här i en djungel av andlighet och klipper mig sakta fram med en nagelsax.

#2 Ja men då har du kommit en bra bit på väg! :) Har du haft några upplevelser på senare tid då? Tänkte på det ypperliga tillfälle du hade med ditt ex t ex..? Kunde inte han "vägleda" dig? Eller berättade han aldrig om tillfällen då ni hade "sällskap"..? Hur upplevde du det? Märkte du av någon aktivitet dom gångerna, eller..? Nu blir jag ju sååååå nyfiken MissQ! 

Det andliga och övernaturliga har funnits med mig hela livet så det var ingen lätt barndom jag hade :) Fösökte att stänga av och ville bara vara "vanlig" men det funkade inte ändå! Jag har arbetat som bl.a. barnsköterska och datalärare. Ett projektarbete som jag hade på den skolan som var väldigt roligt och inspirerande var att jag fick starta upp ett bibliotek från grunden. Det var allt från inköp av böcker, katalogiseringar i datorn, lånekort m.m. Det var kul :)  

Det här är en liten del av min berättelse, mer kommer i boken :)

**#3 Tuvan lille…måste göra dig besviken…mitt ex är inget medium och jag kände aldrig av någon annan närvaro än honom…hehe..han nämnde heller aldrig något om besök eller så,vi bara bolla tankar och upplevelser. Men mitt intresse växte ju ihop med han. Das was alles!
**

Vet inte när jag blev intresserad av "det övernaturliga" eller vad man nu kallar det, men jag hade min första upplevelse som 2åring.( Har väldgt bra minne från när jag var liten)

 Av en "slump" på annat forum pratades det om skyddsbubblor & jag kom att tänka på en lek jag hittade på som 7 eller 8åring till mig & min lillebror. Vi bodde i ett fosterhem där vi behandlades väldigt illa & vi mådde urdåligt.

Leken hette Bubbellandet & vi låg i våra sängar på kvällarna & plockade fram våra bubblor ur väggarna & de förde oss till bubbellandet, där alla älskade oss & vi fick god mat,godis & allt möjligt. Den lekte vi nog mest när nån av oss var lessen om jag inte minns fel.

Så, det var väl vår egen version av skyddsbubblor :)

några år senare hade jag min första sanndröm. Eller snarare sannbild. 

 Som tonåring började jag med Anden i glaset & då började saker hända. Många var väldigt obehagliga, men min nyfikenhet hade nog blivit rätt stor ändå.

 Jag lade dock allt på hyllan efter att min 4åriga dotter vaknat upp & skrek panikslaget, av vad hon dagen efter berättade, en död kille som satt på täcket & stirrade ner på henne.  Det var ju inte meningen att det skulle drabba henne..

Jag står iaf kvar & stampar på samma ruta som jag gjort länge & det dröjer nog lite till innan jag kommit till nästa steg :)

Jag var en vild, hårdrockande tjej med trasigt inre i tonåren. Svår uppväxt med en hel del alkohol och bevittnad misshandel i bagaget. Som liten väldigt tystlåten, rädd för människor och hade svårt med relationer. I tidiga tonåren började jag söka efter något mer i livet. Provade att bli pingstvän, pratade om Gud med kristna men fann inte att detta var något för mig. Har alltid trott på det övernaturliga då jag fick höra mycket spökhistorier som liten då min pappa kom från ett släkte med känsliga personer.

Har aldrig utövat något på den fronten, Anden i glaset gjordes av min pappa och jag fick bevittna detta men minns inte riktigt hur det gick. Vet bara att saker hände i hemmet och runt oss efter detta. Har aldrig varit mörkrädd, ser mörkret som en vän där jag kunnat gömma mig… 

 Är idag en person som arbetar med människor och relationer, gick högskola 3, 5 år med småbarn. Är stark, vet vad jag vill men har mycket svårt att bli övergiven. Klarar inte av att människor sviker mig, då blir jag oerhört sårad. Klarar inte av att se barn fara illa och älskar mina egna så otroligt mycket.

Som yngre ville jag vara vanlig, och lyckades nog väldigt bra med det - utåt i alla fall, men jag har alltid känt mig annorlunda. Varit känsligare, mer lättrörd o s v än mina kamrater. Jag var en väldigt snäll flicka när jag växte upp, så där duktig som man bara är för att inte "vara till besvär", ni vet. Duktig i skolan, duktig i idrott, ordningssam och aldrig till besvär för mina föräldrar - som hade det jobbigt nog ändå. Men då försvann jag istället! Har aldrig revolterat - annat än genom mina udda intressen, och genom att gå mina egna vägar. Har studerat på många utbildningsanstalter, både inom religion, medicin, naturvetenskap och humaniora - ett evigt sökande, och idag sitter jag på ÖN för att förhoppningvis hitta sanningen här. Och trägen vinner, säger man.. Återstår att se om mitt sökande varit värt besväret. En massa kunskap har det burit med sig i alla fall. Men min kärlek till djur och natur har jag burit med mig genom hela livet, för naturen för mig, representerar den sanna kärleken.

Wow, fascinerande berättelser & ibland tyngre än min egen historia. Tack för att ni "nappade" & delar med er!

hm, en stark liten tjej, som min familj gjorde allt för att knäcka. Det var en dysfunktionell familj, där droger, psykisk sjukdom, misshandel, känslomässig och psykisk misshandel, samt sexuella övergrepp, var vardagsmat.

Det känslomässiga lidandet var oerhört, och mitt i alltihopa stod jag, minstingen och skulle ta hand om allt och alla, som en liten pippi långstrump.

Jo, jag har också varit rebellisk och kunde lätt ha blivit utslagen. Men som 20-åring började jag plugga till civilingenjör för att få en bättre framtid. Intellektet har det ju aldrig varit någonting fel på. Tyvärr fick jag ett allvarligt sjukdomstillstånd, som läkarna nonchalerade. Detta var när jag hade ett år kvar till min examen, vilket resulterade i att jag var utan sjukpenning.

När jag skulle anmäla läkarremissen så myglade dom bort dom delarna av min journal som handlade om deras missar. Sedan dess så har jag levt med urusel ekonomi, samt en långsamt försämrad hälsa. (Läkar maffia, säger jag)

Andarna har funnits med mig sedan barnsben, även mina guider. Andligheten var ingenting som man diskuterade. Folk trodde ofta att man ville "göra sig märkvärdig", om man någon enstaka gång nämnde bara en bråkdel av vad man hade upplevt.

Det är först de 3 senaste åren, sedan jag av en händelse lärde känna några "sk. wiccas", som bekräftade mina andliga upplevelser, som jag började inse att alla såg inte likadant på verkligheten som mig.

Hm, blev det för rörigt, ja, ställ frågor i sådana fall

Hmm…jag tycker det verkar som vi alla som svarat hitills är sökare efter något mer än det jordiska sedan långt tillbaka, eller hur?

Jag växte upp i ett arbetar familj. Mina föräldrar flyttade till Sverige från Finland på sjuttiotalet på jagt efter arbete. Jag föddes här i Sverige. Var sedan liten intressrad ut av spöken och det hände enhel del konstigheter under min uppväxt. Där vi bådde när jag växte upp fans det inga spöken, för då hade jag nog känt av dem. Jag kände på mig´saker som skulle hända i förväg. Länge gick jag utan att tänka på detta. Var lite bysig i tonåren som man brukar vara. Har konstigt nog haft kontakt med kyrkan hela min upväxt fast mina föräldrar inte var troende. Med åren hände det mera saker och jag började bli van. Ibland är det lungt en längre period och sen helt plötsligt händer det en massa saker. Jag brukar se en skugga runt min gollega på jobbet. Vet inte varför. det sker lite då och då. Vad jag har varit i tidigare liv vet jag inte, Som person är jag lite känslig, enveten, ontänksam och kärlekfull. När jag var liten ville jag bli lärare, men när jag blev stor så blev jag kokerska ut av någon kontig anledning.