Sund skepsis eller rostig självkänsla? Vill jag, eller borde jag ta chansen? Är det verkligen min egen längtan, eller skulle andra tycka det var läckert? "Gå dit hjärtat leder dig" eller "följ din magkänsla" och KLART man vill bejaka sin inre röst.

Men hur tusan följer man sin magkänsla när buken bubblar av motstridiga känslor och en del av hjärnan också tycks bada där i magsyran?

                                                                          (Senaste numret av PS)

Detta stångas jag med varje dag. Funderingar?