Jag vet hur det känns att ha barnen långt borta. Jag hade 130 mil till mina under flera år, innan jag flyttade hit till Skåne där vi bor nu, inte så långt ifrån varandra! Men vad roligt för dig att få åka iväg med barnen ett tag! Hoppas ni får trevligt tillsammans!

Förstår att det är tufft men snart får du rå om dem!!!  passa på att krama dem så de tappar andan! *L*

förstår hur du känner det, min äldsta flyttade till Trollhättan i juni o min minsta planerar oxå flytt.

Tur det finns telefon o internet. kram Rose

Förstår Dig . Kan vara jobbigt i mellanåt. Mina ungar bor 15 mil hemifrån respektive i England. Det är tur att telefon och internet finns. Via skype kan man ju se dem också. ( ja om de nu har på kamran till datorn. ). Sen kostar det ju inget mer än för bredbandet och det har vi ju iallafall ( adsl här ute på landet) Tänk vad de måste haft det jobbigt när barn ex. for till Amerika förr.

Fast kramarna får ju vänta tills man träffas. Fast vi brukar skicka en massa kramar också, antingen i kamran eller med våra små figurer, Hoppaas du känner att det går fort till Du får träffa dem.. Kram (hug)

Oj. Den lilla figuren som kramas i skype skriver man nog (hug) för eller klickar på när man vill ha med den. Men det funkade visst inte här.

Vad jobbigt det låter Elisabeth :( Men desto roligare när du väl träffar dem, och det snart :)

vad skönt ändå att du i din saknad faktiskt har något ljust och positivt att se fram emot!!!

Förstår om det är tufft…. Ens barn är alltid ens barn…60 mil är långt. Tur att ni ska träffas lite mer nudå. Skikar en tröstekram till dig.

Det riktigt värker i mig när jag tänker på att en dag kommer jag inte att ha alla kottar här hemma varje dag, ingen som trängs i sängen, inget tjafs runt matbordet, inget slagsmål om fjärrkontrollerna och inga underbara bamsekramar och nån som säger - du är bäst i världen!

Hua ja!   Förstår precis hur det känns. Har sonen nästan 50 mil bort å nu är det 9 månader sedan vi sågs. Man längtar ju som tusan!

Egentligen har ni det bra….mina två "kottar" (20 och 23) bor 73 mil respektive 47 mil från mig.

De verkar inte vilja veta av mig sen jag flyttade till Dalarna. Har försökt att ringa och prata och be dem ringa någon gång.

Min son har inte ringt mig på snart 2 ½ år och min dotter surnade till för att jag skulle på Forumträffen - vilken hon trodde var storseans och ville att jag skulle fråga om HENNE. Men jag sa att jag åker dit för MIN skull.

Det var i augusti - sen dess har jag inte hört av henne.

Jag saknar dom, men jag respekterar att dom inte vill träffa/prata med mig. Men jag vet inte vad jag har GJORT för att förtjäna denna enorma saknad av mina kottar!!!

*stor suck av vanmakt*

Ja, det blev från hjärtat, det….ville bara lätta på "kotte-trycket". 

Med Ljus // Shintaida

Ursäkta mig nu för det jag säger.Egentligen har vi det inte bra.

Vi är fler här på Ön som aldrig mer kan lyfta luren och ringa,aldrig mer få en kram av våra barn.Vi vet inte ens var dom är,hur långt det är dit,vad dom gör eller hur dom mår.

#11 Men oj vad jobbigt det måste vara för dig! Kram

#12 Jag är tacksam för varje dag jag får ha tillsammans med mina barn, för man vet inte vad som händer imorgon. Även fast vi vet att våra nära finns med oss i andevärlden så räcker det inte alltid med den vetskapen, vi vill ha dom här levandes, kunna kramas och prata som vanligt och att aldrig mer kunna ge sitt barn en kram IRL är bland det värsta som kan drabba oss föräldrar. Många tankar och kramar till dig galdra!

#14 Det är rätt inställning ,man måste ta vara på den tid vi har tillsammans.Det kommer så många tankar och man skulle gjort så eller sagt si….Man har inget facit ingen att bolla med.Gjorde jag rätt.Det vet man ju inte-och får inte veta heller.

Man var förälder här på jorden,nu e man inte det längre.Man kan inte vara mamma till en ande/själ.Nu är dom fria att fortsätta sin väg.

När sorgen lagt sig kommer chocken att detta tomma hål är livslångt.Födelsedagar,högtider det kommer alltid att finnas en tom stol.

Och det är inte bara i mitt hem det är så,det finns många hem som har tomma stolar.Min vädjan till er är ring era barn,krama dom medans ni kan.Inte bara era barn förresten utan alla era närstående.Kramar till er alla/galdra

Jag och min familj bor 70 mil från mina föräldrar, syskon och släkt.

Vad tufft att bo så långt bort från sina barn, att få träffa dem så sällan eller inte alls! Mina tankar är hos er!

Mina barn är ännu så länge så små att jag har dem hemma och jag njuter av varje dag tillsammans. Var precis i Rom en vecka själv och jag njöt av varje minut men sen ville jag verkligen hem! Kram på er!

Att skiljas från barnen är nåt så långt bort för mej att jag inte ens klarar av att föreställa mej det….. Funderar på att förbjuda båda två att flytta utanför kommunen när de blir så stora…..fast jag är nog inte tillräckligt självisk för att göra det ändå, men skulle inte gråta om de vill bo kvar…..:P…Oj oj oj…Inte bra att vara hönsmamma…*suck*..:)

#11  Jag får en känsla av att dina barn tar för givet att DU ska ställa upp på dom i alla lägen och kanske är det en del av livet att inse att man faktiskt ÄR vuxen och måste ta ansvar själv. VIll din dotter åka på seans så får hon göra det själv!

Jag förstår att det känns tungt men det kanske är nyttigt för dom att inse att DOM behöver dig? För det tror jag dom kommer att göra så småningom.

Om du har is i magen och inte hör av dig, så kommer dom att höra av sig själva till slut - det tror jag iallafall. Det kan vara en nyttig läxa för dom…

hej på er..har tittat in ofta på denna tråd…men bara läst era inlägg…har inte haft orka att skriva på denna tråd..men gör det idag…jag håller fullständig med galdra…nu finns det många olika saknan..men den som inte har upplevt den SAKNAN..som några här på ÖN har gjort går inte att beskriva i ord…jag saknar oxå mina barn o barnbarn som finns kvar här..men dom kan jag ringa eller besöka och krama o pussa..säga att jag älskar dom..men nu är jag lycklig lottat att jag träffar mina barn o barnbarn nästan varje dag…dom bor cirka 100 meter från mig…vi har alltid bott nära varandra…men nu har jag en som bor så långt bort så jag vet inte äns milen…jag kan säga att jag älskar dig min ängel till fotot..jag kan smeka o pussa fotot..jag kan minnas våra stunder..jag kan drömma…men slutar alltid i tårar rinandes ner på mina kinder..som det gör nu…DET ÄR SAKNAN…mitt hjärta är ditt…ditt hjärta är mitt…min ängel

Åh,drutten…

Käraste Drutten!!

*kramar om Dig hårt och länge*

Med Ljus och Hjärtekramar // Shintaida 

#18 Zeretki!

Jo, jag försöker att ha is  i magen. Intalar mig att dom är stora och kommer när jag behövs. Men ack, vad jag saknar våra upptåg och skrattstunder!! Mången tår har trillat….

Med Ljus och Hjärtekramar // Shintaida

Till er som har "förlorat" era barn i detta liv (ursäkta prantesen för jag tror ju på ett liv efter detta) Vi som har våra barn kvar kommer nog ALDRIG att fatta hur ni känner.. egentligen. Man kan ha ett tänk hur det skulle kännas.. på ett ungefär. Som ni säger.. vi har dom kvar å kan ringa…skriva..smsa å få kontakt.. Tack å lov.. *phu* Jag har varit "lite" i eran sits då min son 2 ggr varit på väg att förlora livet å det är så otroligt smärtsamt så det finns inte. Min empati har ni av HELA mitt hjärta..men vad ni gått/går igenom tror jag inte man kan föreställa sig när man inte varit där själv.

Jag har aldrig sagt ljus å värme förut på denna sajt men nu gör jag det.

Ljus å värme till er!..  ni som förlorat era barn….från H E L A   mitt hjärta!

Tack för dom fina ljusen.Jag skriver inte detta för att ni ska tycka synd om oss.Däremot vara i "verkligheten" medans ni kan…Men det värmer jättemycket #22.Tack och kram/galdra

Tänker på er och era änglar  *stor kram*

#24 Du får en stor kram också.Jag tänker ofta på dig och din son.-Och din ängel…..varje gång jag ser din avatar…..

#25 - varmt tack galdra. Ikväll jobbar sonen och ska sen sova hos flickvännen… Ensamheten är bra ibland men jag har fortfarande inte lärt mig att tackla den… Kramar

#26 Det är så många saker som blir annorlunda.Som man får leva med och skapa nya rutiner runt.Ensamheten är inte rolig när den blir påtvingad./Kram

Efter alla inslag ska jag inte gnälla att jag har en dotter i london,en son i mamö Det finns ju både dator telefon osv,Tack för att ni öppnat mina ögon när jag tycker synd om mig själv Kram

Någon fler än jag som inte har några barn? Att man inte har barn är något man lär sig leva med, men känslan av att "stå utanför" finns alltid med. Man deltar inte på samma sätt i vardagen när man är barnlös. Politik, samhällssyn, ja allting grundar sig på att man är en familj, så ofta känner man sig inte delaktig på samma sätt. Man är en kugge men man är ändå den felande länken. Så kan det kännas. Inte så att jag dagligen går omkring och känner efter, men ofta när man träffar andra människor så blir det prat om barn, barnbarn och allting som hör till. Då kan det kännas lite tungt, och man undrar vad som kan vara meningen med att avvika på det sättet. Och jag förstår galdra så väl, ensamheten är inte rolig när den blir påtvingad..

Jag har inga barn,det är svårt att acceptera det.

#19 #20 

#27 - tack galdra, på något vis känns det tryggt att jag inte är ensam om känslan. Det är en upplyftande känsla att ha andra som förstår, trots att man inte känner varandra.

#29  Jag är singel och inga barn. Och jag känner definitivt igen känslan av att det är nåt fel på mig…

Men vad göra? Jag är inte beredd att bli ihop med vem som helst bara för att folk ska se mig på ett visst sätt…

#29 och #30

Visst, jag HAR barn…men som jag skrivit innan verkar det som om dom inte vill veta av mig.

Så ofta, ofta känner jag mig också barnlös - påtvingat - och känner stort obehag när det börjar pratas barn. Tänker ofta på att säga istället, att jag INTE har barn. Det är lättare, än att förklara att dom inte vill ha kontakt. 

Ofta undrar jag om dom kommer att reagera om jag blir jättesjuk eller får en stroke till. (Kommer väl när arvet ska delas..*fnys*)
För det var nära att jag gick över till andra sidan när det hände sist. Har haft en mindre till, som dom inte vet om - inte jag heller förrän läkaren såg det på röntgen. Trodde bara den gången, att jag fick ett ORDENTLIGT migränanfall.

Sen var det en gång när jag opererats för livmoderhalscancer.

En vecka senare höll jag på att förblöda och fick intensivvård. Det var dagen innan min dotter fyllde 20 år. Jag satt och pysslade med hennes present när jag kände att det började rinna kraftigt. Höll på att sätta 2000:- i 20-kronorssedlar i en blomma till henne. Jag ordnade så att hon skulle få pengarna på sin födelsedag EFTER att jag ringt till ambulansen. Så hon fick ju sin present ändå!

Det enda hon tänker på i dagens läge är "att jag glömde bort hennes födelsedag" den gången.

Men kära nån!!! Jag hade förlorat mycket blod och visste inte ens var jag var den dagen hon fyllde!! 

Men det fick jag i nacken lite då och då, på den tiden hon pratade med mig.

Men, men…det är som det är….bollen ligger hos dom. Jag har verkligen gjort vad jag kunnat för att få kontakt med dom igen - alltså inte en monolog från mig, utan en DIALOG med dom.

Saknar dom så….mina kottar..

Ville bara skriva av mig lite bitterhet….tack för att Du orkade läsa… 

Med Ljus // Shintaida

#34 - Vilken mardröm att ha barn, och ändå inte :( Hoppas att de kommer till insikt med vad de gör mot dig innan det är försent att ångra sig.

Känner så med dig shintaida! Om möjligt så måste det också vara den ultimata sorgen.  Liksom det galdra och drutten drabbats av. Det är alltid värre att mista någonting som man hållit kärt, än något man aldrig haft.