Min sambo fick mig att välja att fortsätta när det var som tyngst, träffade honom i precis rätt tidpunkt. Utan honom vet jag inte hur det hade gått.

Och nu är det han, min katt och min hund som gör att de svårare stunderna är värda att kämpa igenom.

Jag har skrivt en artikel som heter själens skola där jag har skrivit en del om hur jag tror och ser på det här.

#2 Den har jag läst o fann den som att den pratade till mig. Den här trådstarten är igentligen en vidare fundering utifrån den.

Varför lever jag igentligen? Det är nog den stora frågan.

#3 Det kan bara du ta reda på själv. Man kan meditera över frågan och man kan fråga sina guider t.e.x. Man kanske inte alltid får svaren direkt och allt kanske man inte ska veta heller förrän man har kommit några steg framåt i sin lärdom. Mycket om varför jag lever här vet jag men det tog flera år innan jag fick svaren och det finns fortfarande några frågor kvar som jag inte har fått svar på än, men det finns en mening med och ett syfte med det också, för om dom skulle berätta för mig att så här är det! Då kanske inte jag jobbar med min lärdom på det sätt jag bör göra för att nå fram dit.

Ah, ja då känns det som jag skall vänta. Att jag än så länge inte skall veta något. Jag får famla lite till helt enkelt. Det blanka bladet återstår. :-)

#5 Se det som en spännande roman, man vet inte vad som händer i nästa kapitel  Livet är ett riktigt äventyr med många hinder som vi ska över och för varje hinder vi stöter på, går in i och klättrar över så blir vi en erfarenhet rikare och starkare inombords!

Det finns fler orsaker att leva för, än det finns att dö för!

Att man har barn,att orkar man inte kämpa för sig själv,så får man kämpa för dom,,och så tror jag att man får dom "livs läxor",som det är meningen att du ska ta dig igenom för att komma framåt,i detta liv och i hela din livs vandring,som jag inte tror har börjat här ,eller kommer att sluta här,och tar du då ditt liv får du fortsätta att tragla med samma saker om och om igen,och det har då iallafall inte jag lust med!,,,

Jag kan spontant tänka på en sak som gjort att jag valde livet just då. Jag skötte en häst som har betytt otroligt mkt för mig. Mitt hjärta! Det är inte många djur som man fäster sig så otroligt för. Hon lämnade mig för ett år sedan o fick åka till ny ägare. Under tiden jag hade henne så var det många gånger jag var på väg o kasta in handduken. Men jag kunde inte, jag kunde inte överge min raring. O trots att hon varit borta ett år nu så sörjer jag henne än. Visst jag har nya djur att ta hand om o lägga energi på. Men det finns ingen annan som hon.

* o så gråter vi en sväng till över denna häst* jaja.

#9  min sån häst lever inte längre, men hon besöker mig ibland i mina drömmar och jag bara ÄLSKAR att röra vid den mulen igen… Det får mig ibland att må så mycket bättre….