Då gosar/pratar jag med mina djur för de lyssnar/förstår iaf ^^

#1 jag gör det samma, Men det är inte alltid dom är så intresserade av att lyssna på mig heller…

Jag försöker att vända det som sker eller känns negativt till något positivt. Det kan vara svårt ibland innan man har lärt sig det och det kan ta lång tid att lära sig att se positivt på motgångarna. Men min tanke är att det finns något positivt i allt som händer. Sen är det bra att prata med någon så att man får ventilera sina känslor och tankar, har du ingen vän som vill lyssna på dig? Det kanske är så att dom lyssnar men att du inte tror det, kanske beror det på att du känner att dom inte förstår? Man behöver inte förstå men lyssna gör man ändå. Allt kan man inte heller förstå, för mycket måste man vara med om själv för att kunna sätta sig n i situationerna och förstå. Man kan få en tanke och en känsla av hur det kan vara och prata kring det. Jag hoppas att du får prata med någon. Även om du inte tror att dom lyssnar så gör dom kanske det.

Kramar / Elisabeth

#2 Okej .. Ibland kan det hjälpa med en promenix i skogen, för mig rensar det upp hjärnan lite iallafall. Jag brukar också spela dator/tv-spel för då kommer man på andra tankar =) Om man är arg kan det hjälpa att "tjura av sig" lite på någon, t ex mamma eller pappa. :')

#3 jo jag har en mycket bra vän som jag brukar prata med, men jag vet inte om jag ågar berätta för henne ibland. Vi har mycket bråk i familjen, jag är konstant utfryst i skolan och jag vantrivs väldigt mycket med vissa människor men jag måste stå ut med dom. Jag har nästan åkt in på förhör hos polisen p.g.a en flera i min klass var elaka och då sa jag precis vad jag tyckte och tänkte om dom, och dom ljög ihop saker för deras föräldrar och sa helt andra saker som jag hade sagt. Väldigt fegt gjort… Sen var jag mobbad i ca 2 år, och det har tagit väldigt mycket på mig och jag har inte kommit över det och kommer nog inte att göra heller. Efter det så hittade jag mitt häst intresse för ca 2 år sedan och skötta världens underbaraste häst, men mina föräldrar tvingade mig att sluta sköta den hästen, och det gjorde mig också väldigt ledsen. Senhar det hänt massor av andra saker som jag nog inte ska ta upp här.

Jag orkar ärligt talat inte mer. Är det normalt för en 14 åring att tycka så? Alla säger att jag bara vill ha uppmärksamhet när jag säger så, men det är det minsta jag vill.

Du verkar ha en tuff situation i livet… mitt råd till dig är att prata med kuratorn på skolan eller skolsköterskan,  eller om du har nån släkting som du kan vända dig och är trygg med du behöver någon vuxen att ventliera din tankar med vännen. Det är klart att det ibland känns så i livet att man inte orkar mer…Men i ditt fall så är det ju så att du verkligen har det tufft nu så på så sätt förstår jag att du känner så… Men ge inte upp!!!! När man tror att det är som mörkast så kommer ljuset tillbaka och det blir roligt igen

Om du vill så får du gärna PM mig kan vi prata vidare *Ler*

KRam på dig BuNNaj.

Carina

Jag tycker att du bör ta kontakt med skolsköterskan och berätta hur du känner. Han/hon kan hjälpa dig vidare så att du får träffa och prata med någon som har mer erfarenhet kring det här, för du behöver verkligen det just nu. Jag önskar och hoppas av hela mitt hjärta att du orkar!

Kramar

#5 Är också 14 så jag vet precis hur det är. Jag tror det går i perioder, det gör det för mig iaf. Kan också känna som dig, att man inte orkar mer. Men om man tänker att man bara har 1 liv, känns det väldigt dumt att lämna det. Så jag håller med Elisabeth om attman ska tänka positivt!

Jag har det minst sagt jobbigt nu…och jag kan inte få hjälp av nästan någon i nuläget,,jag sitter precis nu och försöker leta bil,går igenom en massa annonser,försöker hålla det andra ifrån mig..

Jag försöker oxå leva så mycket det går i nuet,sminkar mig,går på bio,tränar i cirkeln m,m,för att försöka få mitt huvud att tro att allt är som det ska,att det inte är så farligt,,det värsta jag kan göra är att lägga mig,,då tror jag inte att jag kommer upp mer,, då blir jag nog kvar i sängen…det klart att jag sover på natten,med medicin nu då,men sen går jag upp ca 9.00 ..

Jag har samtalat med våran skolsköterska i ca 3 år, men det känns inte så mycket bättre. Jag vill inte gå terapi eller något liknande heller, för jag är en riktigt envis fajter. Detta ska jag klara själv.

För några år sedan var dte som värst när alla andra i min klass mobbade mig mycket hårt. Jag blev nedslagen på rasterna etc. Jag fick fly hem ifrån skolan var och varannan dag för att jag inte orkade med alla. Lärarna visste ju inget för jag vågade ju inte säga något till dom, för då skulle dom slå mig ännu hårdare. Lärarna verkade inte heller bry sig så mycket om mig för jag hade hög feber flera gånger i rad och sprang hem, och när jag kom hem svimmade jag nästan för jag mådde så illa. Jag åt nästan inget heller. Förra året vågade jag knappt vakna på morgonen för det känndes så dåligt att gå dit för jag visste inte vad dom skulle kalla mig för något när jag gick in i klass rummet. Det är inte roligt att bli kallad för "hora" när jag inte varken hade sålt mig själv, eller blivit av med oskulden. Jag fattar inte vad gör jag för fel hela tiden…

Hej Sol-Angelica

Det finns hjälp att få när man har det tufft, eftersom du har fått medicin för att sova så har du varit i kontakt med en läkare och den läkaren kan hjälpa dig vidare till att få träffa en samtals partner, kurator,terapeut eller nån annan… sök hjälp för ibland klarar vi inte allt på egen hand!

Kram Carina

#10 sluta att fajtas med dig själv!!! Det är bra att ha kämpa glöd men det innebär inte att man SKA klara allting själv!! Att gå i terapi är inget nederlag det är en seger, det är bland det friskaste man kan göra!! För genom terapi blir du starkare och tryggare med dig själv och kommer att må så mycket bättre

Kram Carina

#10 Dina föräldrar kanske kan hjälpa dig med problemen i skolan? Om du inte vill har hjälp med att prata med någon och vill klara det själv så förstår jag att du uppfattar att ingen lyssnar på dig, man måste vilja själv.

Jag haft stora problem med mina föräldrar med, men jag vill inte dra med dom i detta.

Jag har nästan inget självförtroende längre, och jag tror nästan inte på kärlek heller.

#14 Tänk inte så mycket på kärleken just nu, fokusera på att du ska bli stark och må bra. Som jag skrev tidigare så måste man vilja ha hjälp om man ska få hjälp och en del saker kan vara tuffa att försöka fixa själv. När du vill ha hjälp så kan du börja bygga upp förtroenden igen.