Åh, den här underbara bilden tilltalar mig jättemycket!

Det första jag tänker på är min mormor och när jag var liten och hälsade på henne i finland.

Det andra jag tänker på är här hemma vi har en precis likadan grej på baksidan. (den bruna). Och då känner jag kraftplats, harmoni och ett ställe där man har fullständig harmoni och där man hämtar kraft och styrka. Jag blir aldeles varm i kroppen och lugn och all oro försvinner. Det kanske krävs lite ansträngning men det är faktiskt mödan värt för det man får är ro i själen.

Ja det får jag till mig av din fina bild.

Kram Anki

Jag tänker på när jag var barn, när jag och min bästa vän kröp igenom dessa höhässjor- det bildas nämligen som långa tunnlar under dem. Sedan rationaliserades hässjorna bort till förmån för mer praktiska höbalar och numera ser man knappt dem heller- utan istället dessa stora, runda, vita "bonnbullar."

Jag kände arbetsamhet på ett positivt vis. Samt jätteglada pigor och drängar som jobbar, skrattar, svettas och väntar på fikapausen i solen.

DÄR skulle jag velat vara!

Med Ljus // Shintaida

Tack för era svar! Ja, nog längtar man tillbaka alltid. För mig andas bilden också harmoni, och samtidigt lite sorg över att den tiden är borta för alltid, när man hässjade hö. Men vad vet man: idag har man ju kommit fram till att hö som torkas på det här sättet aldrig möglar. Dom där stora marsmallowsbollarna som man hittar på åkrarna idag, höensilage, måste ju dessutom åtmnstone hästarna vaccineras först för att kunna äta. Annars kan dom få botulism. Och tänk bara vilka blomsterängar det fanns medan man slog åkrarna med lie!

Tack o kram till er! :)

jag tänker på en tidig gryningsmorgon när man går ut innan alla andra har vaknat, det är helt tyst och lugnt, man hör bara dom första fåglarna kvittra som just börjat vakna till, myysigt 

**Vilken ljuvlig bild… Tänker på svunna tider…Emil i Lönneberga,när mina föräldrar var unga….ingen stress..jag får en längtan till min barndom,semestrarna i Finland på sommarn..bilden utstrålar ett absolut lugn och frid,en orörd sommar morgon,när naturen stilla vacknar till en ny dag…underbart…
**

Jag får minnen ,dom andra barnen åkte och badade det fick inte jag .Många gånger grät jag även om man inte gorde så mycket nytta skulle man lära sig att arbete går före lek. Men när man blev äldre förstod jag att dom ville mig bara väl.

Bilden, ser ut som en plats jag har fina minnen av. Min mammas kusins mark i Åkerholmen Mellan Boden och Älvsbyn i Norrbotten, björken,hjul räfsan och jag var faktiskt med som barn att hässja hö. Har faktiskt fantiserat om att få köpa marken och bygga mig ett hus där. Det är också "här" i gräset jag befinner mig när jag ska meditera och hitta min trygga plats.

jag får en glad känsla:D

Jag får en känsla av att känna att man gjort ett bra arbete och är nöjd med det. En känsla av tillfredställelse. :)

bilden var underbart vacker, men jag fick en klump i halsen och ville gråta, hela tiden.

Alltså, detta kan låta lite dumt…men jag får en känsla som jag har haft förr…varit med om förr….

Det är i samband med ett "minne" som jag hade som barn…Jag var i Norrland med mina föräldrar och tittade på hus. På ett ställe som vi kom till, kände jag igen allt…Det var en stor lada med högt gräs..och ett torp uppe på en slänt vid ett skogsbryn.

Jag är SÄKER på att jag berättade och frågade mina föräldrar om dessa fenomen…jag började ju fatta att alla inte kände igen sig på ställen man ej varit på…..

Det var de ja…..*S*

Minnen från somrarna hos farmor och farfar när jag var liten kulla (lisskulla som farfar sade). Har ett svart-vitt foto där jag är cirka 3-4 år och står bredvid farmor, mamma och en piga med räfsor i händerna. Också jag har en räfsa! En hässja utgör bakgrunden. Jag har blommiga byxor och kullmössa på huvudet. Mina föräldrar åkte alltid dit och hjälpte till med slåttern på somrarna. All hjälp var välkommen.

Ja ni, det blir barndom man tänker på. Synd om alla dagens barn som inte får uppleva den här glädjen med att få vara med på slåttanna`, som vi kallar det i Norrland. Barfota i gräset, saft o bullar, och sen fick man åka uppe på hölasset till höskullen bakom hästen, den där gamla sortens nordsvenska hästar som har en bak som är lika bred som lagårdsdörr´n. :)

#12 Jag har en liknande händelse från 5-årsåldern. Vi åkte för första gången i mitt liv till Nordingrå, och då passerade man den gamla kyrkoruinen. Jag kände genast igen mig och frågade mamma om vi hade varit där förr - allting var så bekant för mig! Nej, säger mamma. Men det måste vi ju ha varit, sa jag, jag känner så väl igen mig! "Du hör väl vad jag säger," säger hon, vi har inte varit här förut." Då blev jag så ledsen, så där som en femåring kan bli när någon säger att man har fel - jag visste ju att det var sant det jag sa…

#14 Ja, usch vad ledsen man blir..eller blev….

(Nu läser jag inte vad andra skrivit före mig förrän efteråt.) Bilden är från min egen barndom. Höhässjorna, ja faktum är att det inte vore helt otroligt att det faktiskt är vägen hem till mig nedanför ängen.

Jag kommer att tänka på hur vi barn var med och "hjälpte till" hos grannen. Hur det förändrats med att det nu mest är stora runda vita bollar av plast på ängarna.

Och härifrån är inte tankarna på ardennerhästen och doften av havre långt borta…

  Så såg det ut när jag var barn på 60-talet. Jag har själv suttit på en sådan räfsa och samlat ihop hö, men det var för länge sedan.

Härligt är den i alla fall, sorgen man känner är nog för en svunnen tid. Eftersom det inte längre görs på samma sätt. Utom på skansen, då görs det på speciella dagar om man vill dig och titta.