Hej allihopa!

Här kommer en liten "text" från min sida av det hela.

Enligt mig så finns andar. Jag vet inte om jag ska kalla det för andar, spöken, demoner, energier mm. Det ända jag vet är att det är varelser som vi inte kan se eller röra vid. Enligt dom flesta människor så är "andar" människor som dött men inte kommit över till den ljusa sidan, vilket jag inte tvivlar på. Men det behöver inte vara det rätta svaret. Hur kan vi veta om dessa varelser är människor överhuvudtaget? Många människors svar till detta kommer säkert vara att dom sett gestalter i människoformer eller till och med sätt människor, kanske någon gammal släkting eller vän.  Enligt mig så kan "andar" vara alla typer av varelser som vi dagligen kan se. Alltså människor och djur. För er som inte tror på "andar" kommer en av alla saker jag varit med om

Första gången jag kände av en "ande" (som jag kan komma ihåg) var när jag var 10 år gammal.  Min farfar hade en syster som brukade passa mig när jag var mellan 2 och fyra år. Hon stod mig väldigt nära, även om jag var så liten. Hon såg efter mig dag för dag när mina föräldrar var på jobbet eller på fester osv. Marianne var hennes namn. När jag var 4 år dog hon. Det var en olycka som hände när hon skulle bada i sitt badkar. Hon halkade och slog i huvudet i kranen. Jag minns fortfarande hur Marianne såg ut. Men de mindes jag inte när jag var 10 år gammal, jag kunde inte ens minnas att jag hade träffat henne. Och ingen visade någonsin bilder på henne. Men så var det den natten då jag var 10 år, jag vaknade upp mitt i natten av att någon stod lutande över mig. Jag öppnade ögonen och såg en kvinna som var runt 50 år. Jag skrek till och hon försvann. Mamma kom in i mitt rum och frågade vad som hade hänt. Mitt svar var "Marianne". Det var första gången på 6 år som jag nämnde hennes namn och som jag mindes henne. Mamma fattade aldrig vad jag sa, hon tog med mig till toaletten så att jag kunde lugna ner mig. Det var där jag såg henne igen, hon stod bakom mamma och log mot mig sen försvann hon igen. När jag var hos min farmor och farfar någon vecka efter det hittade jag några gamla fotoalbum som jag började bläddra i. Och där var hon. På kortet satt farfar på en balkong tillsammans med Marianne. Jag visste då helt säkert att det var Marianne jag hade sett. Efter det har jag aldrig sett henne igen, men pga någon anledning så känner jag mig trygg varje gång det "spökar" i mitt hus…….