När mina ungar var i tonåren och moppsade upp sig..så sa jag efter ett tag..att beter du dig så här..kan jag också bete mig..
de fick dom o tänka till för en skämmig morsa ville dom ju inte ha *skrattar* hur som helst funka det

Kramis

alla som har barn …i tonåren….tycker det är väldigt jobbigt,

Jag säger bara vad???? det finns väl jobbiga åldersrelaterade sidor hos människor, vuxna som barn, i alla åldrar, tycker jag, inte just hos tonåringar. Är snart inne på min femte tonåring och måste nog istället säga att våra personligheter har ju +och-, alla till mans.

Tex, jag själv som ibland kan uppfattas som väldigt jobbig pga. att jag har smärta som ökar vissa dagar. Och då talar jag om det, för annars går folk och undrar varför jag inte är lika pratglad osv. och tror att jag är sur istället.

Jag har barn med diagnoser, samt med trauman att lotsa genom livet. Tonåringar är inte värre än oss andra, är ju själv en gnällspik ibland så…..

#2 Jag håller med dig =) Alla åldrar har sin charm och alla kan vara jobbiga! Som förälder till tonåringar kan det ibland vara jobbigt när man ska förklara något och dom inte lyssnar, men när någon annan kommer och berättar samma sak, då lyssnar dom. Men det är ju bara för att man är förälder! =)

#3 ha,ha, det där känner jag igen, Det är precis som om dom har HÖRT det för första gången: så säger man, -men det där har jag ju alltid sagt! så tittar dom bara underligt på en som om dom aldrig har förstått

eftersom jag själv är en s.k "ungdom" så kan jag berätta att dte är en jobbig tid vi går igenom. Allt blir annorlunda och nytt. Jag har kompisar som har fått växa upp för fort för att kunna ta hand om sina föräldrar för dom har varit alkoholiserade etc. Dom blev s.k "gatubarn" som testade droger och att röka alldeles för tidigt. Jag har haft en jobbig tid när jag var mindre och blev nedslagen på rasterna i 4 klass och ingen verkade bry sig. Lärarna märkte inte att jag ens hade blåmärken i ansikten när rasten var slut. Jag vågade inte säga till mina föräldrar att slog mig och kallade mig fula saker, För då skulle dom slå mig hårdare sa dom. Sen nu i 6-8 har jag blivit ordentligt utfryst av mina s.k "kompisar" som inte var mina kompisar utan sa till mig att jag var en dålig människa. Det är skolan och alla andra runt om kring som skapar det dåliga.

#5 jag håller med dig, har själv ytterst få positiva minnen från min skoltid, inte hjälpte det till med att jag var psykad, misshandlad och utsatt för sexuella övergrepp hemma, heller.

Mina barn har dock inte behövt växa upp med övergrepp i hemmet, av något slag. Däremot när jag har märkt att det har blivit mobbning av någonting i skolan, då har jag omedelbart, gripit in och krävt åtgärdsprogram.

Det är mobbning i lika hög grad när någon fryser ut dig, det vill jag att du skall veta. Och det är INTE acceptabelt. Dom slår på din själ. Och dom blåmärkena kan sitta i mycket länge.

Nu har du berättat här, vem mer har du berättat för, för det måste du göra, du skall inte behöva ha det på det viset. Ibland är tom. ett skolbyte det allra bästa.

Det finns en sajt här som heter Barn.ifokus som också handlar om ungdomar så det är ett tips att gå in där också och skriva om barn och ungdomar.

Alla åldrar har baksidor.
Problemet är väl att ungdommar för sig med ett dåligt språk och tjafsar i all oändlighet om petitesser.
Mogenhet sägs komma med åldern men vilken ålder vet jag inte

Susanne

ööh, jag känner ett flertal äldre, som är oförskämda, har ett ovårdat språk och verkar vara otroligt omogna. När jag pratar med mina åldriga föräldrar om det så är deras teori, att det är människor som alltid har varit sådana.

Dvs. mogenhet och ålder, går verkligen INTE hand i hand, alla gånger.

man är inte äldre än vad an gör sig!

håller verkligen med #9:" mogenhet och ålder, går verkligen INTE hand i hand, alla gånger."

en ålders siffra har inget att göra med hur mogen man är! det är så otroligt individuellt!

känner många äldre som ser ner på yngre och tror dem är så mogna själva, men att vara mogen och att ha kunnskap och livserfarenhet är inte alltid detsamma!

visst är det jobbigt att vara tonåring. å jag trot att som förälder är det svårt att förstå, även fast vi själva har varit tonåringar. men klimatet i dagens samhälle kan inte jämföras med då jag var tonåring på 80-talet. allt är mycket hårdare och tuffare krav. vilket jag har sett genom mina barn. jag kan bara relater till hur det är där jag bor, men jag får en känlsa av att många vuxna inte vågar vara vuxna utan strävar efter att vara sitt barns kompis.( jag vet att jag sticker ut hakan rejält nu men det är så jag uppfattar det åtminstone häromkring)

#o vill ha en händelse berättat. här kommer en:

min äldsta tjej har aldrig kunnat ta ett nej utan att bli sur. varje gång hon frågade om det var okej att gör det eller det och svaret inte passade henne så suuuurade hon hur länge som helst. till slut så tröttnade jag och sa att hon fick göra som hon ville och behövde inte fråga mej nåt mer om något. vilket hon ändå gjorde å jag svarade gör som du vill för jag vill inte ha en konflikt. hon stod ut i 2 veckor med att behöva ta eget ansvar. kom en kväll och bönade och bad att jag skulle bli hennes mamma igen för hon"stod inte ut" mer. efter det så hade hon lättare för att ta ett nej. det blev inte konfliktfritt men mycket lugnare och mer dämpat