Detta blir svårt att försöka förklara men jag gör ett försök.

Jag är öppen för andevärlden.
Jag kan känna av energier och även se gestalter ibland.
Det är läskigt, obehagligt men ändå härligt på något sätt.
Att få kontakt med vänner och nära som gått bort, att känna att dom fortfarande finns kvar.

Det som skrämmer mig är dock när jag drömmer om dem och när min son på dryga 1 år pekar och säger *bubbe* (gubbe), han är inte ett dugg rädd men vill visa att det finns någon där.
På senare tid har han börjat säga *åtta* i sitt rum vilket jag förknippar med min moster Lotta som gick bort när hon var 4 år.
Jag antar att hon leker med honom i rummet, men gör honom inget illa.

När jag får besök i drömmarna så är det alltid av min styvfar, han står på andra sidan gatan.
Jag går av bussen men kan inte korsa vägen.
Han står där i sin fina kostym som han bar dom sista dagarna han var vid livet.
Han bara står där och ler mot mig, ser så lycklig ut.
Men jag kan inte gå över gatan, sedan vaknar…
Vill han visa att han har gått över till andra sidan tro?
Att han mår bra nu?
Min tid är ju inte direkt kommen ännu.

Många säger även att när ovälkomna andar hälsar på så blir det kyligt.
För oss är det tvärtom, hallen är jättevarm och får en sunkig doft, endast i hallen.

Och när min moster hälsar på (hon drunknade) så blir det genast lite kallt, men man ryser inte och känner inget obehag.
Min mormor är ofta här från andevärlden och kollar läget med oss, det doftar svagt av gröna äpplen som påminner mig om hennes älskade äppelträd.

Kan det verkligen vara så man känner?
För det är ju knappast något jag inbillar mig när resten av familjen har nämnt äppeldoften och den varma luften i hallen som slår till som en vägg när man kommer in.

Lite märkligt är det ju.