Annons:
Etiketterandarspöken
Läst 5677 ggr
Fjäril
2013-11-15 11:59

Barn och rädsla för spöken

Vad är mina tankar om det här, spöken och barn? Eller kanske ska frågan handla om hur ser jag på diskussioner om det som värd här på Övernaturligt? Det är två skilda saker det där ska jag säga!

Mina barn (en är 12 år och pratar inte om spöken) men den minsta, som är 5 år, kan nämna monster ibland. Vad säger jag då? 

Dels kan jag säga att "det finns inget att vara rädd för". Hur hon tolkar det är upp till henne. Mer än så brukar inte behöva sägas. Ibland kan jag fråga varför hon är rädd? Tjaa, det har hon ofta inget bra svar på, monster är ju monster liksom, man ska ju vara rädd, eller?

Nu har jag inte haft spökdiskussioner med mina barn för det har inte kommit på tal. Den minsta har dock pratat om det här på dagis (då en av barnens föräldrer där nyligen gick bort 😕). Hennes tro på det hela är, som hon säger "vi föds nog på nytt". Det är hennes tröst i det hela, och inte tar jag det ifrån henne, för visst, det låter väl bra? Hon tycker så i alla fall. 

Alla barn har hört talas om spöken, är det inte i böcker så är det på tv. Oftast kan de handla om spöken med lakan, som "Spöket Laban", men tiderna förändras. Det visas en hel del om andliga spöken, ni vet när människorna är "genomskinliga", man ser dem, men inte helt fullt ut som en vanlig människa. Det är nog ungefär så man som andligt troende skulle beskriva en ande också. Men i alla fall.

Det är inte konstigt om barn blir rädda idag, speciellt inte när de tittar på barnprogram, nyheter (eller läser en bok) och sedan säger föräldrarna "äh, det där är bara påhitt", hur går deras tankar då? Undrar de inte varför de känner sig rädda? Förvärrar man inte något genom att trycka undan känslan? Tänk om allt de hör, eller det mesta av det, är på riktigt för dem? Vi vet ju inte det. Ska man då "hyscha" bort något som trams? Nej det ska man INTE!

Det är jätteviktigt att man som förälder lyssnar till sitt barn och absolut inte lyfter fokusen på något de tror på, bort till något annat som man själv tror (istället). Det kan tyckas vara en liten sak för oss, men för barn är det något annat, för "mamma/pappa, jag tror ju så här".

Vad ska man göra då? Hur håller man balansen här då? Vi ska inte skrämma upp barnen och leda in dem i någon låtsasvärld, men frågar de om spöken tycker jag att man enkelt kan säga att "det finns inget att vara rädd för" och kanske fråga dem vad ett spöke är för dem? Det kan ju hända att de talar om lakan (spöket laban alltså) och ja, men då är det väl ingen fara att säga att det finns inget sådant, det är bara i böcker (eller så väljer man att tala om spöken på det sättet också?).

När barn pratar om spöken som "gubbar och gummor" som de ser i deras rum, ska man nog vara mer uppmärksam. Vad är det för gubbar och gummor? Be dem beskriva dem? Att sitta där och säga att "ja men det är döda människor på besök" är kanske inte att rekommendera, men ej heller att säga att ingen är där, för det är så de uppfattar det. Allt kan ju faktiskt handla om något de sett på tv, läst i en bok, hört på dagis eller satt ihop till något eget. Vuxna som däremot tror på andar/spöken ser det kanske på ett annat sätt, men vi måste vara realistiska också. Allt är inte andebesök!

Att utföra ritualer, be att medium kommer på besök eller förstora upp något så att barnen blir ännu mer rädda, är självklart det sämsta man kan göra. Barn är rädda för så mycket som det är, och spöken är nog bara en liten del.

Mitt tips som mamma och förälder är alltså att lyssna på ditt barn, fråga vad de upplever (och känner) och trösta . Prata om annat som får dem på andra tankar och säg att "det finns inget att vara rädd för".

Tror du på andar/spöken själv, bestäm dig helt "enkelt" för att inget kan komma att besöka er och skrämma upp ert/era barn, och om ni måste, ta själv kontakt med ett medium (eller liknande), men blanda inte in barnet. Er egen rädsla speglar av sig och gör situationen värre.

Som värd (lite kort nu när det här blev en roman) så kan jag inte alltid gå in och styra upp en diskussion. Jag kan inte bestämma hur andra ska göra, jag kan bara tipsa om hur jag anser att de bör gå tillväga. Jag kan heller inte sitta här 24timmar om dygnet och kolla så att alla "skriver" rätt, för vi har olika tankar och teorier. Min förhoppning är att man som förälder, i slutändan, tar det rätta beslutet och agerar av bästa förmåga, för sitt barns bästa.

Sajtvärd på Övernaturligt

Annons:
AnnikaIII
2013-11-15 12:11
#1

Att prata med sina barn är livsviktigt när det kommer till trosfrågor. Barn är väldigt öppna för allt som sker runt dem det vet vi, de ser och hör allt, även sådant som det vi brukar kalla "osynligt" 
Det behövs mycket sunt förnuft och enkel information tycker jag, barn förstår inte alltid. 
Jag har två synska barnbarn…den ena ser auror och hittar borttappade saker och drömmer sanndrömmar…hon är 12 år nu. 
Den andra ser de som bott i huset förut och tycker inte att det är konstigt, han är 6 år. En gång stod han din lille i trappan till övervåningen och pratade med någon, hans mamma frågade vem det var och fick till svar, farbron…mamman frågade då vilken farbror och fick till svar, jo, han som bor här…sedan gick han vidare upp och lekte, inte underligt alls, han gjorde inget väsen av det…mamman svarade bara jaha…ungen såg lugn ut och hade inga frågor…då börjar man inte diskutera heller tyckte hon.
Det andra barnbarnet är mycket speciellt och både jag och hennes föräldrar kan prata med  henne om vad som sker och hon har lärt sig tekniker hur man stänger igen det starka flödet på ett enkelt sätt som passar barn…
Ungar är underbara och det vi som vuxna behöver göra är att inte göra så stor affär av det hela, inte skrämmas och vara noga med vad det är för tv program och böcker som de tittar på/i….och om de frågar eller verkar rädda först då kan vi ha ett samtal, och kanske  förklara vad man själv tror på uan att påverka eller styra och ställa diskreta frågor om deras upplevelser….
Ja de var ett litet inlägg bara…hur jag tänker och hur jag gör…i en för mig mycket viktigt fråga.

Carpe momento

Aleya
2013-11-15 12:17
#2

Bra skrivet!

jag är glad att min mamma aldrig sa emot när jag sa hur jag ansåg att livet var uppbyggt som barn.

Det är vi vuxna som krånglar till allt, barn har lättare för att acceptera saker. Det kan man bara se i serien Döden, Döden, Döden.

Ett barn är endast rädd för döden för att vuxna säger att den är hemsk. Men tar du med barn på en visning av en avliden och den vuxna är lugn så då går allt mycket bra.
Som en liten flicka som blev rädd då hon var helt ensam på ett tåg när det blev strömavbrott och började gråta. Jag fick genast medlidande för henne och bad henne sätta sig med mig(kände henne inte ens) och hon var så rädd. Men jag som vuxen såg henne och sa att det är okej att vara rädd. Jag har också varit rädd för mörker. Sen blev hon lugn.

Sen satt vi och pratade om allt.

Se barn, förstå barn!
Och en dum sak många vuxna gör är: Nekar just rädslan som barn har.

Detta blev svammel, men min poäng är att det är inte att vara en dålig förälder att se och ta vara på barnet och vad det säger.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[Olaf]
2013-11-15 13:22
#3

Tack för bra och viktigt inlägg Fjäril! Och jag instämmer med övriga talare. Som med allt här i världen måste man försöka hitta en balans. Alla som är föräldrar vet hur osäker man ibland kan vara. När är det läge att prata med barnet? När är det bättre att inte bli för påflugen det kan kränka barnets integritet etc etc. Allt sånt. Så till detta med spöken. Jag har försökt hitta en balans själv med mina barn här. Å ena sidan inte förvärra och skrämma upp i onödan å andra sidan inte förneka barnet vad han eller hon faktiskt upplever och ser. Min pojke är lite av seende. Ja han är stor nu och ser och känner fortfarande. Idag ångrar jag att jag inte lyssnade bättre när han var liten utan försökte vara allt för rationaliserande. Jag trodde det var det klokaste att göra. Men senare har han klagat över att det fick honom bara ännu mer att känna sig övergiven och ensam med sina upplevelser så… Nej som sagt man får försöka hitta balans. Och det är inte alltid så lätt att veta vad som är "rätt" alla gånger.

Denna kommentar har tagits bort.
Denna kommentar har tagits bort.
Denna kommentar har tagits bort.
Annons:
JonasDuregard
2013-11-15 19:51
#7

#0 Skulle vilja invända att tråden på skepticism inte handlar om personer som är dåliga föräldrar för att de tror saker, utan möjligen för vad de gör mot sina barn (och kanske ännu mer om hur dåliga råd de kan få ibland, alltså inte främst föräldrarnas fel).

Därför haltar ju också liknelsen med att vara emot homosexuella föräldrar: Homosexualitet är ju något man själv är och det påverkar inte hur man behandlar sina barn.

"Att utföra ritualer, be att medium kommer på besök eller förstora upp något så att barnen blir ännu mer rädda, är självklart det sämsta man kan göra. Barn är rädda för så mycket som det är, och spöken är nog bara en liten del."

Väldigt glädjande att höra dig säga det. Kunde sagt det samma själv men jag tror det gör större skillnad när du säger det.

Fjäril
2013-11-15 20:04
#8

#7

Det är inget som haltar! 

Man behöver nog inte läsa så många kommentarer innan man förstår att vissa anser att föräldrarskapet bör ifrågasättas hos dem som bär tron på spöken, därför drog jag den liknelsen. För mig är lika befängt och jag använde just det exemplet för att jag senast idag mötte en kvinna som lever med annan kvinna (med barn) och hade blivit ifrågasatt. Jag hade kunnat ta vad som helst egentligen.

Sajtvärd på Övernaturligt

[Sol69]
2013-11-15 20:10
#9

#7 Varför Känner du att det är större skillnad om en annan person säger det?? De orden borde betyda lika mycket vem som än säger det.. För det är för mig självklara ord.. Glad

Fjäril
2013-11-15 20:15
#10

#9

Jonas menade nog att det kanske är bättre, eller ger mer effekt av att en andligt troende säger och tycker så där 🙂

Sajtvärd på Övernaturligt

JonasDuregard
2013-11-15 20:50
#11

#9 "Varför Känner du att det är större skillnad om en annan person säger det??"

Som fjäril säger i #10 🙂.

"De orden borde betyda lika mycket vem som än säger det.."

Ja, I den bästa av världar…

Krille12
2013-11-17 14:51
#12

#0 "Att andliga personer inte skulle vara lämpliga som föräldrar då de tror på spöken." Jag tror inte att någon skeptiker tycker så, (nu vet jag inte om det faktiskt finns någon som tycker det) utan det är mer att man inte ska tvinga på sin tro på sina barn. Som du själv säger: "Att utföra ritualer, be att medium kommer på besök eller förstora upp något så att barnen blir ännu mer rädda, är självklart det sämsta man kan göra." Det var det man menade i tråden på skepticism, samt som Jonas säger de dåliga råden som föräldrarna får ibland.

Medarbetare på Vetenskap.

Denna kommentar har tagits bort.
Annons:
Fjäril
2013-11-17 14:56
#14

#12

Jasså, det var bara så enkelt. Ja då har jag misstagit mig helt 🙂

Den här tråden handlar inte bara om det. Jag vet att jag nämnt det på SiF också, att texten är riktad till föräldrar med barn som tror på spöken. Jag tar säkert bort mina första två stycken sedan och använder tråden som information om hur jag anser att man bör förhålla sig.

Sajtvärd på Övernaturligt

Fjäril
2014-08-25 14:17
#15

Lyfter upp den här tråden och några andra när jag ändå är igång 🙂

Sajtvärd på Övernaturligt

Upp till toppen
Annons: